Trafikljus

Mefistofeles:
Allt vet jag inte, men en del ändå.

Faust:
Blev då min andes uppror stillat
av välkänd klang som kom med frid,
blev barnet inom mig förvillat
av ekon från en lycklig tid,
förbannar jag nu allt det glitter
som snärjer, smickrar och bedrar
vår själ, så att hon ännu sitter
i denna sorgens grotta kvar,
förbannar jaget, denna lilla
pygmé med jättens självtillit,
förbannar fenomenens villa
som retar sinnenas aptit,
och inbilskheten, den som drömmer
om namn och rykte utan fog,
förbannar allt vad vi berömmer
som vårt: barn, hustru, dräng och plog,
förbannar Mammon som förleder
oss med sitt guld till dåd och dust
och sedan söver oss och breder
ett hyende för last och lust,
förbannar druvans balsamsafter,
förbannar kärleksfröjdens fest,
förbannar trons och hoppets krafter
och tålamodet allra mest!
(Johann Wolfgang von Goethe, Faust. Översättning av Britt G. Hallqvist)

Säkert har det hänt er någon gång när ni var tvungna att vänta på någon eller något...

Ni är på väg någonstans... Ni planerar inte att stanna ... Men plötsligt är ni tvungna att stanna och vänta... Ni väntar varken på någon som måste komma eller på någon buss eller bil. Ni väntar varken för att ni tänker vända hem, eftersom ni hade glömt strykjärnet på, eller för att ni är för trötta för att gå vidare... Ni väntar bara på ett grönt ljus... ett vanligt grönt ljus på ett vanligt trafikljus...

Ert liv tog en paus på något sätt...

Det brukar inte ta lång tid mellan ljusändringarna, men ibland, precis i sådana pausar, kan saker hända... Och då kan man tänka sig att det var någon annan som bestämde att ni måste stå och vänta...

En jättelång medelålders man i en grå kavaj sprang längs en gata. Det regnade och han var så genomvåt att regnvatten även dröp från hans hår. Han ville så jättemycket hinna… Han ville bara hinna åtminstone en gång i hela sitt liv...

Det var rusningstid... Alla rörde sig snabbt och hade bråttom... Ett stackars trafikljus stod bara på sin vanliga plats och ville inte prioritera någon...

Det samlades några människor under trafikljuset. De stod och väntade på grönt med stort tålamod och de visade inte sin irritation... Bilar åkte snabbt fram och tillbaka medan alla väntade uppgivet... Människor hade paraplyer med sig och kunde därför inte se varandras ansikten. Bara den långa mannen hade inget paraply med sig och för honom var det svårt att dölja sina negativa känslor angående det röda ljuset. Han tittade på klockan och på ljuset nästan samtidigt...

Plötsligt hörde han en konstig manlig röst som lät hård och kall lite över hans huvud. Den grova rösten frågade: "Rött, gult eller grönt? Vilket föredrar du? Om du har väldigt bråttom blir det nästan alltid ett rött ljus för dig eller hur?"

Den långa mannen var förvånad över vem det var som frågade honom över hans huvud. Han såg att det var han som var längst här. Mannen tittade automatiskt upp men såg ingen. Medan han funderade över det, upprepade rösten igen och den här gången hördes den konstiga ironin ganska tydligt: "Så, rött, gult eller grönt?"

Mannen tittade upp igen och skrek nästan till över det oväntade... Det var trafikljuset som pratade med honom... Mannen tittade på människorna som stod bredvid och förstod att de inte hade hört något. De reagerade inte. Ärlig talat så kunde han inte se deras ansikten, det var bara paraplyer som han såg över deras axlar. Mannen tittade igen på trafikljuset och en snabb tanke sprang genom hans huvud, “det borde redan vara grönt ...“

— Ja, det borde redan vara grönt, svarade trafikljuset mot hans tanke. Men det blir först när du äntligen bestämmer dig för att du föredrar “grönt”, sade rösten mer irriterat.

När mannen åter igen tittade på människorna som bara en sekund tidigare stod under trafikljuset, såg han att det inte fanns någon runt honom... Även bilarna var borta… Bara några paraplyer hängde i luften som om någon höll dem, men de satt fast och rörde sig inte längre... Även regnet blev konstigt på något sätt, vattnet var inte vått längre . Det såg ut som någon sydde med långa grå trådar mellan himlen och marken... Det verkade som om någon medvetet satt ett högt staket runt mannen för att visa på hans begränsade rörelsefrihet... Allt såg grått och dött ut... Bara det hemska röda ljuset lyste som ett cyklopöga...

