Oväns bane

Oväns bane eller Sagan om långhuset på snäck

Grymme Thauge lämnade hemmahamnen vid Snäck med flera skepp och stort manskap, seglade ut i viking med Estland som mål – men utan lycka; flydde därför – snart nog, tillbaka västerut med skadade skepp och sårat manskap, förföljda av uppretade, hårdföra estlänningar med väs-sade vapen och agg i sinnet.

Under svårt väder återvände Thauge stormdriven till Gotland och hamnade på östkusten där han gick iland vid Kyllaj med sitt folk: alla trötta, uthungrade och en blodig minnesbeta rikare. Efter att ha slickat sina sår och sett över sina skadade skepp, sin utrustning och sina vapen, såg de sig om i trakten och rövade.

Hemma i Storulfs hus befann sig endast kvinnor, barn och några av de äldsta männen, när Grymme Thauge och hans lika grymma män överföll gården. Storulf var på fiske vid Fardume träsk tillsammans med de yngre männen byn. Han såg visserligen den feta röken, som steg över skogen åt det håll där byn låg, men anade inte oråd.

När två sorkar kom springande – skräckslagna – för att med andan i halsen berätta om vad som pågick där hemma, skyndade sig alla StorUlfs män till byn bara för att finna långhuset i brand och se främmande skepp glida ut ur viken.

Storulf kände igen en av snäckorna – bland de övriga – som sitt eget, vackra fartyg.

Man släckte branden och begravde de döda i gemensam dös.

Sex månader senare

Vredgad rese landar snäcka

skeppets låring skydd mot bakhåll

ser på slänten upp mot korpklint

oväns långhus grant att skåda

husfolk väntar knappast ofred

Kom i viking gjorde ovän

brände hus och tog hans kvinna

minnet svek ej slagen rese

blodad tand nu bringar ofärd

resen går i bärsärk svärdet höjs

Där på stranden möter resen

Storulf kallad väpnat motstånd

fullväxt ovän grym att skåda

väntar ej på resens utfall

höjer svärd till mäktigt hugg

Det hugget tog rätt hårt

Storulf störtade till marken

med munnen full av jord

han reste kroppen åter

spottade och talte

Den givan smakade mig illa

drog så kortsvärdet ur slidan

där vilan varit ostörd länge

högg ett välvalt snitt

i halsen på sin grymme ovän

Gladdes stort och sade

res dig icke upp onödigtvis

ligg blott kvar i torra gräset

där blodet ditt ger näring åt

och färgar nya blomster

Ditt huvud bär jag med mig

under starka armen

skåda kan du så skumögd

vägen där jag går till hustru din

länge nog hon längtat karlatag

I upplyst, timrat långhus

med huvud satt på sängens stolpe

kan du så storögd åse

vad kärlig hustru din och jag

så roas av i sängens halm

Så svingar du ditt slagsvärd inte mer

trälar bär nu kroppen upp till klinten

där på högsta höjden kan du ligga ned

till svarta korpars föda, dina ben

ses vitna vackert i den sköna solen

Thauges vackra långhus tömmes så

på guld och silver vackra smycken

husgeråd och goda vapen

allt nu fraktas ner till rövat skepp

och till Storulfs egen snäcka

Oväns granna långhus brinner

Storulf tände själv den låga

som till grunden bränner huset

hämnd är tagen holmgång vunnen

långhus ses av husets folk ej mer

Så i månljus sakta glider

ut ur blanka Flundreviken

rövat skepp och Storulfs snäcka

åter hem till Kyllajs nejder

står vid rodret tagen kvinna.

Toivo ristade stenen.

Toivo Molin

Copyright © Toivo Molin 2014

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.