Tankeuniversum

I huvudet på en autistisk kvinna

Den här uppsatsen är skriven för dig som själv har fått diagnosen autism eller Aspergers syndrom och för dig som gick eller går igenom stora svårigheter inom ditt liv och för dig som känner människor som inte fungerar som andra människor tycker som de ska. Uppsatsen är ett rop på förståelse och hjälp.

Det följande är ett samtal av en vuxen med en elvaårig autistisk pojke som finns på tyska på sidan http://lerncomputer.wordpress.com/2009/05/02/gedankenuniversum/.

Vuxen: "Ibland har du så många tankar i huvud att det inte finns någon plats kvar för det som jag vill säga till dig. Då är jag tvungen att hålla om dig, tills dina tankar ger lite plats så att mina ord kan komma in."

Pojke: "Menar du, till de tankar i mitt huvudtoa har blivit spolat ner? Hm. Egentligen finns alltid plats i mitt huvud – mycket mer plats än mitt huvud är stort. Vet du vad jag menar? I mitt huvud är så mycket plats som hela universumet är stort."

Vuxen: "Kanske är dina tankar så högljuda att du inte kan lyssna till mig?"

Pojke: "Mm. Kanske. När andra barn inte lyssnar till mig då skriker jag högt på dem..."

Mina tankar om dialogen

Jag tycker att det här samtalet passar bra in på mitt huvudproblem nämligen att hantera mina tankar och att skydda mig själv från att bli helt uttröttad av all mina tankar, att använda mina tankar på ett konstruktivt sätt. Eftersom det är svårt för mig att ha en neutral syn på mig själv lät jag först min dotter berätta någonting för mig om sin uppväxt med en mamma med diagnosen Aspergers syndrom. Detta hjälpte mig att formulera mina ord.

Min uppväxt

Jag föddes i en liten by. Jag levde tillsammans med mina föräldrar och morföräldrar i mina morföräldrars hus. Min pappa hade tre systrar. Med en av dem, som heter Irma och hennes man och senare också hennes enda barn, som var sju år yngre än jag, hade vi tät kontakt i början av mitt liv. Pappas äldsta syster, som han alltid var tillsammans med under deras uppväxt, besökte oss sällan. Hon tycker inte om min mamma. Min pappas yngste syster, som var mycket yngre än han, gifte sig med en amerikansk man och flyttade senare till USA. Min mamma har två syskon, en bror som är fyra år äldre, och en syster, som är fyra år yngre än hon. Hennes bror fick nio barn och hennes syster tre flickor.

Min pappa led av multipel skleros redan när jag föddes. Eftersom det inte var möjligt för honom att vara yrkesverksam så tog han hand om mig. Tyvärr förmådde han inte springa efter mig. Därför var jag tvungen att sitta i min säng under längre tidsperioder eller så höll pappa mig bunden så att jag inte kunde springa alltför långt ifrån honom. Det var förstås inte alls bra för min rörelseutveckling.

Jag älskade min pappa över allt annat. Jag kände att han hade en ärlig och uppriktig relation till Gud och hans medmänniskor. Tyvärr kom min mamma en morgon till min syster och mig och berättade att pappa hade dött. Systern var då två år gammal och jag sex. Jag reagerade på beskedet på ett sätt som jag tyckte förväntades av mig. Jag sade bara o eller någonting liknande. Mamma hade redan lärt mig att inte känna eller förvänta mig någonting. När jag i tvåårsåldern hade kissat på mig i sällskap av min släktingar då slog hon mig. När jag närmade mig henne för att be om ursäkt och få tröst slog hon mig igen.

När jag vägrade en gång att säga "hejdå" till en affärsbiträde och senare ville att mamma skulle gå tillbaka med mig för att jag kunde ta avsked vägrade hon att göra detta. Det ledde till en skrik-kramp från min sida. Mamman löste problemet genom att stänga in mig i källaren.

När jag var elva år gammal och gick helt fredligt bredvid henne utan att göra eller säga någonting gav hon mig ett slag i ansiktet på öppen gata. Jag värjde mig genom att slå tillbaka. Därmed gjorde jag en stor tjänst till min mor. Nu tyckte hon att hon kunde göra vad hon verkligen ville nämligen att slå mig flera gånger. Därefter värjde mig inte längre när jag kände mig illa behandlad av någon. Jag hade ju lärt mig att allt bli mycket värre när man värjer sig. Bara mot min systers elakheter försvarade jag mig några år till. Det ändrade sig också efter jag hade blivit slagen med min mors berömda träslev efter jag hade sagd till min syster Anja att hon skulle dö. Jag ville förstås inte att min syster skulle avlida. Jag ville bara att hon skulle lämna mig i fred och det var definitivt helt oacceptabelt att jag uttryckte min önskning på det här sättet. Men istället för att tala med mig om varför jag sade någonting sånt och istället för att förklara för mig vad jag skulle ha sagt till systern, gjorde hon någonting vad jag definitivt inte kan ta som exempel. Efter den här händelsen värjde jag mig inte heller längre mot min systers elakheter.