Mannen blev rädd och försökte springa bort från den galna tystnaden, men hans fötter stod kvar som någon naglat fast dem till marken. Han samlade ihop allt sitt mod och nästan stammade: "V...vilken g...gul? Det finns inget g...gult för g...gående! ... Grönt! Jag väntade på grönt, p...precis som alla andra."

— Jag bryr mig inte om vad alla andra väntade på, svarade trafikljuset ganska lugnt men med hård betoning på “alla andra”. — Jag vill bara veta din åsikt, även om jag redan vet alla dina åsikter sedan länge både fram och tillbaka, sade trafikljuset med särskild betoning igen för varje “din” och “dina”. — Och du har rätt, för dig finns det inget “gult” längre. Jag hade nästan redan glömt när du använde din trasiga bil senaste gången, flinade trafikljuset. — Problemet är att du kommer att vänta på “grönt” hela ditt liv...

Mannen bara svor och förberedde sig för att acceptera sitt nya öde.

— Precis det förväntade jag mig, käftade rösten emot.

— Precis vad? Frågade mannen nästan uppgivet.

— För att du är det perfekta väntande och accepterande materialet. De använder dig för att testa gränsen för väntetid och tålamod hos “de andra” som du har omnämnt hela tiden… Du är ett primitivt mått!.. Du kan vänta hur mycket som helst... Du kan tåla hur mycket som helst... Du kan acceptera vad som helst... Du är måttet, gränsen över vilket de, som bestämmer regler, inte får höja väntetiden och toleransen i systemet! Svarade rösten mer besviket än irriterat.

— Åtminstone ser jag ut som en människa ! Du är bara ett tråkigt trafikljus, parerade mannen till sin egen stora förvåning.

— O ja, det är åter igen precis det som jag förväntade mig av dig. Du har redan accepterat att du är ett mått och du hade inga tvivel angående det, upprepade rösten besviket igen. — Även om du ser ut som en människa är du bara ett banalt mått! – sade rösten ännu mer irriterande.

— Det är inte bara jag som är ett mått... Alla andra stod också och väntade. Om vi inte väntar så blir det kaos, försökte mannen rehabilitera sig.

— Nej, du är inte bara ett mått, du är inte ens ett självständigt mått. Ditt mått kan förlängas av “alla andra”, fortsatte rösten hånskrattande. — Om du ser att “alla andra” också väntar, då kan du vänta ännu längre, eller hur?

— Varför måste jag stå här och lyssna på din galna filosofi?! Jag är en vanlig genomsnittlig medborgare i mitt land och det finns millioner som jag. Vi håller lagar, vi bryr oss om regler, vi röstar i val och vi gör ingenting kriminellt! - opponerade sig mannen.

Rösten blev plötsligt väldigt upprörd och svarade: "Varför? Varför! ... Därför! ... Säg mig då, varför står du här och väntar på grönt om du har bråttom? Du tryckte ju inte ens på knappen för att få grönt snabbare... Varför valde du till att börja med att gå, om du till exempel kunde ta taxi, buss eller cykel? De som vill hinna söker alternativ! ... De som redan accepterade att 'inte hinna' söker bevis för att de inte hinner!.. Även om det beviset är ett vanligt trafikljus... Dessutom... behöver din kära Lysin inte dig längre..."

Mannen var tyst... Rösten sade mycket som gjorde ont... Just nu ville han bara vara ensam i sin egen lägenhet under filten med en varm kopp te. Han var ovan vid så rakt kritik från någon. Han tittade mycket lesset på trafikljuset och ville fråga varför Lysin (kvinnan som han ville möta idag) inte behöver honom längre, men sade istället mycket lesset: "Hon älskade mig aldrig tillräkligt..."

Rösten parerade direkt: "Hej du! Lyssna på dig själv! “Älskade tillräkligt!” Om man älskar då älskar man! Det finns inget “tillräkligt” eller “inte tillräkligt”. Du är rädd för att erkänna att kärlek finns i princip! Men kanske bara inte i ditt lugna och tråkiga liv."

Mannen började frysa, hans kläder var fortfarande våta men det var inte det som fick honom att frysa... Han frös av varje ord som slog mot honom. Han hade aldrig i hela sitt liv hört någonting sådant. Han var nära att börja gråta... Han viste allt det som rösten påpekade... men han ville inte höra det... aldrig...

