Hemska dagar och bättre dagar

Det var den 2 juni 2009, solen sken och fåglar sjöng. Morsan kom för att väcka mig till skolan och på bara 10 minuter var jag beredd. Jag klädde på mig min skoluniform, drack te och åt en macka sedan glömde jag att jag var försenad till skolan. Efter det började jag springa hit och dit, jag tvivlade på vad jag skulle göra först och mitt hjärta började bulta jätte hårt, mina händer skakade, svetten rann och jag blev helt dyvåt. Sedan började jag springa till skolan. Jag anlände till skolans stängsel där jag såg rektorn utanför skolan och hjärtat började bulta allt hårdare. Jag hade två alternativ som jag kunde välja emellan för att fortsätta till klassen. Den första är att gå till rektorn och be om ursäkt och få ett hårt straff med det långa och tunga björkriset, eller att gå till andra sidan av stängslet och hoppa över.

Jag ville inte alls få något straff för jag var den bästa eleven i skolan i min by Akraba. Jag kom alltid i tid, gjorde alltid mina läxor noggrant och hade alltid respekterat alla människor, såväl fattiga och hemlösa som rika, barn, lärare, gamla människor och får alltid fantastiska betyg i all ämnen. Jag bestämde att jag måste hoppa över stängslet. Innan jag hoppade andades jag djupt och tvekade jättemycket på om jag skulle gå tillbaka till rektorn, men jag bestämde mig och slängde väskan som var jättetung, lika som en tv, sedan hoppade jag själv över skolans stängsel och tittade mig omkring för att därefter fly vidare till klassen.

   – God morgon, sa jag artigt.

Alla glodde på mig, mina kinder blev allt mer röda. Läraren hade väntat 20 minuter på mig eftersom han inte kunde börja lektion utan mig.

Jag gick fram till läraren.

   – Förlåt mig, sa jag och tittade skamset ner på golvet.

   – Sitt! Vi måste börja lektionen nu, sa han med en viss förvåning i sin blick.

   – Varför har du gett alla andra som kommit försent straff men du ger inte Omar något straff alls, sa eleverna.

   – Han ska få snart, sa läraren.

Jag satt bredvid min vän och kunde inte säga något.

Läraren slutade lektion fem minuter tidigare.

   – Omar, Omar, Omar. . . Omar, jag kunde aldrig fantisera om att du skulle vara en av de som kommer försent varje dag, sa läraren Jag stirrade på golvet med glansiga ögon.

   – Du ska skriva den här läxan 20 gånger och jag vill se det imorgon, sa läraren

När vi gick ut från klassrummet ropade läraren till mig.

   – Omar kom hit, sa läraren.

Jag kom in till klassrummet igen.

   – Omar, du vet att jag måste ha rättvisa inom klassen, du vet att jag inte hånade dig och jag gav dig ett lätt straff, sa läraren.

Jag andades djupt och suckade, jag kunde inte säga något.

Snart blev klockan 12:30 och jag gick hem och jag varken tittade eller hälsade på någon, jag gick i mina egna tankar, jag tänkte på allt som hänt och jag tittade enbart på vägen.

Klockan 19:15 gick jag ovanpå mitt hus och tittade på solen, hur den gick ner och det började skymma. Jag tittade upp mot himlen, tjurade, suckade, önskade och bad till gud om hjälp. >

Efter sex år

Det var den 10 februari 2015. Solen sken i vintern, träden vinglade ostadigt, vinden susade och jag hörde allting som rörde sig. Klockan 11:00 vaknade jag, gäspade, mina ögon blinkade sedan tvättade sig jag, jag kände inte mina händer och jag huttrade jätte mycket. Jag klädde på mig mina vinterkläder, sedan satt jag mig och lade mig på sängen, tittade på mina syskon och log, jag tänkte på vad som hade förändrats?!

Det fanns ingen gas, ingen el, inget varmt vatten och det som störde mig jättemycket: det fanns ingen skola. Trots detta log vi, skrattade, hoppades och önskade att min pappa skulle få uppehållstillstånd och hämta oss till Sverige men det var bara en dröm.

EFTER BARA 2 TIMMAR började människorna springa, skrika och flåsa sedan släppte armén en bomb som vanlig. Mitt hjärta började bulta ostadigt men det var ok sedan kom min faster:

   – Fly, fly, fly, fly, fly armén kommer att döda alla med knivar! De har anlänt till ALMAL!

