Mannen i den blå kostymen

När jag vände mig om på skogsstigen, för att se var min hund befanns sig – han hade en sagolik förmåga att bara försvinna i skogen för att så dyka upp igen bakom när-maste buske glatt viftande på svansen – så stod han där, som skapad ur tomma intet, bakom ett stort klippblock, mannen i den blå kostymen – liksom materialiserad ur fäders jord och seklers minnen.

Mannen såg avvaktande på hunden som kom lunkande och nosande på stigen bakom mig. Jag såg på hunden. Han nosade i luften, men vinden låg åt fel håll; han fick ingen vittring efter mannen i den blå kostymen, men jag såg att han rest raggen som i känslan av något obekant farligt, mannen i den blå kostymen hörde liksom inte till sommarbilden, där han stod i skogen, bakom klippblocket, väntande på att hunden skulle passera; hela han syntes liksom litet mal placé; felplacerad i tid och miljö. Kostymen var litet luggsliten men välpressad, modet verkade tillhöra förrförra seklets tidigare hälft – troligen. I kavajslagets knapphål lyste en röd nejlika; mannen bar stärkkrage och butterfly; vita manschetter syntes där ärmarnas tyg slutade; håret på hans huvud var långt, så långt att hårtopparna vilade ut över kostymens axlar: det var liksom vaxartat stelt – matt.

Jag böjde mig ner och klappade min hund. När jag reste mig upp igen, fann jag att mannen bakom klippblocket försvunnit lika kvickt som han nyss dykt upp oförklarligt; kalla kårar gled utför min ryggrad, jag höjde axlarna, ryste och drog armarna mot armhålorna av den plötsliga kyla jag kände.

Sakta gick jag och hunden nerför sluttningen mot havet, medan jag tittade bakom var kulle och vart stenblock som eventuellt skulle avslöja något nytt uppdykande. Bakom en av de många kullarna – på forna tiders pallkanter –, de som skapats av havet under miljoner år, såg jag plötsligt, återigen taget som ur tomma intet ett, ja, det måste ha varit ett teatersällskap – av utstyrseln och kläderna att döma – i varje fall en grupp människor som satt tillsammans på filtar eller låg i gräset eller stod framåtböjda, eller stod på knä runt en uppdukning av något slag, där vackra damer låg liksom draperade med huvudet i någons knä och med glas i handen – leenden. Här återsåg jag också mannen i den blå kostymen.

Besynnerligt nog hördes inte några ljud från sällskapet. Jag är inte döv, för jag hörde ju fågelsången i skogen och hunden som gnydde, men det borde ha hörts något från gruppen också – gruppen på filtarna … de rörde ju på läpparna och öppnade munnen som i skratt, samtidigt som de rörde sig rytmiskt och följde med som i en sångtext, där ett par ur gruppen spelade något instrument – något gitarrliknande, ålderdomligt ryskt. Försiktigt höll jag upp min kamera och tog en bild av gruppen i svackan mellan kullarna. I samma ögonblick som jag hörde klickandet från slutaren och tog ögat från sökaren försvann samtliga – gruppen var borta. Jag ryggade inför det oförklarliga; rynkade pannan; gnuggade mina ögon; snurrade runt, för att hitta den någonstans i omgivningarna; alla var – som i den ofattbara drömmen man kan uppleva under nattens timmar, borta. Omtumlad gick jag stigen tillbaka upp till stenblocket och fortsatte hemåt med hunden intill mig.

Hemkommen laddade jag ner bilderna på datorn … bilderna jag tagit med kameran under dagen. Där fanns också bilden av sällskapet och jag lade den i en särskild fil.

När jag vaknade under natten, var det på grund av att jag uppfattade glada röster från rummet där datorn står. Försiktigt steg jag upp ur sängen, tassade fram till dörren mot arbetsrummet och kunde konstatera att jag glömt att stänga av datorn. Den hade gått ner i viloläge och visade olika gamla bilder ur min fotosamling.

Jag satte mig ner, och bläddrade bland alla bilder till dess att jag fick fram motivet med gruppen i svackan mellan kullarna – där var de; där återsåg jag dem alla; nu hörde jag också sången, musiken och de glada skratten.

Medan jag sitter och lyssnar och samtidigt iakttar den tredimensionella bilden, försvinner verkligheten runt mig – sällskapet kommer liksom emot mig, bilden förstoras och jag känner det, som att jag på något underligt sätt ingår i bilden.

