Revanschen

Jag avskyr de där hasande stegen och det verkar övriga personer i det något kvava rummet också göra eftersom samtliga tjugotvå tystnar. När också stegen tystnar återupptas förhandlingarna men ingen lyssnar på mig. Jag begär ordet med klar och hög röst men ingen visar med en min att de hör mig. Jag tar till ett gammalt knep som ingen kan undgå. Det ger resultat. Någon öppnar fönstret!

Helvete! Hur mycket tid, hur mycket pengar har jag inte lagt ned i denna firma. Visserligen var det brorsans pengar som investerades med löfte om en vice VD post men ändå. Vice VD! Vilken firma behöver det med mig som högsta hönset? Löjligt. Morsan blev förbannad förstås men den fjollan brydde jag mig aldrig om. Laglotten kan ingen nekas och jag fick det som tillkom mig utan att ha besökt käringskrället något namnvärt de sista åren. Kan väl hända att hon var snäll när jag var liten men det kan ju inte jag rå för.

Förhandlingarna är över för i dag utan att jag har fått sagt mitt och det hände aldrig tidigare. Nu sker det ideligen. Förbittrad lämnar jag mitt livsverk utan att säga hej till någon och skyndar ner mot tunnelbanestationen. Upptäcker att jag glömt mitt kort hemma men passerar spärrarna utan att någon reagerar. Tycker väl att en gamling som jag kan få åka fritt. Själv känner jag mig bara yngre och yngre och hältan besvärar mig inte alls.

Det känns som om någon rör vid min axel men när jag tittar upp är jag ensam i vagnen. Några sekunder till och jag hade missat min hållplats. Nu stiger jag ut i regndiset och skyndar uppför slänten mot det i vårgrönskan inbäddade höghuset. Portkoden spelar ingen roll längre. Det är bara att passera för kreti och pleti och det gillar jag inte alls. Mailen till portvakten och bostadsföreningen har hittills inte gett något resultat men nu ska jag ta i med hårdhandskarna.

Min nyckel till lägenheten passar inte och på den tomma galgen dinglar den dyrbart inhandlade överrocken. Jag stegar igenom salongen där allt ändrats om. Utom datorhörnan vid panoramafönstret. Datorn stänger jag sällan av och nu blinkar anläggningen mot mig som en signal till att den är beredd att användas. Jag rör vid musen som är lite för liten för min smak och skrivbordet, en skruvvänlig idé från Ikea skulle jag aldrig ha valt själv.

Något måste kraschat i datorn för alla sparade uppgifter om var och en i firman tycks ha försvunnit och utan de uppgifterna är jag mindre maktfull. Min backup i form av USB-minnen ligger säkert i ett bankfack. Därför kan jag ändå ta upp striden om makten när som helst. I morgon har jag inte samma otur som här om dagen. Min plånbok var inte på sin plats och jag kunde inte identifiera mig för snorvalpen bakom skärmen och min gamle korrumperade vän var inte i tjänst. Jag fick vackert gå ifrån banken med lång näsa men det kommer att straffa sig. Jag kan gott tänka mig att tvätta mina pengar på annat håll. Det finns många som vill bli vän med mina pengar.

Det är mörkt i lägenheten och jag sträcker ut mig på soffan. Skjortan, slipsen, strumpor och kavajen hänger ordentligt över stolsryggen och byxorna ligger snyggt hopvikta på stolsitsen och i sömnen kommer hon till mig igen. Min blomma, min ungdomskärlek, min dröm, mitt liv. Henne fick brorsan överta och rusta upp igen efter mina härjningar. Han lyckades visst rätt bra tyckte jag mig se efter några år men vacker blev hon aldrig igen.

Kvinnor går att köpa som allting annat men kläderna är skrynkliga när jag efter en välbehövlig morgonrakning med en engångshyvel kommer ut från badrummet. Jag borde kanske låta undersöka min hörsel för husets ljud väcker mig inte längre. Tidigare har alla ljuden från badrummet, köket och sovrummet räckt för att få mig att slå upp mina ögon i exakt rätt tid varje morgon.

I dag vaknade jag för tidigt men det blålila morgonljuset är vackert. Hungern har däremot inte vaknat än och jag går för att välja en annan uppsättning kläder. Ilsket rycker jag i handtagen till garderoberna men de går fortfarande inte att öppna. Jag får handla någon gång under dagen. Så här kan jag ju inte ha det. En perfekt yta är ett absolut måste.

Från datorn som av någon anledning stängt av sig under natten skickar jag ett ilsket mail till portvakten om att han omedelbart måste komma och åtgärda mina garderober. Annars ska han personligen få bekosta mina nya kostymer. Samtidigt konstaterar jag att inga svar har kommit på alla mina tidigare mail men jag bryr mig inte just för tillfället.

Hungern har fortfarande inte infunnit sig och jag åker med en öde spårvagn till kontoret och först på plan har jag gott om tid att förbereda mig. Jag vet nog att mina kära kollegor har sina planer men jag tänker förekomma dem. Jag har mitt speciella vapen. Interntelefon manipulerade jag redan under min första månad på firman och ett tekniskt geni har jag fortsatt att vara. Det var därför syrran fick problem med bromsarna strax innan sitt bröllop. Kraschen lär enligt brorsan ha varit våldsam men det arvet kom också väl till pass. Djärva planer kräver sitt och jag har alltid gjort vad jag kunnat för att föra firman mot topp. Och det är jag som anställt alla tjugotvå medarbetarna. De som aldrig låter mig komma till tals numera.

Jag hejdar min impuls att försöka vara vänligt förekommande genom att sätta på kaffebryggaren. Istället drar jag åter för de täckande gardinerna som gör att ingen kan se in genom glasrutorna till min privata sfär. Hissen surrar svagt och jag förstår att någon är på ingående. Raskt ser jag till att samtliga kanaler på min egen uppfinning utan patent är påslagen. Avlyssningsenheten gör inget väsen av sig och det gör inte jag heller där jag sitter bakom mina skylande gardiner och låsta dörr.

Det dröjer mer än en timme innan hissen surrat färdigt och alla är på plats. Surret som då tar vid gör mig heligt förbannad. Det surras om min låsta dörr, om att alla äntligen ska få ut sin rättmätiga lön och hur skön stämningen är när jag inte är närvarande. Vilket de föralldel har rätt i. Inte att stämningen är bättre men jag är ju inte här.

Efter ytterligare en massa dravel beslutas det att ett möte om firmans framtid ska hållas efter lunch. Då, efter lunch ska mina kära så kallade vänner minsann få erfara att jag är här! Utlysa ett möte utan min tillåtelse. Vreden får mig att glömma min försiktighet men jag vet att kontoret töms som ett råtthål vid översvämning när det vankas mat i restaurangen runt hörnet.

Kaffet smakar ingenting trots att det är min första kopp för dagen och när hissens vinande ljud åter tränger igenom byggnaden skyndar jag mig tillbaka och låser min dörr. Spänt lyssnar jag hur klackar och röster drar sig mot konferensrummet längts ner i korridoren. När allt är tyst låser jag ljudlöst upp min dörr och överraskar mig själv med att gå med snabba lätta steg mot konferensrummets dörr. Nästan framme vid den stängda dörren kommer den besvärliga hältan ifatt mig och jag måste sakta ner. De sista stegen blir allt annat än spänstiga och när jag passerar den stängda dörren öppnas fönstret av en person, snarlik min bror.

Yrja Lovisa Bly

Copyright © 2012 Yrja Lovisa Bly

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.