Det kom nu många elakheter till mig från Anjas sida. Jag kan inte klandra henne för detta. Mammas hat och förakt hade färgat av sig. Vår mors reaktion på detta var att hon sade till mig att det är ett tecken på att jag har en mycket vidrig karaktär att jag inte hade en bra relation till henne och inte till min syster heller.

När jag var i elvaårsåldern brukade hon säga att jag inte skulle alltid tala så dumt när jag trodde att jag hade sagt någonting jätteroligt.

När jag var tretton år gammal sade jag en gång till henne: "Mamma, jag kan inte sova på natten." Hon svarade: "Om du inte vore så dum och inte hade tummen mitt i handen då kunde du sova."

Katja, min mor, älskar barn och så länge jag i hennes ögon fortfarande var ett barn då var hon ibland också kärleksfull mot mig. Då kallade hon mig ett gott barn. När jag blev fjorton år gammalt var jag i hennes ögon inte längre ett barn och hon var uppenbarligen helt förvirrad när det handlade om vilka känslor hon skulle känna för mig. Hon kände avsky, förakt, äckel och hon blev mycket intresserad av min vaknande sexualitet. Dessutom såg hon mig som otroligt stor och gammal. Redan många år tidigare fick jag höra igen och igen och igen hur otroligt gammal jag var och nu blev det förstås mycket värre. Ingen kan föreställa sig hur mycket jag led framför allt p.g.a. hennes intresse för min sexualitet. Jag tänkte då att den här känslan kommer nu alltid förfölja mig.

Min mors syster blev en gång så sårad av Katja att hon inte talade med henne under nästan fyrtio år. Det skulle jag också ha gjort. Det fanns ingen mening i detta att jag tillät henne att misshandla mig under så många år bara därför att hon blev så ledsen och arg när jag inte gjorde som hon ville. Hon kokade i alla fall alltid av ilska hur mycket jag nu tillät henne att misshandla mig.

När jag var tjugo år gammal flyttade jag till ett hindutempel. Katja gjorde förstås allt hon kunde för att få mig att komma hem igen, som hon uttryckte sig. Hon sade att hon hade ju född mig under stora smärtor. Därför skulle jag leva hos henne. Efter hon äntligen hade accepterad att jag levde livet som jag ville blev vår relation ganska bra. Men det ändrade sig radikalt efter min dotter hade fötts. Då bröt helvetet ut igen för mig. Jag trodde att om min mor hör att jag har fått ett barn då kommer hon att få mer förtroende och kärlek för min religion och för Gud. Men det var hon inte alls intresserad av. Hon kom på besök, först ensam och senare med en helt osympatisk väninna, som bara sårade mig oavbrutet. Och hon sade aldrig när hon skulle komma igen. Mer och mer kastade hon mig ut ur mitt liv och försökte, som jag såg detta, ta plats i min kropp och mitt liv. Det fungerade förstås mycket dåligt och det frustrerade Katja verkligen mycket, så mycket att hon kände sig tvungen att nästan skrika ihjäl mig så snart jag var i hennes närhet – och hon ville alltid ha mig nära sig. Hon tyckte att hon var ju tvungen att lära mig hur man beter sig eftersom hon är ju den perfekta människan. En sak, som hon gjorde sista gången jag besökte henne, har jag alltid i mitt medvetande. Jag satt då i bilen bakom henne och hon gjorde som hon brukade – hon bara skrek och skrek och skrek. Efteråt lade hon handen högst upp på min ben för att trösta mig. Jag kände hur hon tänkte: "Du är min." Jag kände förstås också vart hon egentligen ville lägga sin hand. Jag blev så mycket sårad av detta att det är ofta svårt för mig även nu, tio år senare, att tänka på någonting annat.

Vår syn på våra relationer är alltid subjektiv

Jag anser att jag nu har skrivit tillräckligt mycket om min relation till min mamma. Nu ska jag förklara varför jag berättade detta. Dessutom känner jag mig tvungen att skriva att berättelsen är ganska subjektivt. Om mamma skulle skriva om vår tid tillsammans skulle hon skriva någonting helt annat. Jag vill egentligen inte beskriva henne som den stora jäveln och mig som den oskyldiga ängeln. Min dotters berättelsen om sin barndom tillsammans med mig, som jag har lagd till som bilaga, visar mycket tydligt att jag kan vara ganska elak också.

