Vägen till Quirang med livet som insats

Vi kom till Uig på kvällen och såg fiskebåtarna lägga till vid piren. De väderbitna fiskarna såg på oss men sade ingenting. Efter en stund bröt vi tystnaden och de trötta bistra ansiktena sken upp ett efter ett, och de svarade mer än gärna på alla våra frågor: “När gick ni ut, var har ni varit, vad har ni i lådorna?“ De lastade av sin fångst och de små havskräftorna som inte höll måttet fick vi till skänks i en plastpåse. Vi skiljdes och de vinkade åt oss samtidigt som de utbrast i ett nästan unisont “Farewell“, eftersom de förstod att vi var skandinaver. Kvällens middag var räddad. Samtidigt som solen sänkte sig ned i nordväst över de yttre Hebridernas mjuka konturer i ett enastående färgsprakande skådespel stekte vi dem i olja och lite vitlök.

Runt bordet var det en liten expedition bestående av Alf från Norge, Dave från NyaZeeland, Chuan från Syd Korea, mig själv och Edmund från Sverige. Vi hade alla kommit till Isle of Skye för att utforska ön så gott det går på åtta dagar. Det är en kort tid så ingen tid för rekognosering. Efter en del överläggning beslöt vi oss för att utmana den klassiska vandringsleden till Quirang belägen i Trotternish, ett område på den nordligaste halvön som sträcker sig från Portree till Rubha Hunish i norr.

Halvön representerar ett av de mest storslagna landskapen i Skottland och Quirang är ett värdigt uttryck för den märkliga klipparkitektur som finns på halvön. Här kan man se The Prison, två enorma identiskt lika klippformationer som verkar skapade av mänsklig hand. Den som orkar kan kämpa sig upp på massivets tak och se The Table, en plan gräsmatta som har en jämnhet och form som påminner om ett runt bord.

Vid östkusten norr om Portree ligger även ett annat mäktigt och förunderligt berg, The Old Man of Storr, ett 719 m högt berg vars östvägg var obesegrad framtill 1955. De fyra mäktiga stenstoderna nedanför bergväggen, med The Storr i mitten, verkar besjälade och vakar som resar över detta sagolika landskap.

Enklast når man Quirang bilvägen mellan Uig och Staffin. Från Uig är det ca 1½ timme till fots men vi valde den lite knepigare varianten att åka buss till Flodigarry vid kusten, och därifrån vandra tillbaka till Uig via Quirang för att slippa asfalten åtminstone en riktning. En nackdel för knäsvaga är de enorma stigningarna mellan raviner och platåer man skall ta sig igenom för att nå Quirang denna väg.

Vi valde minimal packning men regnkläder är ett måste i Skottland. Och när vi talar regnkläder så är det inte vattenavisande plagg utan helst oljeställ och kanske sydväst. Dave valde khakishorts och stickade bomullstrikåer! Vädret såg visserligen skapligt ut men det kan skifta snabbt i dessa trakter. Jag koncentrerade mig på kamerautrustningen som fick bli en panoramakamera. Edmund valde att ta med rep i fall något skulle hända. En klok idé visade det sig.

Bussen skumpade fram längs västkusten genom hårnålskurvor och backkrön. Vissa kurvor var så trånga att svängradien på bussen inte räckte till. Då fick chauffören backa och ta svängen en gång till. Inte nog med att han fick kämpa med dessa vägar dagligen; han fick dela ut dagens tidning också. Så han skötte ratten med vänsterhanden och knöt ihop varje tidning med en i förväg tillkapad snörstump med högerhanden. Låg adressen på vänster sida av vägen öppnade han höger sidoruta och kastade med bländande teknik tidningen förbi vindrutan så att den landade ungefär nedanför adressatens postlådan. Ibland så delades den ut genom sidrutan till mötande bilister och då talade man en obegriplig gaelic. På den här ön verkar alla känna alla, det finns alltid tid att växla några ord. Stor social sammanhållning och öppenheten är frapperande inte minst på pubarna.

Vi blev avsläppta vid vägkanten och det var då jag såg min första örn på Isle of Skye. Den ryttlade för ett tag men gav upp och seglade ned mot en berghäll där några får höll till. Örnen betraktade oss intensivt tills den blev bortkörd av ett får som tydligen inte uppskattade dess närvaro.

