Regnet över Ravensword

Jag hade alltid fruktat den här dagen.

Hur många gånger hade jag inte stått där och tagit farväl? Rädd för att aldrig mer se hans ansikte eller höra ljudet av hans röst? Jag bad ofta. Bad att få känna starka armar omsluta mig, tunga andetag kittla mitt öra, varm andedräkt fylla mitt hår. Bara en gång till. Madonna lyssnade och mina böner hörsammades. Men den här gången var det annorlunda, det kände jag. Det gjorde vi alla.

Kylan trängde in i mina fötter men jag låtsades inte om det. Jag ville känna något, något som kunde fylla tomheten och fördriva oron. De bitande isskärvorna fick duga.

Det började knäppa på fönstret, först svagt och sedan allt tätare. Regn. Jag undvek mattan av björnskinn, istället skred jag över stengolvet. Regnet överröstade mina steg. Plikten framför allt lydde huset Rowans ord och jag följde dem: min plikt var här, de andra fick säga vad de ville. Det är en hustrus skyldighet att bistå sin make hur ogärna hon än vill.

Maten på bordet stod fortfarande orörd. Hur länge? Jag visste inte. Allt hade flutit ihop till ett töcken. Jag petade med skeden, rörde om bland fisk och rotfrukter. Jag lyfte bägaren. Lukten sade mig att vinet hade surnat. Kanske var det bara jag.

Spegeln, den på andra sidan rummet, lockade mig. Som malen till ett ljus drogs jag närmare … och likt malen blev jag bränd då jag kom för nära. Tiden gick och Hedens ros började vissna: fårorna var djupare, ögonen trötta, kinderna lite plufsigare. Munnen syntes inte mer än ett hårt streck. Allt ramades in av en kaskad av mörka tovor.

Det frasade svagt då nattlinnet föll till golvet, men åren följde inte med det. När blev jag så gammal? Jag greppade en ljusstake, höll den i ögonhöjd och kvävde en ed då en vaxdroppe brände min hand. Lågorna värmde. Jag studerade ansiktet närmare. Far sade alltid att jag var vacker som mor; samma höga kindben, samma ögon, samma näsa. Jag kände försiktigt på förtjockningen som prydde näsbenet, den som enligt vissa gav mitt anlete karaktär. Giacomo …

Plötsligt var det inte mig den polerade mässingen visade, utan en yngre man. Det nattsvarta håret var välkammat och kortklippt, den fjuniga mustaschen knappt mer än en skugga. Ögon som mindre mandlar synade mig nyfiket. De kunde inte klä av mig men jag kände hur de försökte tränga genom min rustning: mitt belevade sätt och min stolthet. En ful skråma prydde ena kinden.

Med en skräll föll ljustaken till golvet. Jag tvingades sopa undan lite golvströ innan elden fått fäste i det. Sedan skylde jag mig raskt. Det var bara ett hjärnspöke. En kvarleva från en tid som var bäst att glömma.

Bortifrån bädden hördes ett rosslande andetag. Jag svalde hårt. Jag behövde inte – ville inte – vända mig om. Jag visste ju redan vad som fanns där. Plikten framför allt. Sedan gjorde jag det i alla fall.

Han hade inte visats någon nåd: ansiktet var borta. Eller, nej, inte borta. Bara utbytt mot en sörja som påminde om mosade lingon. Där vänsterhanden suttit fanns nu ett blodigt och nedsölat bandage. Stanken av förruttnelse tydde på att det var infekterat. Benen var krossade, det skedde då hästen föll över honom. Han skulle bli krympling om han mot förmodan överlevde. Klarade jag det? Gjorde han det?

Jag satte mig på bäddkanten. Varsamt lade jag en hand på den köttiga pannan, försökte föreställa mig de blå ögonen som förtrollat mig så. Jag började sjunga en gammal vaggvisa min styvmor lärt mig. Rösten var ynklig, inte alls vacker som den brukade. Jag orkade inte höra den.

"Hur många skulle egentligen dö innan dårskapen tog slut?"