I den här uppsatsen vill jag inte svartmåla någon, istället försöker jag att få svar på följande fråga: Varför blir människor autistiska?

Eftersom autistiska människor har stora problem med att förstå sociala koder och eftersom jag tycker att många av mina svårigheter uppstått p.g.a. min mor behandlade mig på ett sätt som är helt oacceptabelt vill jag också veta vilket beteende man kan betecknar som socialt acceptabelt och inte? Hur kan man hjälpa människor som blir illa behandlade? Hur kan man hjälpa människor som behandlar andra illa?

Varför blir några människor autistiska?

Jag har mina teorier om varför jag tror varför jag blev autistisk. Jag tycker helvetet som jag upplevde som barn och tonåring med en mamma som betedde sig, enligt min åsikt, ganska psykopatiskt mot mig. Mina släktingar vågade inte tala henne tillrätta. Släktingar som stod mig nära antingen dog eller flyttade långt ifrån oss eller besökte oss inte p.g.a. rädsla för min mamma. Jag betecknar detta som ett socialt svek. Dessutom misstolkade alla mina släktingar ordet kärlek. Under mina tonårsår kände min mor rädslor, äckel, förakt och en åtrå till mig som jag ansåg som enormt stor. I hennes sista e-mail skrev hon att hon tycker mycket om mig. Det vill jag inte höra av henne. Om man betecknar hennes känslor för mig som kärlek då vill jag inte ha någonting att göra med kärlek.

Om man betecknar min mors känslor för mig för kärlek
Då vill jag inte veta om kärlek
Om min släktingars oförmåga att skydda mig är kärlek
Då är kärlek inte någonting som jag vill ha
Är det inte kärlek att ha förståelse
Är det inte kärlek att hjälpa dem som behöver hjälp

Jag ansågs beteende- och begåvningsmässigt som ganska normal under mina tidiga levnadsår och blev mycket sämre i mina prestationer i skolan och funderade mycket på varför det blev så här. Mina morföräldrar hade dött några år tidigare. Några andra släktingar hade flyttat till andra städer. Jag fick en hjärnskakning vid tolvårsålder och blev vaccinerad vid samma tid. Jag började tro att vaccinationen mot polio i tolvårsåldern hade mycket att göra med min försämrade inlärningsförmåga och jag tänkte att jag var ensam om den här åsikten innan min dotter berättade att hon hade hört flera personer tala om att de tänker på samma sätt. Jag har läst att man inte ska vaccinera när ett barn är sjuk eller i emotionell obalans. Alla barn får samma mängd av vaccinet. För några av dem är mängden kanske för stor antar jag.

Jag vill veta varför jag blev autistisk
Är det på grund av min mor?
Det är någonting som jag tror

Jag vill veta varför jag blev autistisk
Är det på grund av vaccinationer?
Gör jag mig bara illusioner?

Vad hände och vad gick snett?
Vad tycker andra om det?

Vad vill jag egentligen säga?

Vad vill jag egentligen säga?

Jag vill säga att man inte kan göra en autistisk människa till en person som beter sig som alla andra. Autister är inga dugliga visningsflaskor för sina föräldrar, andra släktingar och vänner. Vi är i andras ögon egendomliga människor och det kommer vi också att förbli.

Jag har en fråga till mänskligheten. Frågan låter så här: Varför accepterar folk inte att vi autister är som katter, att man inte kan göra hundar av oss? Vi är lydiga så mycket som vi förmår. På några områden behöver vi mycket frihet. Vi behöver något avstånd till strikta sociala regler som inte behövs men vi måste lära oss att fungera socialt. Det kan vi förstås inte lära oss av människor som inte heller fungerar socialt. Vi tvingar människor till att funderar på vilka sociala regler som behövs och vilka som är helt överflödiga. Det är svårt för oss att lära oss regler som vi upplever som onödiga.

Autister har ofta sin egen klädstil och sina egna matvanor och sina egna sätt att umgås med andra. Vi kommer att acceptera hjälp om vi anser den som rimlig.

