Runstenar, brevduvor och fioler

Marlene Zilberstein, översättare och skribent. Har bott i Italien och Luxemburg men är numera bosatt i Bryssel.

[email protected] - Hemsida

Välkommen att ta kontakt med Marlene eller besöka hennes hemsida!

Runstenar, brevduvor och fioler

Jag är inte så förskräckligt gammal, men när jag växte upp fanns faktiskt varken internet, mobiltelefoner eller ipod. Vi hade videoapparater, freestyle och på sin höjd videospel. När jag ville prata med mina kompisar använde jag telefonen. Som hade en cirkelformad nummerskiva och en sladd. Och när jag behövde information om exempelvis när en viss film visades på bio tittade jag i en dagstidning. Som var gjord av papper. På kvällarna tittade jag på tv, gick ut med mina kompisar eller gjorde annat som barn och ungdomar gör även idag. Väldigt ofta stängde jag också in mig på mitt rum och där var det som om jag befann mig i en annan värld. Vad resten av familjen gjorde i vardagsrummet hade jag ingen aning om.

Vad gjorde jag då alla dessa timmar innesluten i min egen värld? Jo, jag läste och skrev. Jag läste allt som kom i min väg: tjejtidningar, mammas veckotidningar, noveller, historieböcker, deckare, romaner. Allt var lika spännande. Och jag skrev. Insändare, noveller, dagböcker och brev. Undrar egentligen hur många liter bläck och hur många meter blyertspennor jag har förbrukat genom åren. Numera är det förstås ganska sällan som jag skriver något för hand, och även jag läser tidningar, chattar, skickar mejl, lyssnar på musik och ser filmer över internet. Men boken, den gjord av prasslande papper, som luktar lärdom och klokhet, den kommer jag aldrig att släppa!

Jag ska inte förneka att det var med visst motstånd som jag läste böckerna som min svensklärare sa till mig att läsa i skolan. Hennes iver när hon salig berättade om Don Quijote och hans väderkvarnar, Höganäskruset och Hemsöborna, Godot och hans väntan ingav mig inte någon större entusiasm då jag kände mig tvingad till läsningen. Men jag minns fortfarande känslan som infann sig när jag läste Viktor Rydbergs Singoalla. Jag hade inga som helst förväntningar och drog ut på läsningen in i det längsta. Jag var ju tvingad till att läsa denna gamla dammiga roman och allt som var påtvingat skydde jag som pesten. Men till slut var jag ändå tvungen att öppna boken, jag skulle ju skriva en recension! Sen kunde jag inte släppa den. Jag satt på mitt rum och sträckläste och färdades bort till denna avlägsna tid. Jag kände doften av fuktig granskog och såg framför mig den stjärnklara himmel under vilken Singoalla och hennes folk låg och sov. Jag var Singoalla.

Jag hade tidigare varit väldigt skeptisk mot just gamla dammiga romaner. Romaner som inte hade någon förankring i verkligheten. Jag ville läsa om människor som levde i min tid, i böcker som beskrev en verklighet jag kände igen. Men med Singoalla upptäckte jag fröjden i att stänga min egen verklighet ute och resa bort till en svunnen tid. Och jag upptäckte till min stora förvåning att den verklighet jag själv levde i i allra högsta grad var förankrad i den gamla svunna tiden som på ytan verkade vara så förskräckligt främmande och förlegad. Att läsa om mina förfäder gav mig en liten pusselbit av mig själv.

Det är lätt att tro att exempelvis Wilhelm Mobergs Utvandrarserie i fyra tjocka band är ogenomtränglig. Men skildringarna av böndernas vardag, slit och id är något som jag faktiskt känner igen i min egen vardag. Miljön är givetvis fullkomligt annorlunda, men tröstlösheten som man ibland kan känna, vänskapen och kärleken som vi förhoppningsvis känner varje dag, är samma känslor för oss på 2000-talet som för Karl-Oskar och Kristina på 1800-talet.

Internet, mobiltelefoner och ipod eller dagstidningar, sladdtelefoner och freestyle? Eller kanske runstenar, brevduvor och fioler. Det spelar inte så stor roll egentligen vilka prylar vi använder i vår vardag. För ser vi bortom dessa attribut så har vi människor inte förändrats så värst mycket de senste 50, 100, 1000 åren. Våra miljöer har förändrats något ofantligt men vi människor är och förblir desamma. Vi har samma behov av att känna tillhörighet, äta och sova, kommunicera med varandra och få bekräftelse. Och av att lära oss. Människor har genom alla tider velat lära sig om de som trampade jorden före dem själva. Det är fantastiskt spännande att öppna en bok med okänt innehåll och låta sig färdas bort genom tid och rum för att sen upptäcka att personerna i boken faktiskt har samma känslor, vanor, problem och glädjeämnen som vi har idag. Men världen de levde i såg annorlunda ut och boken blir till ett slags tidsmaskin som gör så att vi kan ta del av den världen. Vi lär oss inte bara om hur det var förr utan vi förstår även varför vi gör som vi gör och är som vi är idag. Vi får den där pusselbiten!

Copyright © 2009 Marlene Zilberstein, Bryssel.

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.