Alf, Dave och Chuan tog täten. Edmund och jag tog det lite lugnare och vi bestämde att vi skulle ses längre fram. Ideliga filmbyten sinkade oss också. Vädret medgav fortfarande någorlunda fri sikt. Stigningen var moderat utan alltför dramatisk mjölksyrabelastning. Små tjärnar kantade stigen och floran består till yttersta del av gullvivor, blåklocka och gul svärdslilja. Och så ljungen förstås som ger landskapet dess mörkbrunröda karaktär. På de högre höjderna hittar man ovanligare arter som mer är att betrakta som subalpina.

Kullarnas sluttningar liknar terrasser skapade av fårens vandringar. Leden följer ofta dessa terrasser och underlaget utgör en sörjig massa av lera och fårspillning. Det är lätt att halka och bra kängor är lika viktigt som något annat. Mina Lundhagskängor med det träffande namnet Skywalk på sulorna, där bakkanten på sulan är avfasad, ger inte bra grepp framförallt utför. En lika dålig idé som att göra jeepar för stadsbruk.

Efter några km börjar det suga i benen efter de första ravinerna. Stigningen uppåt är nu kraftigare och vi måste vila ibland. Dimman har tilltagit och jag ser inte Edmund på tio meter. Vinden har också ökat och det betyder att vi har kommit upp en bit mot berget. Och så med ens är det över oss; ett ettrigt regn som sveper fram som skyar. Eller som engelsmännen uttrycker det: “it´s raining cats and dogs“. Vi förseglar dragkedjor och snörband. Jag måste ta av mig glasögonen för att överhuvudtaget ha någon sikt kvar. När vinden rasar på får vi stanna upp ett ögonblick för att inte tappa balansen. De vresiga små fjällbjörkarna är vana och bryr sig nog inte så mycket.

Efter ytterligare några km efter ett kämpande mot regn, hagel, vind och en stigning som mer påminner om en dåligt byggd trappa ändrar landskapet karaktär. Det börjar plana ut och två små gröna kullar bildar liksom en portal. Vi har ett par får framför oss som glor misstänkt. Jag har hamnat efter Edmund och jag ser honom som en spöklik gestalt glida in i som ett annat rum när han i dimman äntrar öppningen mot Quirang.

Först ligger där en rofylld tjärn kantad av stenbumlingar och med ett gräs som är otroligt grönt. Regnet har avtagit något och vi äter äntligen av vår matsäck som består av en bananer och några havrekakor Vi dricker vatten från en bäck och pustar ut ett slag och ser över vår lilla utrustning.

Stigen letar sig vidare men försvinner. Vi har kommit ut på en myr och regnet har tilltagit igen och det är ett osannolikt plaskande överallt. Plötsligt försvinner mitt ena ben ner i gungflyt så jag får kasta mig bakåt och starke Edmund drar mig sakta tillbaka mot fast land. Efter ett tags letande hittar vi leden och vi får ta en rejäl omväg runt myren.

Vi går på en terrass igen med svag stigning. Landskapet är kargt, ödsligt, stenigt och det känns nästan lite kusligt. Plötsligt reser sig på vår höger sida en enorm bergvägg och genom dimman kan vi förstå att det är den första av de två klipporna i The Prison. Det är ett magnifikt skådespel; den täta dimman och det svarta berget med sina vita skummande rännilar av vatten. Vi stannar och tittar uppåt, då ser jag örnen igen. Jag söker den med ögonen och den står alldeles still i luften och så med ens är den borta. När jag vänder mig om ser jag Edmund halka i gyttjan och glidande försvinna neråt längs sluttningen som säkert har 50 graders lutning. Hans nylonbyxor är hala i blötan och fårspillning och blött gräs gör det till en livsfarlig kombination. Jag ser honom inte men jag ropar och får ett förtvivlat rop på hjälp till svar. Som tur är har vi av någon anledning bytt packning så jag har repet och han mitt kamerastativ som en pilpåge på ryggen. Jag gör fast repet runt ett klipputsprång och hasar försiktigt ner över sluttningen, som är mycket brant, och ser honom insnärjd i kamerastativet och en fjällbjörk. Några meter bakom honom är ett stup på ca tjugo meter. Repet är precis tillräckligt långt och jag gör en ögla i änden. Han får den runt ena armen och jag kryper upp mot klippan. Sen drar jag allt vad jag orkar och snart ser jag Edmund komma krypande som en luddig fläck i dimman. Puh, det var nära ögat!