Det vill jag säga till mina släktingar

Ni kunde inte klara av min mor men ni trodde att jag skulle kunna göra detta.
Ni skulle har lärt er hur man kan hantera henne för att kunna lära mig samma sak.
Ni var vuxna och jag var barn. Bara vuxna kan hjälpa en annan vuxen. Det är de vuxna som ska hjälpa ett barn.
Det var inte min uppgift att hjälpa min mamma. Det var inte rätt att ni lämnade mig ensam med en vuxen som ni andra vuxna inte klarade av.
Ni skulle ha lärt mig hur jag skulle klara min mor.
Ni skulle har lärt mig hur jag skulle ha klarat andra relationer.
Ni skulle har lärt mig hur jag skulle ha klarat mitt liv.
Jag kunde inte lära mig detta av min mor.
Det kunde ni väll se.
Ni var så många vuxna.
Jag var ett ensamt barn.
Ett ensamt barn förmår inte att göra vad många vuxna inte kan.
Varför hjälpte ni inte min mamma att klara livet och sin föräldraroll?
Varför hjälpte ni inte mig att försvara mig mot henne?
En av er kunde inte klara detta.
Ni var så många. Ni kunde har gjort grupparbete.
Ni kunde har hjälpt min mor och därmed hade ni hjälpt min syster och mig.
Ni märkte säkert att mamma behövde mer hjälp än Carina och jag.
Det betydde inte att vi barn skulle hjälpa henne. Det betydde att vi barn var i stort behov av att ni skulle ha hjälpt vår mamma.
Ni skulle inte ha anklagat henne för någonting. Det fungerade inte.
Ni skulle har frågat henne vad hon behövde hjälp med.

Om hämnd

Vad ska man göra med människor som gör andra illa? Ska man tortera dem? Ska man sätta dem i fängelse? Vi alla vet att Jesus sade: "Den av er som är utom synd ska kasta första stenen." Jag gjorde tyvärr också mycket som blev fel. Jag har också sårat människor. Framför allt har jag sårat min mor verkligen mycket. Hon sade flera gånger att hon tyckte att vi kommer att stå varandra mycket nära när jag blev vuxen. Så blev det verkligen inte och det sårar henne verkligen mycket.

Om jag försökte ta hämnd på henne då skulle hon kanske också ta hämnd på mig. Framför allt skulle hon tycka att det var bara jag som sårade henne. Att jag också sårade mig det kunde hon inte förstå. Enligt hennes åsikt ville hon bara det bästa för mig. Hon sade att jag har en helt vidrig karaktär. Detsamma tyckte jag då om henne.

Jag kan inte försvara mig mot henne genom att tycka illa om henne och genom att ta hämnd på henne. Jag kommer bara djupare och djupare i en nät av negativism.

Det bästa som man kan önska människor som gör andra illa är enligt min åsikt att önska dem att vara lyckliga. Lyckliga människor gör inte andra illa.

Situationen är nu också så att min mor har träffat den stora kärleken. Hon lever nu ihop med en man som gör henne mycket lyckligt. Nu har också relationen mellan mig och henne förbättrats avsevärd. Men jag vill inte träffa henne. Jag håller kontakt via Internet och jag glömmer aldrig att önska henne bara det bästa.

För att kunna vara lycklig måste man vara tacksam. Uppenbarligen har mamma lärt sig att vara tacksam. Annars vore hon inte så lycklig just nu.

Efter hon hade träffad mannen skrev hon till mig att någonting hände som hon egentligen hade önskad mig. Hon hade fått en pojkvän. Senare skrev hon att hon av hela sitt hjärta skulle önska mig att också hitta en snäll pojkvän. Mamma är alltså inte bara ont. Här kan man också se att det som man önskar någon annan kommer tillbaka till en själv. Därför ska man önska bara det bästa för alla människor även dem som har sårat en.

Vad har jag lärt mig av relationen med min mor

Mamma stod alltid stor och stark i mitten av mitt liv. Jag uppfattade henne som genomträngande. Fast hon är kortväxt såg jag henne ofta som en stor jävel. Jag såg henne inte alltid som djävul men jag såg henne alltid som stor. Konstigt nog såg hon mig också alltid som mycket stor. Hon kallade mig ofta som likadant dum som lång eller som gammal åsna eller gammal kalv. Jag uppfattade hennes förväntningar av mig som om jag ska tjäna henne som om hon vore Gud samtidigt som hon förväntade sig av mig att jag skulle vara Gud och kunna allt utom att hon behövde förklara någonting för mig. Därför började jag tänka att hon inte är Gud och jag inte ska tjäna henne som om hon vore Gud. Därför flyttade jag in i en hindutempel för att tjäna den verklige Guden. Tyvärr hade jag mycket den här föreställningen att alla vuxna var som mamma och det var väl också anledningen till att jag träffade många som betedde sig mot mig på samma sätt som hon gjorde. Jag träffade några människor i templet som bestämde över mig, nedvärderade mig, ville bestämma över mig och behandlade mig som om jag vore underlägsen dem. Den här föreställningen att man ska vara ödmjuk, accepterande och förlåtande, som finns i alla religioner, blir ofta missförstådd.