En lång grå människa stod mitt i staden vid en grå gata och pratade med ett tråkigt trafikljus som inte ville stänga sitt röda öga... De konstiga paraplyer som fastnat i luften påminde honom om att han faktiskt var ensam... Han är alltid ensam...

Mannen kunde inte röra sig... Hans tankar snurrade i huvudet. Han hade aldrig lärt sig att kämpa varken för eller mot något... Han hade faktiskt inget behov av att göra det... Han accepterade från början, kanske redan i sin barndom, att han är sådan... Han accepterade att han inte behöver kämpa... Om man lever enligt regler då finns de enkla algoritmer enligt vilka man beter sig i olika situationer. Om situationen glider ur kontroll, då finns det nya algoritmer som hjälper... Du behöver inte kämpa... Om du till exempel inte har en bra inkomst, då kommer du att få hjälp i alla fall...

Det finns alltid “de där annorlunda människorna” som är lyckligare än du, som tjänar mer pengar än du och som betalar mer skatt... Du kommer alltid att få socialhjälp om du är medborgare i ditt eget land... Så länge som det finns tillräkligt många sådana som du som kan rösta för motsvarande partier... Det blir inte särskilt mycket pengar, men det blir tillräkligt... Det blir tillräkligt för att inte kämpa... Det blir tillräkligt för att aldrig veta sin egen potential... Det blir tillräkligt för att vara en halvmänniska... Och det blir tillräkligt för att inte kämpa ens för möjligheten att vara sig själv...

Mannen hade vant sig vid att i hans liv finns en kvinna... Han viste inte om de verkligen älskade varandra... De träffades då och då och det var ganska bekvämt... Kanske för båda... De hade känt varandra väldigt länge och mannen var rädd för att ändra sitt lugna tråkiga liv... Var han olycklig? Kanske... Å andra sidan var hans liv stabilt... fast han kände sig ensam... Och han levde varken bättre eller sämre än alla andra... som han såg det... Livet var planerat för många år ända fram till pensionen... och även efter... Mannen accepterade platsen som han hade valt i nischen för människor som honom och var nästan helt och hållet nöjd med allt... Men ibland, när han tillät sig att tycka synd om sig själv, undrade han om det verkligen inte finns en liten plats för sådana som honom i någon annan nisch... där människor är lyckligare... eller bara lyckliga... Men han var rädd för möjligheten att uppleva starka känslor. Han föredrog att njuta av livet någonstans mitt i mellan... Han levde försiktigt...

Trafikljuset avbröt hans tankar och sade med djupt sorg: "Jag vill inte döma dig eller någon annan... Alla har rätt att leva... att leva ... som de vill... Även om de lever som krukväxter... Jag kan även säga mer, ibland tycker jag också om att prata med de “gröna” och de “gula” människorna som jag brukar kalla dem... De är också roliga men på deras eget sätt... De är..."

— Men varför håller du mig här som en fånge så länge?

Avbröt mannen honom och mumlade stött: "Tala då med någon annan som låter roligare för dig!"

Trafikljuset spottade och fortsatte mycket besviken: " Äh, du... Varför håller jag dig? Svara mig först, om jag släpper dig nu, vad ska du göra? Till Lysin är du redan för sen i alla fall... Kommer du att gå hem? Ska du sitta under din favorit filt och efter en natt tänka att allt bara var en mardröm? Eller hur? Du accepterade redan att du inte kan ändra något i ditt liv i alla fall, att det inte är du som bestämmer över ditt liv, utan det är omständigheter och regler som påverkar allt. "

— Vad spelar det för roll för dig personligen? Det är mitt liv! Jag ska göra precis vad jag vill, svarade mannen upprört.

— “Du vill”!? Det låter mer komiskt än jag trodde, parerade trafikljuset och började skratta ett högt galet skratt...

När han äntligen hade slutat skratta, frågade han: "Har du märkt någonting konstigt? Ser allt bra ut? Att ett galet trafikljus pratar med dig och skrattar åt dig?"

Mannen suckade och svarade: "Självklart är allt konstigt, men vad kan jag göra åt det? Släpp åtminstone mina fötter först, det är svårt att stå i samma position så länge!"