"Det har pågått i nio år nu", viskade jag. "Nio långa år. Du lovade att vi inte skulle bli drabbade, att vi skulle leva här i fred som vi alltid har gjort. Men så övertalade Edmund dig och du tog till vapen. Jag bad dig att stanna, men du ville inte lyssna. Du sade att det handlade om en mans heder. Jag är kvinna och skulle aldrig förstå, sade du. Nå, är du nöjd nu? Ser du hur din heder belönade dig?" Det sista spottade jag fram, för jag var arg nu. Arg på honom för att han gått. Arg på mig själv för att jag låtit honom gå.

Det knackade svagt på dörren. En våg av smältvatten rann nedför min rygg. Pojkarna! "Kom inte in", ropade jag. "Gå och lägg er igen." De får inte se honom såhär!

Det klickade i låset och den massiva dörren gled upp med en viskning. Jag suckade av lättnad. Mannen som stod där hade inte varit pojke på många år: den bleka huden var full av rynkor, hans skägg var vitt som snö och huvudet saknade hår. Prästens grå kåpa hängde löst på den gängliga kroppen. Då han steg in i rummet lade jag märke till det krus han hade i handen. Mannen såg på mig en stund och sköt sedan igen dörren efter sig.

"Ni behöver sova, ers nåd."

Jag visste att han hade rätt men vägrade inse det. "Hur kan jag sova när min make ligger döende?"

Som två bärnstenar växlade mannens ögon mellan mig och den nedbäddade kroppen i bädden. Sedan räckte han fram kruset. "Det är sant att ni är blott en människa. Men ni är även en mor, och en behövd sådan. De unga lorderna frågar efter er."

Jag fnös av självförakt. "Och vilken mor sedan."

"Är det något som bekymrar er?"

Jag ryckte på axlarna. "Det är inget. Bara gamla spöken."

Mannen tog upp ljusstaken och ställde tillbaka den på spiselkransen. "Gammalt eller nytt, ett spöke är ändå ett spöke."

Jag svarade inte, istället förde jag kruset till min makes läppar. Det mesta rann nedför hakan och jag torkade bort det med ett hörn av skinfällen. "Kommer det här att hjälpa?"

"Dekokten är gjord på bolmört", upplyste mannen. "Lord Robert kommer att sova. Resten är upp till Herren."

"Tänkte han någonsin på oss?" undrade jag. "Jag vet att Malcolm förväntas bli lord över Ravensword, men han är ju för guds skull bara tolv år. Han är inte redo för det!"

"En man växer med uppgiften. Det gjorde lord Robert och det kommer unge lord Malcolm också att göra."

"En man, ja. Men inte en pojke som … som …" Jag hittade inte rätt ord och fräste irriterat. Tjugofem år i England men jag behärskar fortfarande inte språket. "Fader Martyn, jag …"

Kaplanen skakade på huvudet. "Oroa er inte, ers nåd. Den unge lorden har de gamla Rowans blod i sina ådror. Han kommer att klara det."

"Men Rob kanske överlever, och då …"

"Vi önskar alla att vi kunde förändra utgången", avbröt fader Martyn, "men det enda vi kan göra är att fördröja den."

Jag drog djupt efter andan. Det var inte vad jag behövde höra. "Allt är de där förbannade Oakhearts fel."

"Förlåt?" Kaplanen rynkade pannan. "Talar ni om ätten Oakheart? Huset Rowans bundsförvanter?"

Jag nickade. "Just dem. Om inte Desmonds farfar hade dräpt Piper så hade Oakhearts aldrig övertagit Stjärnfallet, och Pipers oäktingar hade lämnat dem ifred. Då hade inte Desmond hängts i Stjärnfallets torn och hans bror hade inte lockat med sig Rob för att hämnas." Det hettade i kinderna. "Och om inte Henry förmält Robs syster med Desmond så hade vi inte beblandat oss med dem överhuvudtaget!"

Uttrycket i kaplanens ögon sade mig att jag hade gått för långt. Fader Martyn hade inte nära till vredesmod, men nu hade jag så när drivit honom dit. Han hade varit mycket fäst vid den gamle lorden, och det var känt att Robs far och jag aldrig kommit överens.