Jag har lärd mig att stå på mig genom att så ofta det är möjligt bara göra vad jag själv vill. Jag gör inte någonting bara därför att alla andra gör detta. Det är nu också ett beteende som är typisk för autistiska människor och därför utesluter jag inte att det är p.g.a. mamma att jag fick den här diagnosen.

Jag har lärt mig att inte hela tiden vara rädd för att Gud och andra människor ska straffa mig om jag inte gör vad de vill. De personer som tror på en straffande Gud vet inte vad Han förväntar sig av oss och de varelser som vet vad Han vill tror inte på en straffande, hämndlysten Gud, anser jag idag. Jag vill inte predika om Gud eftersom jag inte vet mycket om Honom. Jag tänker i alla fall att vi är alla delar av Gud och att vi alla har någonting gudomlig inom oss och att vår kropp är en tempel för Gud. Därför ska vi respektera oss själva och ta hand om oss själva på ett bra sätt. Jesus sade: "Älska din nästa som dig själv". Han sade inte: "Älska bara din nästa och inte dig själv". Uttalet betyder också att man måste älska sig själv för att kunna älska andra. Det är någonting som min dotter anklagar mig för, att jag inte kunde hjälpa henne när hon kände sig illa behandlad av andra. Jag kunde inte hjälpa henne därför att jag inte kunde hjälpa mig själv när jag var i samma situation. Vilket beteende anses som socialt acceptabelt?

Incest, våldtäkt – var går gränsen?

Incest och våldtäkt är förbjudna. De här aktiviteter kan leda till åtal. Men det handlar här inte bara om lag och straff. Det handlar om känslor. Om någon inte respekterar en annan människas personliga gränser, när någon handlar på ett sätt som leder till att en annan person känner sig kränkt sexuellt då anser jag detta beteende som våldtäkt, om det händer mellan familjemedlemmar då ser jag detta som incest.

Varje människa har sina egna personliga gränser men det är allmängiltigt att folk blir kränkt om man tvingar dem till intima handlingar. En exempel är att man inte ska tvinga ett barn att kyssa någon. Jag ser det aldrig som tillrådlig att förklara några sexskämt för barn under tretton år. Kanske finns det några tonåringar som tycker om detta att deras släktingar gör några sexskämt. Men om de inte gillar någonting sånt då kan man inte vänja dem på detta. Om dina barn reagerar negativt på att du visar dig naken för dem då låter det bättre bli i framtiden. Vilka känslor har du för dina barn? Förhoppningsvis är det moder- eller faderkänslor. Och snälla förstår att du inte kan vända dig till dina barn om du behöver en kärlekspartner som du kan vara intimt med.

Om barn dansar erotiskt och masturberar framför ögonen på sina föräldrar kan det vara en del av deras naturliga utveckling. Om föräldrar gör samma sak framför ögon av sina barn är det ett sjukligt beteende. Det är självklart att man måste förklarar för ens barn att man ska göra vissa saker i sitt rum. Men det är en annan sak. Hur känner sig ett barn när hans eller hennes föräldrar läser deras dagbok eller frågar efter intima detaljer ur barnets liv? Säkerligen känner hon eller han sig ganska naken. Är detta inte en form av incest? Ligger det inte heller på gränsen till incest när föräldrar tittar på pornografiska filmer tillsammans med sina barn eller låter pornografiska tidskrifter ligger framme? Allt detta som jag skrev om våldtäkt och incest låter för de flesta människor ganska självklart och de flesta tycker säkerligen att det är märkligt att jag skriva om detta, men jag hade en mor som inte begrep sig på allt detta – tyvärr.

Om neurotypiska människor

På Internet-sidan http://isnt.autistics.org hittar man information om människor som inte är autistiska, de normala vanliga människor. Jag tycker sidan är jätterolig men också sant. Därför inkluderar jag ett utdrag ur sidan på mitt arbete: "Neurotypical syndrom är en neurobiologiska störning som kännetecknas av engagemang i social oro, vanföreställningar av överlägsenhet, och besatthet av överensstämmelse.