— Dina ben är fria sedan länge, men du kunde inte ens ta dig för att försöka röra dig en gång till. Vänta dig inte några förklaringar från mig är du snäll. Jag är inte den som du är van vid... Jag är inget dagis för dig och inte ens den grundskola eller din uppväxtmiljö som uppfostrar sådana som du... Jag är ett vanligt trafikljus i ditt liv... Jag lär dig inte något... Jag ger dig bara en paus... Så att du kunde stanna upp och tänka på de alternativ, som jag visar för dig (som du hade märkt - “gående”) och för de som sitter i sina bilar. Rött, gult eller grönt... Sade rösten mycket besviket.

Mannen försökte röra på sig och det gick bra... Han var fri igen... Alla ord som rösten uttalade fastnade i hans huvud och han ville inte gå hem längre. Han ville inte gå någonstans alls längre... Han ville inte leva längre, åtminstone inte som han levde förut... Han ville förstå... Han ville åtminstone hitta en anledning för att kunna fortsätta leva... Hans gamla algoritmer och regler fungerade inte längre. Hela hans livsmodell var svårt sargad...

Han satte sig på trottoaren och skillnaden mellan honom och trafikljuset blev ännu större. På något sätt slutade han känna sig som en lång människa... Han blev kort och såg ut som en liten utsliten del i den stora sociala maskinen som kallas mänskligheten... Han höll sitt huvud i händerna och mumlade mer till sig själv än till det galna trafikljuset: "Så trivialt... rött, gult och grönt... Jag trodde aldrig att jag kunde välja. . . Om det skulle vara så enkelt..."

Trafikljuset sade bara: "Om det var så enkelt då skulle du inte sitta här nu... Men du valde redan “rött” för hela ditt liv! ... I ditt livs algoritm finns det massor med lagar och regler. Du tror att du väljer som du vill... Men du väljer bara olika vägar till samma slut... Ditt slut är likadant överallt... Det är bara “rött”! Du förväntar dig alltid att misslyckas. Du har varit programmerad att misslyckas. Lycka är något dyrt och ouppnåeligt i ditt liv... Något som du inte förtjänar och inte tillåter dig själv... "

Mannen vågade fråga trafikljuset om de andra, som valde en annan nisch.

— Ok, och vilka är då de som du kallar “gröna”? ... Vågar de alltid? Vågar de välja “grönt” för sig? ... Och de “gula” då? ... Med din logik ser det ut som om de inte kan bestämma sig ens för att vara “röda”. Mannen började flina men hans ögon blänkte av lidande.

— De som väljer grönt, de vill inte acceptera problemens existens, svarade rösten. — De söker alternativa vägar istället... De är inte alltid bara optimister... livet drar dem ganska ofta hårt till sådana som du, till röda... Men de vågar... de vågar trotsa och tro att de oftast kan ändra situationen... Deras liv är mer komplicerade men de tror att de har ett rikare liv än till exempel du... Däremot de “gula” som du helt rätt noterade lever ett ganska spänt liv... Och ja, de har av princip svårt att bestämma sig för om de skall vara “röda” eller “gröna”... De kan vara ganska välutbildade, ungefär som du... De kan förstå sin egen situation till och med bättre än de “röda” eller “gröna”, men... de tycker att det är ganska bekvämt att resonera om livet i princip... Det är bekvämt att fastna i luften utan att stanna på marken eller flyga till himlen... De brukar prata med varandra om olika möjligheter som finns men de utnyttjar aldrig sådana möjligheter själva... Och om någonting dåligt händer (för att de inte utnyttjade sina möjligheter) brukar de anklaga någon annan och som bevis berätta historier för varandra om livet för sådana människor som du, sammanfattade rösten och det blev tyst och tomt igen...

— Tycker du inte att du är ... för hård mot människor? Frågade mannen efter en ganska lång paus. Han fortsatte sitta men hans rygg blev rakare och hans ställning såg mer självsäker ut nu än några minuter tidigare. — Du kan inte förstå alla! ... Du kan inte förstå deras motivation! Du kan inte så trivialt dela in oss med bara dina tre galna färger! ... Vi är alla unika, även om vi inte vågar leva till hundra procent!... Även om vi inte vågar bestämma oss! ... Även om vi inte är synliga för någon annan!

— Ja, du har rätt, jag är hård, sade rösten ganska lugnt. — Å andra sidan är jag... så att säga... en indikator som visar på kontraster mellan er... Hur skulle ni annars veta att allt är möjligt? Rösten betonade särskild ordet “allt”... — Du skulle förstå mig lite bättre om det var du som var tvungen att stå här hela livet och observera mänskligheten...

