Tentamen

Telefonen rycker mig ut ur halvdvala. En berusad man är inne på akuten. Det är brådskande. Efternamnet är känt. Den äldste bror är violinist. Mittenbror – cellist är berömd i flera länder. Den tredje kör lastbil. Vem av dem är skadad?

Handen, virrat in i trasorna, vajar som en halvt avskuren gren i vinden. Sprider blod runt om sig, kryddat med spydigheter. Cellistens ansikte känner jag igen från tidningarna. Inte han!

Vedkapens klinga har söndrat handleden. Enbart lillfingret är varmt. Alla andra fingertoppar bleka.

Mina kolleger skulle gjort den så kallade skonsamma amputationen, lämnat kvar lillan, möjligen även ringfingret men vilken nytta skulle han haft av dessa två ifall det saknas tummen?

Kirurger, medlemmar i jägarförbundet, är onåbara. Efter älgjakten har de säkert tagit var sin sup till den stekta levern. Drar grova anekdoterna. Telefoner avstängda för att glömma bort sjukhus och familjebekymmer.

Mikrokirurgi var vi inte vana vid på sextiotalet. Inte i vår stad. Jag måste klara mig ändå.

Operationsköterskan i natt är den bästa av alla möjliga. Aldrig ifrågasätter ens en nybörjare. Varit verksam minst två decennier längre mig. Det skvallras att hon avslutat en blindtarms operation i stället för en senior som överskridit den rätta tiden för att sluta. Vad ska jag förbereda mig för?

   –Vi kommer att sy ihop.

Hennes blick är en aning tveksam men hon gillar att kämpa. Vi kommer att sy, sy och sy. På operationsbordet växer fram högar av instrumenter och trådar. Systern ska inte ana att jag är obekant med det sparsamma sättet att amputera. Att det är därför vi kommer att försöka sy ihop. Bedövningen ska bli lokal. Vi måste försäkra oss gång på gång att de rätta bitar har enats genom att prata med patienten. Att vi inte sytt ihop en sena med en nerv ...

Först skyndar vi ta hand om pulsådern. Det har jag gjort förr och det klarar vi även nu. Efteråt blöder det ännu mera och bedövningsmedlet måste fyllas på om och om igen. Våra träskor plaskar i den rödaktiga pölen som breder sig under bordet.

Klockan ska bort ur operationssalar, anser kirurger. Vi har glömt den. Ingen av oss tänker på tiden trots att klockan är kvar.

   –Varje operation slutar någon gång, tröstar jag mig.

Mer än tjugo senor har vi återförenat efter att de fiskats upp ur muskelmassan. Vissa har glidit upp till armbågen. Några bitar saknas. Det är väl med sågens taggar handleden mosats.

   –Böj pekfingret. Nej, inte hela, enbart fingertoppen!

   –Rör långfingret.

   –Böj, sträck, böj… En gång till!

   –Hjälp oss, kära! (Din förbannade jäveln, läggs till ohörbart).

   –Det är för din skull vi sliter oss.

Det är inte hela sanningen. Vi gör det lika mycket för vår egen skull.

Han svarar med svordomssalvor: "Ni experimenterar, pinar, plågar, skrattar ut mig! Ni är slaktare, skurkar och horor!"

Könssvårdomar använder han hellre på ryska. Har övat in dem redan under sin dagistid utan att vara medveten om dess innehåll. Men grova ord träffar rätt enbart på ens eget språk.

Spydigeter susar förbi som eldflugor. Narkosläkaren, även hon är kvinna har röda kinder och vänder huvudet bort. Till sist gör mannen den nödvändiga rörelsen och slumrar ett tag.

Ibland hade vi träffat rätt på en gång. Flera gånger måste vi göra om.

Det var kväll när vi började. Slutar vid gryningen.

   –Tack till alla för tålamodet!

Nu får den suputen somna in på riktigt. Ingen vila för oss.

Sköterskan häller en vattenhink på golvet, skurar, torkar, renar och steriliserar det. Jag duschar bort blod och svett växlande varmt vatten med kallt. Resultatet blir omedelbart. Kaffet är verkningslöst efter att ha använts i hinkar.

Morgonsamlingen

Mina manliga kolleger redan sitter i en cirkel. De brukar ställa frågor, lyfta på ögonbrynen ifall ett blekt blindtarmsbihang visas vilket bevittnar om hyperdiagnos eller obetingad iver att operera.

Den här gången de är nöjda. Skickar runt ett glas med en uppblåst blindtarms bihang i.

   –Hel! Det blir ingen varbildning i såret, ingen bukhinneinflammation.

Jag ser uppskattande ansikten.

Till sist återstår det att berätta om handen. Vid åsynen av röntgenbilden tystnar alla.

   –Vad har du gjort?

   –Sytt ihop. Arbetat hela natten. Tillsammans med Irma…

Tankar svärmar i rummet: "Dumma flicka! Artären kan täppas till." "Han kan bli av med HELA armen." "Dö av blodförgiftningen…" "Du skulle ju AM-PU-TERAT!"

Sant. Jag är medveten om det där. Men jag KUNDE inte! Ingen av er var tillgänglig. Även mitt svar är ljudlöst. Tystnaden bröts inte. Vi reser oss och går. En ny arbetsdag börjar. Ingen ledighet får vi efter nattskifte.

Jag besöker den travmatologiska avdelningen varje dag.

Handen besöker mig i mardrömmar…

Till sist är han färdigbehandlad. Pulsådern fortsätter att ticka. Blodförgiftningen uteblev. Ingen amputation behövdes.

Där kommer han på gatan!

   –Visa handen!

Ur fickan lyfts ut en vattenfylld gummihandske… Lymfostas heter det. Lymflederna växer in på nytt men jag vet inte hur lång tid det kommer att ta.

Nästa gång skyndar jag över till andra sidan av gatan.

Möjlighet att resa bort till en långtidskurs i en annan republik upplever jag som räddning.

Efter återkomsten träffar jag en leende kollega.

   –Har du redan hört om handen? Den kan samlas till knytnäve, enbart tummen är en aning klen.

   –Mannen har sagt farväl till vodka.

   –Kör sin lastbil igen!

Denna röntgenbild sparar jag bland mina viktigaste fotografier.

I hela fyrtio år.

Biruta Liede

Copyright © Biruta Liede 2016 -

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.