Neurotypical individer ofta utgår från att deras erfarenheter av världen antingen är den enda, eller den enda rätta. NTS har svårt att vara ensamma. NTS är ofta intoleranta för till synes små skillnader i andra. När de är i grupper är NTS socialt och vanemässigt stela och ställer ofta krav på utförandet av dysfunktionella, destruktiva, till och med omöjligt ritualer som ett sätt att upprätthålla gruppens identitet. NTS har svårt att kommunicera direkt och har en mycket högre förekomst av ljugande jämfört med personer från det autistiska spektrumet.

NT tros vara alla människors genetiska ursprung. Obduktioner har visat hjärnan i neurotypical är normalt mindre än hjärnan av ett autistisk individ och kan ha en överutvecklad område relaterade till socialt beteende."

Översättning från engelskan är min egen.

Om projektion

Just nu är jag mycket upprörd. En väninna som jag brukar besöka varje söndag har som vana att hjärntvätta folk. Vi autister är kända för vår ärlighet. Varje lögn som jag är tvungen att lyssna till är som ett kniv som stannar i mitt hjärta. Därför vill jag skriva någonting om projektion. Alla svenskar känner ordspråket: "Vad Pelle säger om Kalle säger mer om Pelle än om Kalle." Kay Pollak skriver på sidan tolv i sin bok "Att växa genom människor" att projektion betyder att man lägga ett problem som man har inom sig själv på en annan människa. Han menar att vi har blivit lärd att lösa våra problem genom att skylla på andra. På sidan 20 i samma bok skriver han att man inte kan ändra andra människor. Man kan bara ändra ens tankar om dem. På sidan 22 menar han att tankar är skapande, att det som man ser i andra människor det får man. Om man ser andra människor som besvärliga då kommer dem att vara besvärliga för en, menar Kay Pollak.

Efter jag hade läst flera böcker om ämnet funderade jag på vad jag hade gjord för fel så att min mor kände sig sexuellt attraherad till mig. Svaret som jag kom på är att jag undertryckte min sexualitet. Jag tyckte sex var jätteäckligt, någonting att skämmas för och jag ville absolut inte kroppsligt utvecklas till kvinna.

Jag föreslog min väninna att hon inte ska värdera folk. Hon ska bara säga vad de har gjord eller sagt. Då kan jag göra mig en egen bild av situationen. Att svartmåla någon löser definitivt inget problem. Allt som man gör mot andra gör man ännu mer mot en själv, anser jag.

Hur kan man hjälpa människor som behöver hjälp?

Mycket kan man säga om ämnet. Jag kan bara komma med några förslag. Först av allt ska man lyssna till dem och tar deras problem på alvar. Om man inte kan hjälpa ska man skicka dem till någon som kan hjälpa personen i fråga eller så ska man själv skicka någon som kan hjälpa till den hjälpbehövande. Man ska uppmuntra den här människan att berätta så mycket som möjligt utan att värdera personerna han talar om eftersom alla människor äger goda och dåliga egenskaper. Ofta tycker folk att de får bara hjälp om de beskriver sig själv som oskyldiga offer av någon som bara äger dåliga egenskaper. Jag anser som alla autister att relationer inte kan fungera om inte alla partner är fullkomligen ärliga. Det finns knappast någonting som gör mig så upprörd som folk som sprider lögner om andra människa. Att beskriver sig själv som alltigenom god och någon annan som alltigenom dålig ser jag som en av de största lögner som finns.

Man ska se till att dålig fungerande barnfamiljer har några personer som de har kontakt med. Annars blir livet ett helvete för de yngsta familjemedlemmar. För vuxna människor ska man förklara att de har själv det sista ansvaret för deras liv. Det är svårt att hjälpa någon som inte unnar sig ett bättre liv. Det är mycket viktigt att förlåta sig själv och andra för ens felsteg. Varje dag kan bli en början för ett bättre liv. Man kan bara börja ett bättre liv om man låter allt som tidigare inte fungerade bakom sig.

När man iakttar att någon beger misstag eller visar dåliga egenskaper då ska man veta att man själv gjorde också mycket som blev fel och därför hjälpa personen i fråga. Om man på andra sidan hela tiden bara grubblar om vad man har gjord för fel då känner man sig efter en kort tid så dålig att man försöker löser problemet genom att projicera ens egna brister i andra människor. Jag ser människor som projicerar sina egna fel i andra som insekter som håller sig fångna i sina egna lögnnät och kommer inte ut. Jag menar med detta att de inte kan sluta med att visa upp alla de dåliga egenskaper som de dikter på andra människor.

Hur kan man hjälpa människor som behandlar andra illa?