Plötsligt hörde mannen någons fotsteg bakom sig. Han vände sig automatiskt om och såg en gammal kvinna som gick med en vit käpp. “Tapp... tapp... tapp...”, hördes från hennes käpp... Hon stannade under trafikljuset, tryckte på knappen så fort hon hittade den och ganska snabbt hördes ljudet som visade att hon kunde passera gatan... Hon kunde inte se om det var rött eller grönt... Hon bara bestämde sig för vad hon vill... Hon valde att hon vill... hon ville passera gatan snabbt... och hon fick... hon fick grönt… Hon kunde inte se att det var “grönt”, men hon viste det... hon hörde det... Hon kände... Hon brydde sig inte ens om att det för bilar finns gult. Man kan titta efter det medan man väntar på grönt, om tålamodet är slut...

På andra sidan gatan väntade en lika gammal man... Han var inte blind och han tittade på sin kvinna och log... När kvinnan kom till honom, kramades de och han vinkade till mannen som satt på trottoaren under trafikljuset på andra sidan gatan... Sedan gick det äldre paret vidare någonstans... De såg gamla ut, men säkra i sig själva...

Mannen tittade på paret och tänkte att de ser lyckliga ut… mycket lyckliga… Han tog en titt på trafikljuset och frågade: "Om du skulle vara en vanlig människa, vilken färg skulle du vara?"

Trafikljuset svarade direkt: "Alla tre, så klart! Även fler! Med massor av nyanser... Jag skulle inte bara vilja vara en färg, det är ju för tråkigt... Alla tre färger låter mycket bättre, eller hur? Ärligt talat, det är ju så overkligt att bara ha en färg... "

Mannen ställde sig upp... Han såg ut som om han aldrig tidigare känt människor... Som han plötsligt förstår att han också är en av dem... Han såg ut som han besegrat något omöjligt i sig själv... Som om han har förlåtit sig själv för att han är en människa...

En lång lycklig man stod och tittade stolt mot andra sidan gatan. Hans kläder hade redan torkat. Allt runt om kring såg ganska ljust och grönt ut... En stor och vacker regnbåge band samman båda sidorna av vägen...

“Vilka fina och levande färger naturen gav till regnbågen!”, tänkte mannen. Våren kom kanske tidigt till staden det här året...

Bilar åkte fram och tillbaka... Under trafikljuset stod några människor som vanligt... Men den här gången hade de inga paraplyer och deras ansikten syntes väldigt bra. Människorna var glada och lyckliga men var och en på sitt eget sätt...

Människor... Regnbåge... Våren... Kärlek... Nya människor…

Ett stackars trafikljus stod bara på sin vanliga plats och ville inte prioritera någon...

Den långa mannen tryckte på knappen och fick snabbt sitt efterlängtade gröna ljus samtidigt som han la märke till att ett trafikljus för bilar på andra sidan gatan blinkade med ett gult öga till honom...

När mannen just tänkte börja passera gatan, kände han en ganska stark knuff i rumpan. Det kändes precis som om någon knuffade honom med ett tungt ben. Han vände sig om och precis som han trodde såg han ingen. Det hördes bara den bekanta rösten som skrattade snällt och väldigt högt någonstans där uppe...

Mannen gick över gatan med ett lyckligt, stolt och säkert leende... Han gick till sin kära Lysin... Han visste och kände att hon behöver honom... Hon älskar honom ... Han kände att han älskade henne... Han viste helt säkert att han kommer att älska henne hela sitt liv...

Det gick några år men trafikljuset stod som vanligt på sin gamla plats. Till trafikljuset kom en dagisgrupp med sin lärare. Läraren förklarade för alla barnen att det är ett trafikljus och att de måste stå och vänta på grönt ljus för att det ska vara säkert att korsa vägen...

En liten pojke som var lite längre än sina dagiskompisar i samma ålder, frågade läraren lite försiktigt medan hans ögon glimtade mycket livligt: "Men om vi har bråttom får vi trycka på knappen som gör att det blir grönt snabbare?"

Läraren tittade på pojken, log och svarade: "Givetvis! Det kan vi göra."

Ljuset slog snabbt om till grönt och alla barnen och läraren korsade vägen...

Det stackars trafikljuset stod kvar på sin vanliga plats och visade sina tre enkla alternativ – rött, gult eller grönt... för bilar och för alla andra ... beroende på vad de ville se.

Yuliya Ågerud

Copyright © 2012- Yuliya Ågerud

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.