Rays Grodäventyr

Häxan skrattade och Ray såg sig själv i spegeln, han var en groda. Detta händer om du inte respekterar andras hemligheter, sa häxan Marion. Hans sandfärgade hår förvandlades till grönt skinn och hans blåa ögon blev svarta cirklar, nu förstod han meningen med "grod prins", han var bokstavligt en. Prins av Norra Alaria har blivit en ful liten groda ...

Tre månader senare tittade Ray på underbara Rin, jobbiga Mistle och lilla Seren när de jagade älvorna i skogen som hade tagit deras lunch, alla tres hår var rufsigt av allt springande. De lyckades fånga en älva och fick några bullar tillbaka. Grod prinsen Ray kunde inte bara sitta på vattenliljan och göra ingenting, han hoppade ner i sjön och simmade iväg för att hitta ett sätt att vara den coola, snygga och rika prinsen av Norra Alaria och lyckas vinna Rins hjärta. En fågel flög till honom med en öppen näbb, Ray hoppade åt sidan i sista stund, han måste bli sig själv igen så snart som möjligt.

   –Behöver du hjälp lilla grod prins? frågade en röst bakom honom.

Ray tittade bakom sig och såg en liten rund älva som var helt rosa, hon var runt 10 centimeter lång och 10 centimeter bred, ungefär som han själv. Hon skrattade, troligtvis åt den pyttelilla kronan han hade på huvudet, Ray kände lukten av saffran från henne.

   –Jag gissar att du är ännu ett av Marions offer, skrattade älvan, små vita och glittrande pollen i formen av stjärnor föll från hennes vingar.

   –Hur visste du det? frågade Ray.

   –Hon gillar att förvandla folk till paddor, speciellt killar som troligtvis råkade se henne utan kläder, skrattade älvan. Ray blev ännu grönare i ansiktet och älvan skrattade ännu en gång.

   –Jag heter Ferria och du? frågade älvan.

   –Jag heter Ray och är prins av Norra Alaria, svarade Ray.

   –Vad gör Norra Alarias prins i Mirenas rike? frågade Ferria.

   –Äsch, reser bara, svarade Ray.

   –Om du vill bli det du var förut så borde du följa mig, jag känner till en plats där du kan bli dig själv ingen, sa Ferria.

   –Hur ska jag veta att du inte försöker lura mig? frågade Ray.

   –Varför tror alla att vi älvor lurar alla vi ser? frågade Ferria.

Ray pekade åt de andra älvornas håll som hade förvandlat Mistles räv öron till åsne öron, nu jagade en riktigt uppretad ande efter älvorna samtidigt som hon kastade eld klot åt alla håll, en av dem träffade Serens klänning som började brinna. Den lilla alven försökte släcka elden med vatten från sjön, hon halkade och ramlade ner i sjön. Samtidigt försökte Rin lugna ner Mistle som började röka (inte cigarett). Ferria rodnade lite och lovade att det inte var ett skämt.

   –Det är inte långt kvar nu, sa älvan.

Efter fyra timmars resa på en grå uggla som var så gammal att den inte märkte en smaskig groda på sin rygg tillsammans med en stor och rund rosa fluga. De såg stora berg framför sig, ugglan började landa. Ray och Ferria hoppade av ugglans rygg och älvan trollade fram lite magiska örter som skulle piggna till ugglan som tack. Sen hoppade/flög de snabbt in i grottan som var framför dem innan ugglan märkte vad det var som satt på dess rygg i fyra timmar.

Grottan var inte större än en halv meter vilket kändes som en gigantisk plats för de små varelserna. Från grottans tak hängde stalaktiter som såg ut som pelare, allting var gjort av jade och såg ut som något bortglömt rike.

   –Detta är gången till den bortglömda staden Dera, sa Ferria.