Min mamma började skrika och gråta. Mitt hjärta började bulta hårdare och hårdare, jag ville aldrig visa mina syskon att jag var rädd, för de ska kunna springa och de ska inte gråta. jag skrattade, sedan kom den andra bomben och jag kunde inte höra något efter det. Jag bestämde att vi måste fly, jag klädde mina små syskon och hämtade passen sedan gick vi på vägen, vi ville åka till andra byn med motorcykeln men jag brukade inte köra våra motorcykel med fem personer. Vägarna var fulla, mitt hjärta bultade jättehårt och flåsade djupt.

Det fanns inte tillräcklig med bensin i motorcykeln. Mina syskon och min mamma ville inte åka eftersom när jag är rädd och jag kör motorcykel, brukade jag ramla. Vi bestämde att lifta men de som körde bilarna ville inte plocka upp någon eftersom bilarna var fulla. Vi sprang och sprang, sedan satt vi bredvid ett hus. Vi gömde oss mellan väggen och en stor traktor och stirrade på varandra, flämtade och bad till guden om hjälp. Det kom en annan bomb, vi kunde inte höra eller se varandra eftersom stoft yrde i luften. Därefter försatte vi vägen sen kom min kusin och stannade med en liten lastbil.

   – Åka, åka, snabbt, snabbt, snabbt, snabbt!, skrek han.

Vi åkte med honom. Det var två barn och många tyg på golvet.

   – Varför är ni här?, sa jag förvånad.

   – Vi var med vår pappa och vi ville hämta mamma och lite tyg från ALHARA när armén bombade där och vår pappa gick fort och sa till föraren:

   – Kör till den andra byn och jag ska hämta min fru, sa bröderna och grät.

Jag suckade och alla började gråta mer och mer, sedan kom en stor familj och stod framför bilen:

   – Snälla, snälla jag ska ge dig vad vill du! sa mannen och gråter.

Min kusin stannade bilen. Alla människor började bråka för att få åka med. Bilen blev full med människor, föraren körde jättefort, hjulen började gå ner mer och mer i marken. Efter tre minuter sprängde hjulet, bilen kullkastades. Jag lade min lillebror i min famn och bad till guden att min familj ska få vara frisk. Bilen hade ett tak och staket, jag gick med min lillebror utanför bilen, jag kunde inte se allting, jag flämtade hårt och djupt, jag blödde från mitt huvud ovanför mina ögon men jag kände inte smärta.

Jag letade efter min mamma och mina syskon medan jag såg en man som var i bilen, men han blödde jättemycket och svimmade. Efter 1 minut kom människor och tog honom till det lilla sjukhuset. Jag hittade min familj och tittade på dem om de hade några skador. Vi fortsatte snabbare längs vägen. Det var en traktor som kör långsamt, det fanns 50 människor i traktorn.

   – Åka, åka snabbt! sa föraren.

Mina bröder ville inte åka eftersom de inte ville vara medlem en annan olycka men jag tvingade dem eftersom jag blödde och kunde inte fortsätta. Vi åkte med dem till den andra byn och satt och väntade på att någon skulle hämta oss till deras hus. Min farbror kom och hämtade oss till sitt hyreshus. De gav mig mediciner sedan sov jag 6 timmar.

Nästa dag klockan 5 började armén bomba och avlossa kulor. Vi flydde tillbaka till hem eftersom det fanns inget annat alternativ. Allt var jätte hopplöst. Vi gick till min morfar, satt där och vi åt mat och kakor.

Klockan 22:00 började armén bomba igen, det var ungefär 50 bomber på bara 15 minuter. Alla väntade på att dö. Vi hörde hur människorna grät, skrek och bad om hjälp.

Nästa dag flydde vi till Damaskus, vi hyrde en liten lägenhet. Det var bara ett litet rum och ett kök, men det var jättebra för att det fanns el och vatten nästan hela tiden.

Efter fem månader

En underbar dag kom min moster till oss eftersom hon ville göra ett pass till sitt barn eftersom hon ville fly till Europa och hon behövde en plats för att sova tills hon blev färdig med passet.vi sade till henne att hon var välkommen när hon ville.

På en av de kvällarna behövde hon bilder till sitt barn för att göra passet och hon kunde absolut inte gå ensam till centrum därför att det var farligt att gå ensam, speciellt eftersom hon inte var gammal kvinna så jag gick med henne trots att det var farligt. Vi gick till centrum, allting var så fint och månen syntes inte den här kvällen. Vi fortsatt och skaffade bilderna sedan gick vi tillbaka till hem. Jag kände lite nervös därför att jag var ung men vi snackade, skrattade och allting var ok. Ett starkt ljus kom framför oss.