Vad kan man göra för att hjälpa människor som misshandlar andra människor? Du har läst rätt. Jag skriver inte om hur man ska hjälpa offret män förbrytaren. Anledningen därför är att förbrytaren bara blir ännu argare och beter sig ännu mer elakt mot offret om man hjälper bara offret och framställer förbrytaren som en stor djävel. Det bäste sättet att hjälpa offret är ofta att hjälpa förbrytaren.

När du kommer i en situation där du kan se att en människa behandlar en annan illa då är det ofta bäst att hjälpa förbrytaren först. Hela hans elaka beteende är ett rop på hjälp. Jag talar förstås inte om en situation där offret svävar i livsfara.

När man hjälper förbrytaren då hjälper man också offret. Ofta är den bäste vägen att hjälpa offret att hjälpa gärningsmannen så att han eller hon sluter att misshandla andra människor.

Hur vill du bli behandlad när du har gått över gränsen när det handlar om ditt beteende mot andra människor? Vill du då att andra människor ska skrika på dig, kallar dig ett vidrigt kräk, varnar alla andra personer för dig och undviker dig i alla evigheter. Hur skulle du reagerar om någon behandlade dig på det här sättet. Skulle du inte heller vilja hå någon kärlek, empati och förståelse?

Min dotters åsikt om mitt beteende

Asperger, har jag läst, visar sig på väldigt olika sätt. Hos min mamma var det extra speciellt för att vi levde i ett slutet sällskap, en så kallad sekt. Den här sekten har tydliga mål och tydliga regler om vad som är rätt och fel. Barn sägs ofta för en börda för att de av höll föräldrarna från att göra viktigare sysslor som att städa templet, översätta heliga böcker m.m. Min mamma hade sällan ork eller tid med mig. Hon var rädd för vad andra skulle tänka och jag märkte detta. Hon höll sig till en man som varken kunde visa henne den minsta kärlek, och inte mig heller. När vi behövde flytta för att jag behövde börja skolan gjorde mamma det relativt ofrivilligt. Mamma hatar förändringen. När jag bråkade med andra barn kom det inte som en moderlig instinkt för min mamma att skydda eller ta mitt parti på något sätt. I stället tog hon det andra barnets parti, utan att fråga vad det var frågan om, och sa åt mig att skärpa mig. Min mamma kände sig nog skyddslös mot alla andra – rädd och osäker. Och jag märkte av detta – mycket tydligt. P.g.a. att jag inte hade en närvarande fader i mitt liv blev även min värld en av osäkerhet och rädsla. Jag försökte hela tiden göra och säga det som jag trodde förväntades av mig. Jag kände aldrig att jag dög som jag var, att vilka misstag jag än gjorde så skulle det vara okej. Jag blev den duktiga flickan, bra betyg, inget hyss. Medan mina klasskamrater kom småfulla till skolan och tjuvrökte fimpar de hittade, spenderade jag min tid med en 14 år äldre kvinna. Jag var runt 13 vid den här tiden. Hon var en slags prästinna i templet och jag hjälpte henne med hennes sysslor och vi pratade om olika saker. Med henne kände jag mig trygg. Hon brydde sig inte om vad andra tänkte; hon hade en förståelse för saker och människor som jag inte kunde jämföra med min mammas. Hon blev som en storasyster för mig.

När jag var 15 flyttade vi till ett litet samhälle. En enda butik som samtidigt var en pizzeria fanns där. - Men äntligen var vi fria. Tågen och bussarna gick sällan men de gick! I byn vi levt på med sekten hade vi alltid varit beroende av andra med bil att ens komma ut och handla på Ica. Steg för steg märkte jag en förändring i min mammas beteende. Hon oroade sig mindre över regler och vad folk tänkte om henne och började leva sitt liv lite, gjorde det hon kände för att göra. Nu är det sju år sedan vi flyttade bort från det slutna sällskapet i den lila byn och jag tror att vi både mår mycket bättre än då. Men det är vissa saker som aldrig kommer att ändra sig med en autistisk Aspergers mamma och hos min mamma är det bl.a. rädslan för förändringar, konfrontationsångest och oförmåga, ingen större stresstålighet, en viss oförmåga för stor glädje och bara sällan öppen tydlig vrede eller sorg. Hon har fortfarande svårt för människor och kan inte slappna av och vara sig själv med dem helt. Men det har blivit bättre.

