Samtalet


Alex Deva




Hon föll och föll och föll, utan att veta varför eller varifrån eller om hon någonsin skulle landa eller vad som skulle vänta på henne därnere. Hon föll bara, desperat och vettskrämd, utan att kunna röra sina armar, utan att kunna se, utan att kunna prata. Hennes tankar flydde iväg, hon försökte förtvivlat att samla ihop dem men det gick bara inte. Men vänta lite... vad händer... snälla… hur… men inget svar kom tillbaka ur mörkret.

Snälla... försökte hon igen, och vaknade sedan plötsligt.

Mobilen ringde enträget på nattduksbordet. Hon slog upp ögonen och andades djupt. Det spratt i hennes kropp, hon skälvde som ett asplöv i vinden. Hon var svettig men kall som is.

Det hade varit en hemsk mardröm, en sån som hon inte haft sedan hon var barn.

Mobilen ringde igen. Skärmen lystes upp, och slocknade sedan, och lystes upp igen. Taket över sängen alternerade mellan ljusstarkt med skarpa skuggor, och kolsvart med gula ljusfläckar, precis som en gammal stumfilm.

Hennes mun kändes torr efter den hemska mardrömmen. Hon fuktade sina läppar, blundade sömnigt och viskade skrovligt:

   – Anders.

Mobilen ringde igen, med en hurtig melodi som hon avskydde. Jag måste verkligen byta den där ringsignalen, tänkte hon för den hundrade gången: Vad är klockan?

Hon kisade på fönstret. Det var svart. Det var februari, så säkert var det mitt i natten. Hon skulle ha minst fyra timmar kvar innan hon måste vakna och åka till jobbet.

Mobilen ringde igen.

Tacksam för att hon i alla fall kunde röra sig - otroligt hur en mardröm gör att vi uppskattar de enklaste saker i livet, tänkte hon - och vred sitt huvud mot höger.

Hennes mans siluett, tätt nedstoppad under lakan, skyddade henne från mobilens starka ljus. Hon öppnade båda ögonen och märkte snurrigt hur Anders andedräkt gjorde att hans långsamt höjdes och sänktes på väggen.

   – Anders, snälla, ge mig mobilen.

Inget svar, Anders brukade sova som en stock. Hon blundade igen och andades djupt, och sedan en gång till.

Melodien på mobilen började på nytt, och sedan tystnade den abrupt. Rummet blev mörkt.

Fan, nu måste jag ringa tillbaka, tänkte hon. Om det var någon från jobbet kanske det var viktigt. Vad kan klockan vara?

Den frågan var lika svår att få svar på som frågan om vem det var som egentligen ringde. För att få svar på båda, försökte hon planera: först sätta sig upp, sedan klättra över Anders som fortfarande sov tungt, men hur kan han sova så djupt!, nå in mot nattduksbordet, hitta mobilen, sedan låsa upp den (ojdå, den kan jag bara göra med båda händerna, insåg hon) etcetera, etcetera, etcetera...

Alternativen var däremot mycket enklare.

Jag är så jävla trött, tänkte hon, och tanken gav henne kraft för att bemästra sin skuld. Jag ska kolla det senare, om jag bara sover en minut till...

Hon blundade långsamt, andades ut och somnade. En konstig stillhet lockade henne, och sakta, andetag för andetag, gled hon mot den. Hennes sista tanke var om det verkligen var så hemskt brådskande visst skulle de...

Mobile ringde igen, högt och gällt.

   – Men ge mig för fan mobilen bara, Anders! sa hon nervöst och sparkade hårt siluetten bredvid henne men sin armbåge.

Mobilen fortsatte sin förargliga melodi.

Herregud, det brinner väl inte heller? tänkte hon irriterad.

Utan att egentligen röra sig, försökte hon komma ihåg planen på att hämta sin mobil från nattduksbordet. Nu då. Först sätter jag mig upp, sedan...

Mobilen ringde igen, som för att straffa henne för hennes apati.

- Ja, ja, jag kommer, mumlade hon och satte sig upp, utan att öppna ögon.

Hon började treva och klättra över Anders, som man gör när man måste absolut göra någonting mitt i natt men vill absolut inte vakna.

Han sover som en sten, konstaterade hon avundsjukt. Han bryr sig inte ett dugg. Men tack så hemskt mycket då, Anders!

Till slut nådde hon till bordskanten och trevade efter mobilen. Hon grep den och återvände segervisst tillbaka till sin plats. Mobilen skakade ivrigt i hennes hand, och hon tittade på skärmen.

Ljuset var nästan förblindande. Hon stängde ett öga och fumlade med tummen efter Messenger's gröna svarsknapp. Hon var tvungen att trycka ett par gånger över skärmen tills det funkade. Det var ett videosamtal.

Fan, jag vill inte att någon ser mig i sängen mitt i natten, tänkte hon ännu mer irriterad, och täckte instinktivt mobilens kamera med sin tumme.

   – Förlåt, förlåt, förlåt, min älskling, sa Anders hastigt från mobilens skärm. Jag bara gick ut för att röka en cigg och låste mig ute. Snälla du, kan du öppna dörren åt mig? Jag fryser som fan härute. Jag tog inte ens min jacka.

Hon svarade inte. Långsamt, som om luften i sovrummet plötsligt hade blivit tjock och simmig som härsken olja, vred hon sitt huvud igen mot höger. En skrikigt ljud började ringa i hennes öron.

Siluetten bredvid henne andades långsamt.

I det starka ljuset från skärmen där Anders figur tittade bedjande på henne, gick skuggan på väggen upp och ner.

Alex Deva, 2017-02-25


Copyright © Alex Deva 2017.


Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:



Kontakta författaren





SÖKNING GRAMMATIK
Sök här för att hitta!

Anpassad sökning

 
Kom ihåg! Orden, som är indelade i olika ordklasser, och instruktionerna för hur de används – grammatiken med formläran och satsläran – finns endast där för att hjälpa dig att kommunicera med och förstå andra människor.