Jag förstod att det var en av de som jobbar i armén. Jag kände att mitt hjärta skulle ramla från mitt bröst men jag visade inte min moster att det var farligt och att jag var rädd.

   – Kom, kom, kom! vrålade han argt.

Vi gick fram till honom.

   – Vem är du?! vrålade han.

   – Jag heter Omar Sulaiman, sa jag och huttrade.

   – Ge mig era ID-kort! vrålade han jätte argt.

Jag andades jätte djupt och bad till gud.

Mosters son började gråta, soldaten vrålade på honom.

   – Var bor du? sa han.

Jag svarade på honom sedan han pratade med en person som hade en hög status i armén. Svetten började rinna från mig, jag tittade mig omkring och på min moster också, hon var jätterädd. Hennes son kände också att någonting var dåligt skulle hända.

   – Ta era ID-kort och gå! skrek han.

Jag kunde inte bestyrka att det var bara så. Vi fortsatt hem, jag var så desperat.

   – Ah välkommen! Var det roligt?, sa min mamma och log.

   – Det var den sämsta dagen i mitt liv, sa jag och suckade.

   – Men varför?, sa min mamma förvånat.

Jag svarade inte. Efter tio sekunder bultade en person hårt på dörren, jag log och pratade med mig själv att det skulle vara den sista dagen i mitt liv. Hemägaren öppnade dörren, han kom in och frågade efter mig, jag kom till honom.

   – Har ni hyreskontrakt?, sa han och log elakt.

   – Nej, det har vi inte, sa jag och log som en man som visste vad som skulle hända.

   – Ok, ta på dig din skor snabbt!, vrålade han och skrattade elakt.

Han hämtade mig, hemägaren som kallades Abo Abdo och alla mobiler. Vi gick till en plats där armén bodde och vi gick in, jag trodde att de skulle vara snälla men det var tyvärr tvärtom.

   – Hej, sa jag artigt.

   – Du kan också säga ”hej”! Vad trevligt, vi har en stark pojke idag! vrålade han till mig och hånade mig.

Efter det kunde jag inte prata, jag kände mig yr och som om skulle ramla på det smutsiga golvet. De hånade och hånade och jag tittade mig omkring och log likt en man som väntar på döden, sedan vrålade han på en av de som arbetade i armén.

   – Ta honom till rummet!

Jag gick med honom, jag huttrade, pratade inte och grät. Jag satt i det smutsiga rummet och tänkte på min mamma, min moster och min pappa, jag var den äldsta i familjen. Vem ska hjälpa min mamma? hon har inget stöd från någon annan människa. Min pappa ska sucka och dö. Alla ska säga att orsaken var min moster, mina bröder, min lillebror som är ett år gammal, tänkte jag och fantiserade hopplöst.

Jag tänkte inte alls på mig själv, jag tänkte särskilt på mitt löfte som jag hade gett till min pappa att jag skulle vara med min familj och hjälpa alltid dem.

   – Varför är du här? sa en av de som arbetar i armén medlidsamt.

   – Jag har inte hyreskontrakt, sa jag och grät.

   – Be till guden om hjälp, sa han och suckade.

Jag bad till guden när det kom en man och som hade en klippmaskin och alla visste att alla som skulle gå till fängelset måste raka av allt hår innan. Jag vet att jag har gjort många fel i mitt liv men även om du vill straffa mig, tänk bara på min familj vad ska hända med dem. Jag lovar dig, jag ska aldrig göra något fel, jag tänker inte alls på mig, sa jag till guden och grät.

Efter tio minuter kom hemägaren.

   – Kom Omar vi ska gå nu, sa hemägaren och log glatt.

Jag kunde inte tro att det var sant.

Han tog med mig hem. Jag tittade i rummet och jag såg att alla grät sedan såg de mig, alla kom och kramade mig och kysste mig. Klockan var fyra i natten, jag blev inte glad eller hoppfull, det var tyvärr tvärtom, jag ramlade på sängen, jag fantiserade om varför log hemägaren sedan sov jag djupt.

Den kommande dagen bestämde min mamma att vi måste fly till Sverige, jag kunde inte tro det, jag hoppade hit och dit, kysste min lillebror, log, skrattade galet, pratade på engelska, och jag kunde inte förklara varför. Min mamma log inte, hon satt ensam.

Jag hatade kriget i Syrien och jag kom till Sverige eftersom det fanns demokrati där och jag hoppas att jag skall hjälpa till så att alla krig slutar i världen.

Jag älskar Sverige.

Omar Sulaiman

Copyright © Omar Sulaiman 2017.

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.