Sagan om Rödpennan

I en byrålåda låg en trasig "rödpennestump" och tänkte:

"En gång var jag lång och stilig. Det var i bokhandlarens disk, näst intill några simpla Faber Castell och Apollo.

Jag, som är en äkta Prismalo No 20 (Fabrique en Suisse par Caran D'arce)! Jag borde inte ha placerats så nära, men bokhandeln var liten...! Jag drömde om att komma in vid något statligt verk, kanske på skattemyndigheterna och stryka alla förhoppningsfulla avdrag och annat viktigt.. men ödet ville annorlunda.

En dag i januari kom en trevlig dam in och tittade på mig. Hon hade mjuka händer, det kände jag direkt. Damen som visade sig vara lärarinna köpte mig. Oj vad jag blev glad och vackert skrev hon också. Jag blev formaterad med en riktigt fin pennformaterare med spiralskurna valsar. Det är sådant en penna som jag tycker om, vi har ju så svaga spetsar.

Jag kom i arbete fort, rättade stav- och räknefel med en elegant "bock" i kanten. Ibland fick jag skriva "Rätt!", då var jag extra stolt...

Att bara ligga i hennes fina pennställ tillsammans med en stilig Herr Parker fick mig att rodna ända ut i spetsen. Herr Parker var en stilig yngling på den tiden, han hade en gråmarmorerad kostym med guld och platinaspets. Han och kunde skriva med sirliga bokstäver, de mest charmerande och vackraste kärleksbrev, på ett ljusgrönt papper och på ett fordrat kuvert.

Han berättade gärna vad som stod i breven, dock med viss återhållsamhet i detaljer; han var ju av så fin familj!

En dag i Maj berättade han att nu ståndare till bröllop, ett tag trodde jag att det gällde mig och Herr Parker. Nej, det gällde vår ägarinna.

Vi såg över kanten på pennstället hur hon satt och gjorde sig vacker, hennes ljusa lockar bands upp av ett vitt sidenband och hennes huvud kröntes av en krona i silver. Hon var det vackraste jag sett. Herr Parker var nästan på väg att trilla ur pennstället, så vacker var hon!

Hon tittade på oss med en vemodig blick, sedan stängde hon igen locket.

Herr Parker och jag blev ensamma i mörkret och om det som hände där, förblir en hemlighet mellan mig och Herr Parker.

Nu blev det plötsligen ett oherrans väsen, stolar och bord packades ihop, vårt pennfodral åkte med. Det skulle flyttas!

Vi blev uppackade i ett stort hus med burspråk och stuckatur i taket. Vi hamnade på ett stort skrivbord av ek och en stilig allvarsam herre plockade upp oss, placerade oss i ett pennställ av marmor, krönt av en Amorin...

Plötsligen var jag och Herr Parker inte ensamma längre, Mr Conklin från Ohio USA gjorde oss sällskap. Jag tyckte han var "fisförnäm", men det sade jag aldrig till Herr Parker...

Dessa pratade med varandra om höga doktorala saker och ägnade mig inte en blick!

Gissa om jag hade det tråkigt...

Så en dag då det var fest hemma, kom en herre och titta på oss. Honom hade vi aldrig sett förut. Han stod en bra stund och gungade på benen, skärskådade Herr Parker och Mr Conklin.

I ett nafs var Mr Conklin borta, nerstoppad i en ficka och försvunnen för alltid...

Jag kom nu oftare i arbete än innan. Saker skulle styrkas över och under. Herr Parker fick arbeta med oändliga inlagor till kommunalfullmäktige...

Så hände det att det kom barnskrik, våra arbetsuppgifter blev sparsamma och efter något år fick jag åter komma i tjänst att rätta uppsatser på latin, franska och tyska. Det var svårt men jag gjorde mitt bästa.

Åren gick, jag fick ibland resa med tåg och bil, ibland nerstoppad i ett pennfodral och smekt av hennes mjuka händer. Ja, det var ett liv för en penna... Den stiliga allvarsamma herren såg vi plötsligen inte till mer, han försvann ur vårt liv lika fort som han dök upp... Det blev sorg i huset men livet måste gå vidare med arbete och vila.

Visserligen blev jag kortare med åren och mina arbetsuppgifter blev mer och mer sporadiska, jag var i alla fall medelålders...

Då hände det som jag hade fasat för i hela mitt liv. Jag blev borttappad!

Upphittad av en slyngel som spetsade om min brutna spets med en slidkniv, ja kan ni tänka er, en simpel slidkniv.

Denna slyngel var hennes sonson och jag kom raskt i rätta händer igen!

Det är sådant som sätter djupa spår i ens liv.

Välformaterad låg jag nu i ett pennställ intill en telefon. Lite ålderstigen hade damen blivit och jag lite kort... inget illa därom, alla blir vi lite äldre och det är naturligt.

En dag grep hon mig, jag såg att hon hade tårar i ögonen och var ledsen. Jag fick stryka ett namn i telefonboken, den med den svarta vaxdukspärmen.. Nu blev det ingen "bock" eller "Rätt" utan bara en strykning. Jag var lika ledsen som damen. En vän hade gått bort...

Nu hände det oftare att jag kom till användning för att stryka namn i den svarta boken. Jag försökte att göra mig så liten som möjligt för att hon inte skulle finna mig, men det hjälpte inte, boken blev full med rödstrukna namn!

Så en dag, när jag länge hade väntat på henne - det blev plötsligt så tyst i huset - var det någon som sade: "Vad ska vi göra med alla pennorna..." "Släng dem", svarade en annan. Den tredje rösten sade: "Jag kan ta de till min son, så kan han ha de till att rita med!"

Då ska ni veta jag sprack, just det, sprack på längden!

Jag sprack i alla fall med en välformaterad spets som det anstår en äkta Prismalo No 20 (Fabrique en Suisse par Caran D'arce), tidigare i tjänst hos änkefru Larsson, f.d. lärarinna, nu saknad och älskad som det stod i dödsrunan.

Dock slapp jag skriva denna, den skrevs av min förnäma kollega, Herr Parker.

Det är sådant liv man vill ha, det sätter spår i ens tillvaro även om jag själv blev kort och sprucken, men fru Larsons liv blev långt och lyckligt...

Roland Obst

Copyright © Roland Obst 2016 -

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.