Vi tar oss samman och passerar den första klippan och börjar leta efter den tvärbranta ingången till toppen men den är omöjlig att hitta i den täta dimman. Nåja vi är tillräckligt imponerade ändå och vädret medger ändå inga panoramabilder så vi lunkar på framåt. Landskapet är så trolskt och jag tänker på Tolkien som med sån elegans har gett liv åt det fantastiska i sagans värld. Varför valde inte Peter Jackson denna miljö vid inspelningen av Sagan om ringen? Det blev Nya Zeeland, en miljö som är hans egen men inte sämre för det.

Slutligen når vi fram till bergets sydända, en enorm bergvägg med ett vattenfall som brusande söker sig nedåt dalen. Vid det här laget är vindhastigheten uppe i orkanstyrka och vi söker skydd i en klippskreva. Med vissa besvär lyckas jag tända min pipa.

Dimman har lättat igen och jag tar fram kameran som är dyngsur. Filmen är slut i kameran och jag måste byta. Jag öppnar bakstycket och kameran har blivit blöt inuti också. Det finns ingenting som är torrt längre. När jag stoppar in den nya filmen blir emulsionen fuktig och blir till klister som nyper fast filmen mot glidfalsen. Efter lite krångel lossnar det dock och jag försöker mig på en stående panoramabild av bergväggen med vattenfallet. Då kommer den in i ena bildkanten, örnen. Den blir större och större i sökarbilden, kommer närmare och närmare och jag är så stelfrusen så att det känns som elektriska stötar i armarna. Men jag exponerar och jag tar ner kameran från ögat och då är den borta igen. Edmund står alldeles bredvid. “Såg du“, frågade jag. “Nej vadå“? svarade han förvånad.

Nedanför oss har vi en milsvid utsikt. Där ligger också vägen mot Uig som slingrar sig bort som en serpentin mellan kullarna och vi ser fram mot en rejält uppfriskande promenad. Berget drar i oss, vill inte släppa taget. The Table väntar på oss men vi är för trötta för att ens orka tänka tanken på att återvända till The Prison och börja leta efter ingången.

Vi sjunker ner för att vila då Suie från London dyker upp. Hon är pigg som en lärka och ger oss lift ner till Uig och på vägen möter vi Chuan och Dave, lika stelfrusna båda två. Chuan hoppar in i bilen men Dave går vidare stel som en tennsoldat fortfarande med sin något för omständigheterna originella klädsel. Jag tänker att det kanske är nåt särdrag utmärkande för nyazeeländare. På kvällen träffar jag Alf och han berättar om sitt äventyr, hur han ensam hittade stigen upp till The Table och de vindar som blåste däruppe.

Av alla mina irrfärder bland kuststräckor, berg och dalar i olika länder och världsdelar håller jag nog denna resa som en av de bättre. Att dessutom skottarna är ett utomordentligt trevlig folk med en fantastisk gästfrihet gör inte saken sämre. Den som törs skall absolut prova att lifta. Det är ett bra sätt att lära känna människor och skottarna är verkligen ett nyfiket folk. Eller vad sägs om de två golfande gentlemännen som kastade upp sin golfutrustning på taket i hällande ösregn för att vi skulle få plats i baksätet!

Ölälskande turister som besöker Isle of Skye bör prova ölen ifrån Isle of Skye Brewery. Som gammal bryggare lovar jag påstå att deras ale och sortiment är imponerande. Tyvärr var bryggeriet under ombyggnad så något besök där blev det inte för min del men de har en trevlig shop som alltid är öppen.

Några dagar senare när det är bättre väder gör jag ett nytt försök att nå The Table men får ge upp igen. Mitt högra knä strejkar när jag har ca 75 m höjd kvar. Jag lägger mitt sista krut på The Old Man of Storr men det är en annan historia, kanske inte lika dramatisk men lika charmig.

Tomas Segeblad

Copyright © Tomas Segeblad 2014 -

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.