Frusen kortlek

Den här dagen satt vi och slappade i lobbyn på ett hotell i Saigon. Inomhus var temperaturen acceptabel med sina tjugofyra grader; utomhus? – värmen slog emot som en våt vägg, om man passerade svängdörrarna. Vi höll oss inomhus.

"Ska’ vi dra en spader?" Herbert blandade korten på sitt professionella sätt, där han delade leken i två halvor, böjde upp dem mellan tummarna och lillfingrarna, lät så korten glida in mellan varandra med ett utdraget frrrrrrrrup.

Han såg från den ena till den andra av männen, som satt eller hängde lojt i lobbyns skinnfåtöljer och dito soffor runt glasbordet mellan dem. Isbitarna klirrade vid kontakten med whiskeyglasen, när de lyfte dem till munnen då och då. Glasen hade gett runda, fuktiga ringar som avtryck på bordets glasyta. Takfläkten vispade runt med ett svagt vinande, rörde omkring luften och blandade den med den stigande rökpelaren från Herberts cigarr. Han blandade kortleken, med cigarren i ena mungipan och huvudet litet på sned, ögat halvvägs gömt och blundande i den stigande röken från cigarren, antagligen för att inte irritera och få tårar i ögat.

Frrrrrrrrrrup …, korten gled in elegant mellan varandra. Herbert såg åter på de andra, nu litet frågande, med höjda ögonbryn och nacken lutad bakåt, liksom fokuserande var och en. Han väntade tydligen på någon reaktion.

Frrrrrrrrrrup …, Från min plats vid baren, satt jag och iakttog den ekvilibristik, han visade upp, där han satt och ballanserade korten i luften.

Han var rätt skicklig i själva hanteringen, men jag kunde inte inse, att övningen i sig, skulle kunna ge en blandning av korten mer än marginellt, eftersom de antagligen hamnade över eller under den plats de intog tidigare. Men, det var kanske det, som var meningen: en illusion skulle skapas.

Herbert lade ner korten på bordet och sträckte sig efter sitt glas. "Nehej", sa han. "Det verkar inte vara någon som intresserar sig. Men igår natt gick det bra att spela. I går natt, när ni spelade skjortan av en och annan, bland annat mig."

Nu blängde han ilsket på de andra runt bordet. Stämningen såg ut att kunna urarta. Jag tog mitt ölglas, lämnade bardisken, gick fram och satte mig i soffan bland de andra, tog en klunk av ölet och ställde ifrån mig glaset på bordet, lutade mig bekvämt bakåt i soffan.

"Grabbarna är nog trötta efter gårdagens övningar", sa jag rakt ut i luften. "Vi kan väl ta det litet lugnt fram till middagen, så får vi se sedan. Kanske kan vi gemensamt ragga upp några spellystna. Fyll på era glas grabbar, jag bjuder gärna på en omgång. Herbert såg ut att godta den lösningen.

"När ni har fixat era glas, skall jag berätta något om kortspel", sa jag, gick bort till bardisken, hämtade ett nytt glas öl och satte mig till rätta i skinnfåtöljen.

"Det var så här", började jag, när samtliga fyllt på sina glas och satt sig tillrätta.

"Vi lämnade Hay River i Yukon Territory bakom oss en frusen morgon och lastade våra toboggan’s och våra hundar på ett mindre expeditionsfartyg, med isbrytande förmåga, när vi hade kommit fram till hamnen i ishavet.

"Var ligger Hay River?", avbröt Rupert, som tydligen var dålig på geografi.

"Nordväst ut, norr om Alaska, i gränslandet."

"Aha"

Jag tog en klunk öl och fortsatte min berättelse.

"Det stod som en rök av ånga från oss och hundarna, när utandningsluften skapade rimfrost på huvans pälsverk och gjorde hundarnas morrhår dubbelt så tjocka mot normalt. Vi hade en lång tripp framför oss i äventyrets och upptäckarandans tecken. Vårt ärende var, att lokalisera en eskimåstam – en kvarlämnad spillra i Arktis. Vi skulle också ta en del vattenprover på vägen under denna resa, som kanske var den sista för året för vårt fartyg, innan allt riskerade att frysa ihop och göra en återvändo till basen omöjlig. Eventuellt skulle vi sättas av ute i ödemarken och fortsätta resan på frusen mark, om kaptenen ombord ansåg, att han måste återvända för vädrets skull.