"Jag tänker bara på barnen." Jag försökte stryka över mitt utbrott men märkte själv hur ynkligt det lät. "Jag menar … jag är ju deras mor. Det var jag som födde dem, bar dem, ammade dem. Vad annat kan jag göra?"

Tystnad.

"Vad händer med Malcolm om han tar sin fars plats? Vad händer med mig och Andrew? Med Cass, Warrick och Alys? Med oss alla?"

"En lords arbete är aldrig enkelt." Kaplanens ord hade en sträv underton. "Han kan fatta de bästa besluten men det kommer alltid finnas någon som avvisar dem. Han kan aldrig vinna dem alla."

"Men …"

"Kan ni er historia, ers nåd?"

Frågan var så oväntad att den så när bringade mig ur fattningen. "Vad menar ni?"

"I en strid finns det två soldater; den som går stärkt ur drabbningen och den som dukar under. Lorderna på Ravensword har aldrig dukat under."

Han förstår inte, insåg jag. Han har aldrig haft en familj. Han förstår inte hur det är.

"Pojkarna växer upp, ers nåd", återtog fader Martyn. "Ni kan inte skydda dem för alltid."

Jag vågade inte möta hans blick. Det var som om jag blivit en skrämd liten flicka igen. Pärlor av silver grumlade mina ögon. Du föddes Di Gozzi och en Di Gozzi gråter inte. Jag såg på min make. Åtminstone inte än.

Fader Martyn lade en stöttande hand på min axel, så som han gjort många gånger då jag varit ny på Ravensword. Jag tvingades motstå frestelsen att vila kinden mot den. "Gå och lägg er, ers nåd", sade han mjukt. "Ta min kammare. Jag håller ett öga på lord Robert."

Jag gick aldrig till kammaren. Istället tittade jag in i garderoben för att hämta en yllemantel, och beväpnad med en lykta vandrade jag genom den sovande borgen. Förvridna skuggbilder följde mig. Jag kom att tänka på den där spökfrun som en av kökspigorna berättade om. Instinktivt drog jag upp huvan över ansiktet. Varför känner jag mig som en främling i mitt eget hem?

Då jag nådde stora salen var luften fylld av ett surrande som av tusentals flugor. Jag kryssade försiktigt mellan de snarkande tjänarna på golvet, och nådde dörren till källarvalven. Efter en hastig blick upp mot galleriet öppnade jag. Gångjärnen gnisslade av rost och en våg av fuktig kyla slog emot mig. Jag drog manteln tätare om kroppen och påbörjade nedstigningen. Trappstegen var hala och bitvis raserade så jag fick se upp med var jag satte fötterna. Ett virrvarr av gångar bredde ut sig framför mig – var man obekant med dem kunde man vara vilse i dagar. Men jag styrde kosan med säkra steg. Jag räknade fackelhållarna och vek åt höger vid den tredje, passerade genom en rostig dörr och trädde in i en större kammare. Kistor av granit stod i rader längs väggarna. Huset Rowans gravvalv. Jag höjde lyktan. De var tretton till antalet, alla identiska, med ägarens namn inhugget i stenen.

"Kan ni er historia, ers nåd?"

Jag drog mig till minnes vad Rob hade lärt mig. Där fanns Eadric byggaren, han som först uppfört Ravensword, och hans son Osric. Den tredje var Alric. Han kallades "harpalten" efter att ha flytt till skogs efter ett envig. Sedan kom Merek som man inte visste så mycket om. Hans son hette Warin och var mycket otursförföljd: han avverkade tre fruar som alla dog i barnsäng. Där var Norman, ofta kallad den förste. Hans kista var tom då han försvunnit till havs. Sedan kom Damien med det eldiga humöret och galne Godwin, släktens svarta får. Hans son Godfrey hade spärrat in fadern i cellerna under norra tornet. Den tionde kistan tillhörde Geoffrey Rowan som hade knutit starka band med franska kungahuset. Samma band hade brutits av Norman edsbrytaren, formellt den andre. Sedan kom Henry Rowan …

Vid den sista kistan stannade jag. Flisorna på golvet tydde på att det nyligen varit någon där. Jag slöt ögonen. Jag behövde inte se vad som stod där. Robert Rowan. Min Rob.

