Vägen


Matilda




Med ett rusande hjärta och tårar som rinner nedför kinden öppnar jag ögonen. Jag sitter i en bil. Trots att det är mina händer runt ratten kan jag varken styra eller bromsa bilen. Jag åker på en lång väg och jag ser varken korsningar eller avfarter. Allt jag ser är andra bilar. Jag kan inte uppfatta vilken fart de åker i och trots att de har olika färger och storlekar vet jag inte vilka bilar som är bättre än andra. Medan tiden passerar lär jag mig hur jag ska göra för att styra och innan jag vet ordet av det kan jag köra utan problem. Jag vet fortfarande inte vart jag åker men jag vet att det inte gör något.

På vägen ser jag helt plötsligt en man. Han försöker lifta. Jag åker av till sidan och ger mannen tillåtelse att hoppa in. Till en början trivs jag med hans sällskap och han gör att färden inte känns lika ensam.

Trivselkänslan övergår snart till ett obehag. När liftaren blivit mer bekväm på sin plats börjar han säga åt mig hur och var jag ska köra. Vägen blir guppig och bilen skakar. Jag vill bromsa men det går inte. Mannen påpekar att jag kör illa. Jag känner tårarna brinna innanför mina ögon och jag beslutar mig för att stänga dem. När jag öppnar dem ser jag att det inte är jag som håller i ratten. Liftaren har tagit min plats och jag sitter på passagerarsidan och observerar färden. På vägen har det börjat dyka upp korsningar. Vid nästan alla korsningar beslutar sig mannen för att åka åt det hållet jag inte vill. Jag får ont i magen och funderar flera gånger på om jag borde hoppa ut ur bilen.

Men så slog tanken mig. Det är min bil. Mannen är ingenting annat är en liftare och om någon ska ut ur bilen är det han. Jag tar ett djupt andetag och tar tag i handbromsen. Jag tar i allt vad jag har och skriker till mannen att gå ut ur min bil. Innan jag vet ordet av det sitter jag på förarsidan med mina händer runt ratten. Bilen står still. Jag ser mig omkring men det är ingen där. Ingen förutom jag. Tystnaden slår mig.

Jag känner mig lättad men även rädd. Jag vet inte hur jag ska klara av att börja köra(!)igen. Utan direktiv och utan hjälp. Jag vet att jag måste starta eftersom bilarna runt omkring mig kör i full fart och skulle jag stå kvar här kunde jag bli påkörd. Mina händer skakar men jag vet att jag måste starta motorn och börja köra. Så det är vad jag gör.

Jag ser massor av korsningar och valmöjligheter men jag är rädd för att välja fel väg. Flera gånger ser jag i backspegeln och funderar på att åter plocka upp liftaren, men innerst inne vet jag att det inte skulle hjälpa mig. Det skulle bara ge mig en förutbestämd väg jag inte ville åka på. Jag vinklar bort backspegeln och riktar synen framåt.

Jag bestämmer mig istället för att inte plocka upp fler liftare. Istället gasar jag på och njuter av att få bestämma vägen själv.


Matilda


Copyright © 2013 Matilda


Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:



Kontakta författaren





SÖKNING GRAMMATIK
Sök här för att hitta!

Anpassad sökning

 
Kom ihåg! Orden, som är indelade i olika ordklasser, och instruktionerna för hur de används – grammatiken med formläran och satsläran – finns endast där för att hjälpa dig att kommunicera med och förstå andra människor.