Vi råkade in i en svår storm på fjärde dygnet, och tvingades att dreja bi under totalt mörker i skydd av en glaciär, en lodrät, blågrön vägg, som kaptenen lade fartyget i lä bakom.

Vi låg stilla i väntan på att stormen skall bedarra, och efter två dygn kunde vi göra loss och långsamt glida utmed den blankpolerade, blågröna glaciärväggen, som framträdde i belysningen från våra starka strålkastare – vi inväntade det dagsljus, som skulle göra det möjligt för oss att fortsätta färden i det, än så länge seglbara ishavet, där det hela tiden dök upp isberg i det vackra, men farliga området.

Vi tog våra vattenprover och höll utkik efter eskimåstammen, men av den syntes inte ett spår, det var bara flytande is överallt.

Efter ytterligare några dygn sa kapten, att han tänkte vända, eftersom isen tjocknade och temperaturen sjönk. Han gick ytterligare något norrut och satte av oss på terra firma – ett vitt och isigt sådant. Vi lämnade vattenproverna i hans vård och såg fartyget försvinna tillbaka till basen.

Vi drog vidare och höll utkik efter eskimåerna. Då och då blev vi lurade av svarta prickar som dök upp i snön på isflaken, men det visade sig vara sälar och vi började misströsta om att kunna hitta dem. Men det skulle vi göra, visade det sig, för på långt håll hörde vi en morgon några bösskott, ändrade vår kurs och närmade oss försiktigt en sänka. Där hade vi dem, eskimåerna, med sina igloors, som vi kunde uppfatta bättre nu, när avståndet var kort fram till dem.

Deras hundar låg gömda i snön. Kvinnor och barn syntes inte till. Det var tyst och stilla. Två män stod avvaktande med sina bössor, när vi närmade oss. Jag stannade min grupp, gick ensam fram mot dem, visade att jag inte hade något i händerna som kunde skada dem. Jag höll ut armarna och visade mitt vackraste leende. Dom sänkte sina vapen.

Nu tog allt en fin vändning. Plötsligt uppenbarade sig fler män. Kvinnor och barn strömmade ut ur sina igloors, nyfikna och uppsluppna – vi främlingar var välkomna.

Vi körde fram med våra slädar, men var tvungna att hålla isär deras och våra hundar, det förstod vi, av de argsinta skallen från eskimåhundarna.

Vi ville inte förorsaka något hundslagsmål. Vi slog upp våra tält och eskimåerna var imponerade av dessa "tygigloors", som de kallade dem. När lägret var iordningställt, grejade vi en festmåltid, där alla nya vänner bjöds in. Det hela var mycket uppskattat, och vi kunde törna in, glada över att ha lyckats hitta denna återstående spillra av mänskligt liv långt ute i ödemarken.

Dagarna som följer, tar vi del av deras vardagsliv och gör noteringar i våra dagböcker och reseberättelser. Vi berättar för dem om vår värld, men doe ser tvivlande på oss – det kan inte vara sant, det vi säger. Vi skrattar alla.

De berättar, att de har sett ett fartyg infruset i isen, en halv dagsresa bort. Vi frågar om riktningen, om de har varit ombord, om de har sett några människor och så vidare, men nej, säger de, de har bara sett fartyget på avstånd, där masterna avtecknat sig mot himlen, ingen har vågat gå närmare.

Ledarna märker, att vi blivit upphetsade av vad vi fått höra. De får berätta samma sak flera gånger, så att vi förstår. De säger att de gärna skickar med en vägvisare, om vi lovar att komma tillbaka med honom oskadd.

Han skrattar åt sitt eget skämt, men vi märker av allvaret bakom hans ord. Vi skrattar också och kramar om honom. Vi kommer överens om, att lämna kvar en del av den utrustning, som kan vara onödig att släpa på under en dagstur, och det gör honom nöjd. Han förstår, att vi räknar med att kunna komma tillbaka. Vi låter ett tält stå kvar och lägger in en del av utrustningen i det.