En våg av bilder blixtrade förbi mitt inre. Jag såg mycket folk, däribland fader Martyn. Han sade något men jag förstod inte vad. Bredvid mig stod en yngling, ännu inte nitton fyllda, med mörkt hår och blå ögon. Våra händer var sammanbundna med en röd sjal. Det var vår trolovning. Jag förnam det rus jag upplevt den dagen: en svag glöd som växt och blivit till hetta. Samma gnista som tändes var gång mina ögon förlorades i hans. Och trots att åren varit hårda mot oss slocknade den aldrig. Bröllopet var den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag fick en make, ett nytt liv och sedermera en familj. Nu höll allt på att tas ifrån mig.

Jag lät fingrarna glida över stenen. Hur länge skulle det dröja innan Malcolm sällat sig till dem? Tio år? Fem? En vecka? Du skulle vara så stolt över honom, Rob. Far och son sida vid sida som du alltid ville. Vi hade delat mycket Rob och jag, men aldrig hans stolthet. Nej, jag är inte stolt. Jag är rädd, Rob. Rädd för vad framtiden har i sitt sköte. Rädd för vad den ämnar göra med våra barn, med Ravensword, med mig. Jag öppnade ögonen. En hätta av sten var det enda som åtskilde den döda världen från den levande. Krig och våld, fattigdom och svält, politik och ränker, girighet, sjukdomar … Ibland undrade jag om inte den levande världen egentligen var döende.

Vägen tillbaka tycktes kortare och då jag åter steg in i stora salen var scenen oförändrad. Som ett skepp i en stenig bukt skred jag över golvet. En gång höll jag på att snava över en mörk tik, men lyckades återfå balansen. Hon gnällde men vaknade inte. Lyktans sken föll på fyra små krabater som låg vid hennes mage. Jag log sorgset. Det påminde mig om då pojkarna sattes till världen, röda och skrikande. Det sades att mina skrik letat sig ned i helvetet.

Det mumlade borta vid podiet och kvickt som en vessla smet jag ut på borggården. Regnet hade tilltagit och jag tvingades sänka huvudet för att inte få det i ögonen. Jag tyckte om det milda, varmare regnet som föll under sommaren – beröringen var ljuvt smekande som en mors händer – men nu gav vinter vika för vår och vattnet var kallt och hårt. Jag försökte undvika de största pölarna och önskade att jag tagit på mig överskor.

Det var mer än mina fötter som var blöta då jag steg över tröskeln till stallet. Doften av hö och tagel fyllde näsan och väckte gamla minnen till liv. Jag hade inte varit här under hela vintern, men det kändes som en hel livstid. Jag fällde tillbaka huvan och körde fingrarna genom håret. Det skrapade av hovar mot sten. Lyktans sken fick hästarnas ögon att likna glittrande, svarta ädelstenar.

Jag lyssnade spänt. Nyfikna mular sträcktes efter mig och det frustades besviket då jag bara passerade. Ingen av dem var vad jag sökte. Så hörde jag ett dovt nästan mullrande läte och pulsen ökade. Det prasslade av rep och så tittade ett huvud fram bakom ett fuxfärgat sto. Det var nobelt skuret med stora ögon, och pannan täcktes av en silkeslen lugg. Halsen var stark. Ryggen var lång med muskler som svällde under den släta huden. Han hette Shadow och han var min.

Vid åsynen av mig sken han upp och hälsade hjärtligt. Jag hängde upp lyktan på en krok på väggen, lät dess fingrar förkasta skuggorna i en eldig dans, och smög fram till honom. Jag strök honom över halsen och trasslade sedan in fingrarna i den täta manen. Jag suckade av vällust.