En av de vackra damerna vinkar till mig, håller ut sin hand och liksom bjuder in mig att sitta ned och delta i festligheterna. Mannen i den blå kostymen kommer emot mig och ger mig ett glas som han fyller med vin. Han ler och säger något på ett obestämbart språk som jag inte behärskar, men av hans läpprörelser och leende förstår jag att det han säger skall uppfattas som ett: Välkommen i det gröna! Jag tar emot glaset, för det till min mun och smakar den gudomligt goda drycken som så skönt rinner ned genom min strupe och känns så behagligt varm i min mage. Nu förstår jag, som genom ett trolleri, vad mannen i den blå kostymen och alla andra i gruppen säger. Vi sjunger nu gemensamt de vackra visorna och för intelligenta samtal i en förklarad anda; nu besvaras alla de frågor jag gått och burit på – allt är plötsligt så enkelt, allt är så förklarat och ljust; jag känner mig så lätt.

När man bryter upp från festligheterna, låter man filtar, dukar, skålar, glas och tömda vinflaskor ligga kvar på marken och går så ner mot ättestupan på Korpklinten, hållande varandra i händerna, sjungande och svängande med armarna – musikan-terna bildar förtrupp. De här bilderna jag ser på datorn, samtidigt som mitt andra jag deltar i rollspelet, är inte jag mästare till, någon annan styr datorn med sina egna bilder inlagda.

Framme vid den höga klintens plana yta sätter vi oss ner och andas in luftens syremättade och svala friskhet, så fylld av den aromatiska doften från alla blommor; vi njuter av stillheten och den vidsträckta utsikten. En efter en i sällskapet reser sig så upp, går framåt – liksom dansande – ställer sig intill klippkanten, ser ut över havet, sänker armarna, böjer knäna, rättar upp sig i ett spänstigt frånskjut och återvänder med armarna utsträckta i flykt till egen tid.

Mannen i den blå kostymen reser sig också upp, rättar till blomman i kavajens bröstficka, viftar bort några grässtrån från byxbaken, håller fram sin ena hand till mig liksom inbjudande och visar med den andra handen vägen ut i rymden.

Han ställer sig med armarna utsträckta snett framåt, intar en pose som för att dirigera och slå an den första tonen i ett verk, där endast han kan höra den orkestrerade musikens ljuva toner. Han böjer sina knän, skjuter ifrån och seglar ut i rymden.

Atmosfären, som skapats av sällskapet, är overklig men mycket behaglig, nästan euforisk. Den vackra kvinnan tar min hand, bjuder mig sina läppar till en kyss, leder mig fram till klippkanten, niger lätt, skjuter ifrån med fötterna och försvinner ut och ned mot avgrunden. Jag känner hur hennes hand glider ur min – jag har ingen möjlighet att följa henne tillbaka genom sekler utan står kvar och ser hur hon vänder sig om och ser på mig, tar ner sina armar ur flyktens bärande ställning, vinkar och störtar vidare mot avgrunden med de vassa klippblocken. När hon vänder sig om en sista gång håller jag upp en hand, vinkar och formar min mun till en avskedskyss.

I samma ögonblick som hon verkar bli krossad, uppstår ett lätt moln som övergår i en duvas skepnad, en duva som tar sig tillbaka till egen tid.

Nästa dag går jag bort till platsen för festen och plockar ihop det kvarlämnade. När jag och hunden går tillbaka – jag med allt hopsamlat i ett filtknyte på ryggen och hun-den viftande på svansen – stannar jag upp vid det stora klippblocket där allt började, och ser en blå kostym uppträdd på en klädgalge – gungande fram och tillbaka där den hänger på en gren i trädet bakom. Den röda blomman liksom lyser av friskhet, där den sitter instucken i kavajslagets knapphål.

Jag vänder mig om och ser ut över havet, klär mig i den blå kostymen, går ner till den höga klinten, ställer mig på kanten till bråddjupet, böjer knäna och håller ut armarna till flykt.

Min hund gnäller och drar mig i byxbenet. När jag tar ett steg tillbaka viftar han på svansen. Vi gör sällskap tillbaka till verkligheten.

Toivo Molin

Copyright © Toivo Molin 2014

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.