En röd vallmoblomma
Jag var tio år gammal. Min Pappa var död sedan fyra år. Min mormor var den vuxna som jag älskade mest.
Röda vallmoblommor växte i vår trädgård. Jag tyckte de var verkligen vackra. De var röda som kärlek. Jag plockade en av dem. Jag ville att den skulle tillhöra mig. För evigt skulle den vara hos mig. För alla tider skulle den ge mig glädje. – Men sen hände någonting hemskt i mina tankar. Jag antog att jag hade dödad den.
Det var inte vad jag ville. Jag ville vara en snäll trollflicka som gav blomman evigt liv.
Sen dog min mormor. Jag tyckte att jag hade dödad henne. Jag hade ju plockat vallmoblomman. I mina tankar var jag en trollflicka som hade dödad mormor genom att plocka vallmoblomman.
Vallmoblomman var röd som kärlek. Den var röd som blod. Nu hade den vissnat och Mormors kropp var död.
Nu var det sommar. Den blev en ensam årstid. Den kändes som en iskall vinter. Jag kunde inte njuta av den.
Blommorna vissnar. Kropparna dör. Men kärleken själv kommer inte att vissna. Den kommer aldrig att säga adjö.
Jag repeterar: Kärleken själv kommer inte att vissna! Den kommer aldrig att säga adjö!
Heike Kunkel
Copyright ©Heike Kunkel 2013
Publicera dig?
Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?
Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!
Se mer info här - publicera dig.
Läsarnas bidrag:
- Dikter
- Artiklar & betraktelser
- Noveller
- Skribenter med egna presentationer
- Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.
-
Presentationer
- Presentationer - partners
- Partners inom språk, grammatik, skrivande, publicering, konst, hälsa och ideéll verksamhet.
-
Idén kan vara guld värd!
-
Våra partners