Rob hade vunnit Shadow i en tornering hos lord Oakheart på Stjärnfallet. Vanligtvis undvek han all form av finare tillställningar. Han räknade hellre mynten i kassakistorna – en syssla han avskydde värre än allt annat. Men då han såg Desmond som lite av en bror hade han känt sig manad att ställa upp. Han hade erhållit många fina priser den dagen, däribland ett hingstföl som han skänkt till mig. Den lille krabaten var nervös och lät ingen komma nära men mängder av hårt arbete gav resultat. Nu var han som en tredje son för mig.

Shadow trampade otåligt i spiltan och jag fick dåligt samvete. Han ville ut på hedarna, men det måste vänta ännu en tid. Snart, lovade jag. Snart. Jag orkar inte nu. Jag var tvungen att hålla det löftet: vi behövde det båda två.

Rob älskade hedarna passionerat. Då jag först kommit till Ravensword hade jag svårt att passa in. Jag förstod inte alls fascinationen för det ödsliga landskapet. Det sträckte sig milsvida runt borgen som ett bevuxet hav på vilket Rowans säte var en stenbelagd ö. Känslan av isolering hade varit kvävande. Efter en tid föll jag dock in i hans lovord. Nyanser av guld, grönt, lila och rött blev till konstverk som målades av solens penslar, en sol som i ena stunden visade sig för att i nästa ersättas av mörkrets rusk. Men det jag älskade mest var vinden. Den som vänt smekte Ravenswords väggar men samtidigt hotade att kullkasta borgen i en handvändning. Det fanns en vild skönhet i hedarnas natur, ett väsen vi människor aldrig skulle kunna tygla. Nu kunde jag inte tänka mig ett liv utan dem. Shadow nafsade mig i fingrarna och jag kved förtjust. De andra hästarna gjorde sitt bästa för att jag skulle märka även dem, men de kunde lika gärna ha varit luft. Jag hade bara ögon för mitt lilla knyte. Jag kurade ihop mot hans hals som en jänta och började berätta om allt som hänt under den gångna vintern. Det tog ett tag men han lyssnade tålmodigt utan att avbryta. Då jag kände mig klar piskade han bort en fluga med svansen, och ögon djupa som brunnar vilade på mig. En stund stod vi så och såg på varandra. Sedan gnäggade han och insikten det förmedlade fick mig att kippa efter andan. Det var som att jag blivit träffad av en slägga.

Förvirrad och handfallen flydde jag ut på borggården. Huvudet snurrade. Jag hoppades att Shadow skulle ge mig stöd, istället blev jag avvisad som en obetydlig insekt. Jag slängde manteln, hoppades att regnet skulle skölja bort min hjälplöshet. Snart hängde håret tungt och vått, lösa slingor klibbade mot ansiktet och nattsärken smet åt kring huden. Jag fryser så. Vätan sved i ögonen. Var den söt eller salt? Jag visste inte, brydde mig inte. Knogarna vitnade. Det klirrade av järn; en tunika vävd av tusentals ringar. Någon var här.

"Ers nåd …"

Murarna rämnade. Stenen tyngde mina axlar, gjorde mig mycket trött. Det var nu det skulle ske. Det jag fruktade allra mest.

"Snälla ni, säg inget mer."

Sorgen var påtaglig då vi trädde in i rummet. Fader Martyn var där liksom Alys, min kammarjungfru. Flickan spärrade upp ögonen då hon såg mig. Jag måste se ut som en ovårdad vilde. Sedan, på en fjärils vingslag, var det borta och hon svepte armarna om mig, klämde mig hårt. Jag återgäldade inte kramen.

"Jag är så ledsen, ers nåd." Det var svårt att höra vad hon sade.

Fader Martyn lade en hand på hennes axel och visade att de måste gå. Jag väntade tills dörren gled igen bakom dem, sedan kramade jag Robs hand. Han ligger så stilla. Nu var det ingen återvändo. I en strid fanns det två soldater: den som gick stärkt ur drabbningen och den som dukade under. Lorderna på Ravensword hade aldrig dukat under.

Jag sträckte på mig. Inte så länge jag lever. Ett ljus fladdrade till, i dess ställe singlade tunn rök upp mot taket.

Markus Lindgren

Copyright © 2012 Markus Lindgren

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.