Vi gör klart för avfärd tidigt nästa dag och tar ut riktningen med hjälp av vägvisaren, jag slår med piskan i luften och den ljudliga smällen får hundarna att kasta sig mot dragselarnas bogläder. Vi springer bakom släden till dess, att hundarna fått upp farten, hoppar upp och ställer oss på medarna; vägvisaren ställer sig bakom mig på den stora toboggan. De andra följer efter oss. Tre toboggan’s, sex män och tjugoen hundar glider iväg, med hundarnas ivriga skall i öronen, ut i viddernas tystnad. Eskimåerna vinkar efter oss.

Efter fyra timmars färd ut i det vita landskapet, spanar vi in en grå silhuett – fartyget.

Vi närmar oss försiktigt, av någon anledning, allt eventuellt liv ombord verkar ju vara obefintligt – dött, sedan tider tillbaka.

Vi går en vända runt det infrusna fartyget, för att hitta något sätt att komma ombord. Vi snor ihop en provisorisk repstege och äntrar fartyget.

"Släng upp några snöspadar", säger jag till den av oss, som stannat kvar vid hundarna för att avstyra eventuellt bråk dem emellan.

Vi gräver oss fram till styrhytten, lyckas få upp dörren och tar lejdaren ner till kabyssen och skansen. I kojerna ligger några matroser. Runt bordet sitter fyra man och spelar kort – stelfrusna, upprätt. En av dem har lagt ett ben under sig och det andra över. Han sitter framåtlutad och skall just lägga ett kort på bordet. En annan man sitter med sina samlade kort i ena handen och med den andra handen om huvudet på pipan han håller i sin mun. De två andra sitter bakåtlutade och ser på de kort, de har i näven. Det som också är märkligt i sammanhanget, är att samtliga har kunnat behålla sin naturliga hudfärg.

Det hela känns obehagligt, oförståeligt och underligt på samma gång. Vi fattar ingenting. Hur kan kylan ha varit så intensiv och kommit så snabbt att ingen haft tid att reagera utan blivit sittande i sin ställning ungefär som på ett foto taget med blixt?

Vi diskuterar. Vi vill ta över fartyget. Vi vill ge besättningen en anständig begravning. Vi vill genomsöka fartyget och leta efter eventuella loggböcker.

Vi tar beslut: För att kunna ge besättningen en anständig begravning, måste vi först tina upp dem, så att de går att hantera, därför sätter vi fart på kolkaminerna ombord och eldar i ett par dygn. Vi slår upp våra tält och sover på isen utanför fartyget. Det är på det tredje dygnets morgon, vi får en överraskning, när vi stiger ombord."

"Jaha", säger Ronald, Ruperts kompis, "och överraskningen bestod i att dom piggnat till hela bunten och fortsatt att spela kort i den varma kabyssen – var det så?" Han ser på mig i flinar.

"Nej, du misstar dig. De hade fallit framåt och åt sidan och var hanterliga. Nej, det var något helt annat. Redan när vi gled nedför lejdaren hörde vi rösterna. Vi blev stående och hörde hur budgivningen avslutades, när någon av dem i fartygets besättning slog näven i bordet och placerade ett kort där med ett: ’Hjärter Ess!’; någon sa: ’Var hade du det esset?’ Sedan sa någon: ’Kaffet är klart, är det någon som vill ha starkt i?’ Därefter hördes inte flera röster. Vi stod förbluffade. Hade ljudet frusit, i den köldknäpp som varit så intensiv, och sedan tinat när vi eldat med kolkaminerna?

Ingen vågade tro något, det hela var litet kusligt."

"Under följande dagar bar vi först ut männen och lastade kropparna på våra toboggan’s, för att kunna transportera dem till öppet vatten för begravning, letade sedan reda på loggböcker och annat värdefullt, skrev ett protokoll där vi antecknade vår äganderätt till det upphittade fartyget, fäste det undertecknade protokollet i styrhytten, förseglade dörren, packade ihop vår utrustning på våra toboggan’s och återvände till eskimålägret, där vi klappades om av glada innevånare, som var beredda att skicka en släde åt vårt håll, för att se om vi fortfarande var i livet.

"Där grabbar, kan man tala om frusna kort. Är det någon som sätter emot?"

Ingen satte emot, ingen hade en så iskall story som jag att komma med. Vi drack ur våra glas och gick ut genom svängdörrarna på REX HOTELL, i den behagligt ljumma, vietnamesiska natten.

Toivo Molin

Copyright © Toivo Molin 2014

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.