Rin gapade när han såg det som var på slutet av gången, en gigantisk stad gjord av jade stod framför dem. Stalaktiter hängde ovanför dem, i mitten av staden stod det en stor kyrkklocka också gjord av jade. Det fanns inristade runor på den men Ray var för långt borta för att kunna läsa dem, på grott taket hade någon målat en stor sol med kol, allting så så gammalt ut, de var de första personerna som kom dit på flera tusen år.

   –Gå inte in i Dera om du inte vill bli offer för de bortglömda andarna, det är mycket svårare att ta bort en av deras förbannelser än Marions kända grodformel.

De gick runt byggnaderna, Ray kunde höra rop, rop och skrik, de kom från byggnaderna. Han kunde nästan se lila skuggor som gick i staden, det måste vara andarna av dem som hade bott där. Ray hade hört att Dera var en av de första städerna i Mirena, folket som bodde där hade dött innan alverna ens upptäckte Mirena, det ända man visste om Dera var att alla som bodde där dog plötsligt, män, kvinnor och barn förvandlades till aska och deras plågade andar bara var där skrikande, ingen som kom till Dera hade någonsin kommit tillbaka, man sa att de som gick dit blev tagna av andarna och blev som dem, nästan osynliga, lila och plågade.

De kom fram till den andra gången och skriken försvann precis som skuggorna.

   –Jag är glad att vi har lämnat Dera, det är hemskt att vara nära den staden, sa Ferria.

   –Har du varit här förut? frågade Ray.

   –Ja, en gång för flera år sedan men jag vill inte prata om det sa älvan och tänkte på sina vänner som hade en gång kommit dit och blev tagna av andarna, hon hörde fortvarande deras skrik när andarna tog dem och slet dem i stycken.

De kom fram till slutet av den andra gången och såg en bok, boken låg på marken som om någon hade tappat den, titeln var "Derianas sista ord", de bläddrade genom boken, någon hade dragit ut en sida ur den från kapitlet "förbjudna besväljerser". De bläddrade vidare och hittade en sida där det stod om motbesväljerser, de använde formeln.

Plötsligt började Ray lysa, han började växa och några sekunder senare var han sig själv. Hans sandfärgade hår, blå ögon och hans stilighet var tillbaka. De gick tillbaka till Dera och märkte att andarna var tydligare än förut, man kunde se hur de såg ut när de levde. Ferria tryckte sig mot Rays bröst, hon såg tre personer som inte tillhörde till de som bodde där. Det var en lockig brunett med gråa ögon, Terra, en korthårig blond kille med massor av fräknar och lila ögon, Saru och en svart och långhårig kille med uppsatt hår, Kamir, hennes gamla vänner. De gick runt staden och skulle just gå genom gången när andarna vände sig mot dem, några av dem skrek inkräktare och alla rusade mot dem.

   –Spring!! skrek Ferria och puttade Ray mot ingången och lät andarna ta henne.

Ray sprang genom gången, den sista saken han såg i Dera var en rödhårig flicka som log mot honom, han visste att det var Ferria ...

Han sprang så for han kunde, en tår glänste i hans öga, även om han kände henne en kort stund så blev han fäst vid henne, den känslan var svagare än den han hade för Rin men den var tillräcklig för att få fram tårar i hans ögon. Han kom ut från grottan marken skakade lite och stora stenblock ramlade ner och blockerade vägen till Dera, platsen han aldrig ville se igen ...

Ray stannade i byn Mosa, han var i värdshuset "den glada bin". Han tyckte att han såg en rödhårig flicka vid ett bord men när han tittade igen så var hon borta. Han tänkte än en gång på Ferria, det hade tre dagar sen de gick till Dera, han saknade henne men nu var hon borta. Han såg en pappersbit på bordet som flickan satt vid. Han gick till bordet och tog pappersbiten, det var den sidan ur "Derianas sista ord" som någon hade dragit ut. På den stog det "för att kalla på den första måste du ge den de sista tårarna", Ray förstod inte vad man menade med den meningen men sparade pappret, kanske kunde han använda den till sökandet efter det sista drakägget ...

Weronika Flejmer

Copyright © 2013 Weronika Flejmer

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.