En samtal med en väninna om hennes autistiska son

Min väninna berättar: Joshua är femton år gammal och mycket intresserad av miljöfrågor. Det är en av de få saker som gör honom jätteargarg att jag inte sopsorterar. Det är en av hans uppgifter i vår hushåll att sortera soporna och kasta dem i de rätta container. Om jag inte sopsorterar då tycker Joshua att mamma inte fattar vad han säger och fortsättare förklarar för mig vad jag ska göra till jag äntligen fattar detta. Han tvingade mig också till att börja kompostera vår matavfall i vår trädgård. Allt ska vara rätt och laglig enligt Joshua. Han är en snäll och lydig pojke som gör allt vad jag säger. Han blir snarare ledson än arg. Det händer verkligen sällsynt att han blir arg. Joshua tycker mycket om att lära sig saker i skolan. Tyvärr vet han inte hur man pratar med folk så att de vill bli kompis med honom. Fastän Joshua har fått diagnosen autism går han i en skola för elever med diagnosen Aspergers syndrom. Alla andra elever i hans klass har fått Aspergers syndrom som diagnos. Kanske är det en anledning till att det är svårt för honom att bli vän med hans klasskamrater. En annan anledning för hans oförmåga att bli vän med hans klasskamrater är att det inte bara hans intresse för miljöfrågor som skiljer sig från klasskamraternas intressen. Joshua är också övertygad vegetarian och tror på Gud.

Jag tror inte att han kommer att få godkänt i alla ämnen. Han har till exempel stora problem med att knäcka koden i ämnet matematik. Då kan han inte fortsätta i gymnasieskolan. Därför vill jag flytta Joshua till en skola för utvecklingsstörda elever. Där behöver han inte få kodkänt i alla ämnen för att kunna komma in i någon gymnasieskola. Jag anser att min son också är liten utvecklingsstörd.

Fastän Joshua ibland känner sig underlägsen andra människor så tänker han i alla fall att han har rädd om någon tycker annorlunda än han. Han har koll på klockslaget och kommer ihåg vad han har gjord på en bestämt tid och dag. Han kan inte hanterar detta om man avbryter honom från någonting som han gör. Annars är han snällare än andra femtonåringar. Han ställer mindre krav och hatar alkohol och cigaretter. Han har bestämd sig för att aldrig dricka alkohol förutom champagne. När han var liten var han mycket jobbig. Joshua var överaktiv och många saker förstådd han bara inte. Men nu har han blivit så lätthanterlig att jag inte skulle vilja byta honom ut med någon annan tonåring.

Alla har rätt att vara som de är

Gunilla Gerland har genom sina böcker, debattinlägg, föreläsningar och medverkan i media blivit något av en representant för personer med AS i Sverige. Svenska Dagtidningen publicerade en intervju av henne den 30. juli 2009. I artikeln skriver Journalisten Agneta Lagercrantz att Gunilla har vuxit upp med att betraktas som bråkig, besvärlig och ouppfostrad. Hon kunde som ung inte förstå vad det var som gjorde henne så annorlunda. Idag tycker hon att neurotypiska människor och människor med diagnosen Aspergers syndrom lever i olika kulturer och att det leder ibland till kulturkrockar. Gunilla utvecklade som många andra "Aspis" sitt eget träningsprogram för att bli "en riktig människa".

"Om träningsprogrammet inte fungerar anstränger man sig ännu mer på bekostnad av ens självförtroende", anser Gunilla.

Förutom sociala missförstånden har många också perceptionsstörningar. De som är känsliga för ljud, ljus och lukter kan knappast vara i vissa miljöer. För autister med taktil överkänslighet kan skavandet från en knapp eller ett blixtlås i kläderna bli outhärdligt, likaså en vanlig dusch.

Gunilla upplevde mycket som obegriplig som barn. I det läget blir vissa hyperaktiva, andra avskärmar sig, som hon själv gjorde. Hon ser det som problematiskt att personer med Aspergers syndrom måste förhålla sig till en tillvaro som andra har inrättad. Hon jämför det med svårigheter som uppstår när man byter jobb varje dag och är därmed tvungen att dagligen anpassar sig till helt nya omständigheter. "Neurotypiska" människor hanterar sina små vardagshändelser med automatik. "Aspis" kan bli enormt stressade i samma situation och verkar oflexibla när planer kastas om, framhäver Gunilla. Hon anser att det är bäst att prata öppet om vad man inte förstår hos varandra.

Källförteckning:
Kay Pollak Att växa genom möten - Hansson & Pollak Video Utbildning AB Stockholm
http://isnt.autistics.org
http://lerncomputer.wordpress.com/2009/05/02/gedankenuniversum

Heike Kunkel

Se hennes hemsidor här:
http://www.dina-deutscherblog.blogspot.com
http://www.lovetalk-dina.blogspot.com
http://www.luckandhappiness.blogspot.com

Copyright © 2010 Heike Kunkel.

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.