Plågsamma minnen

Jaha, redan framme? Han måste ha slumrat till under resan. Han sträckte på sina ömma leder så gott det gick. Bildörren gled ljudlöst upp. Det var en sån där modern minibuss med dörrar som sköts upp liksom bakåt parallellt med bilen. Rampen fälldes ner. Bälten runt stolen lossades. Efter det var det dags att få komma ut. Att bli utrullad av en annan människa på det här sättet var lite förnedrande, men ofrånkomligt. Sedan olyckan hade han gjort sitt bästa för att acceptera att han behövde hjälp med det mesta.

Så länge pojkvaskern skötte sig så teg han och tog emot hjälpen.

På plats till slut alltså! Hans plats på jorden. Han drog ett djupt andetag för att dra in luften i lungorna och försökte förnimma doftminnena. Fast numera var det ju inte hans plats längre. Men förr. Ja hela livet hade han tillbringat där. Ända tills olyckan inträffade och allt fick ett abrupt slut.

"Kör försiktigt för faan!" röt han åt pojken. Tur däcken på rullstolen var utbytta till ett par kraftigare inför den här resan. Annars skulle han nog skakat sönder hela han, där på den tidigare skogsbilvägen som numer såg ut som en stig.

Han såg sig omkring. Mycket rönnbär i år tänkte han. Vackra, röda lyste de i den grå hösten. Eller visst fan, det blir ju mycket snö ett rönnbärsrikt år om man ska lyssna på de skrockfulla. De var egentligen rätt fula de där träden med sina kala grenar. De såg nakna ut utan alla löven som nu låg på marken för att murkna och bli till jord.

Svampar växte utspritt på marken på bägge sidor om den lilla vägen. Röda vackra flugsvampar, kantareller. Mm, han kunde ännu förnimma doften av Sveas svamppajer om han slöt ögonen. Så himmelskt goda de hade varit. Eller, nej, den tiden var ju förbi. Tjänade ingenting till att tänka på det nu. Han drog ett djupt andetag, det blev lite blött i ögonvrån. Nä, sådant bjäfs tänkte han minsann inte tillåta sig.

"Hörru, fixa till filten på mina ben. Jag fryser så förbannat! "

Filten rättades till på den äldre mannens ben och rullstolen började röra sig framåt igen.

I ögonvrån såg han rester av något som nu låg rivet och sedan länge oigenkännbart. Fast själv visste han mycket väl vad det hade varit.

Det var resterna efter en koja som han en gång för länge sedan byggt med sina bägge söner. Vilken glädje det hade varit att se deras iver, vilken känsla att det hade varit att få lära dem använda verktygen. Vad nöjda de hade varit när deras far hade suttit med dem med ett brinnande ljus i den färdiga kojan när mörkret föll.

Nä, nu fick det tamefan vara nog med nostalgi! Han harklade sig när han fick svårt att svälja. Han kände sig blödig som en kärring när han höll på såhär!

Han borde istället tänka på vad sjukgymnasten sagt:

Böja, sträcka, tänja, bla, bla, bla. Eller på vad vitrockarna med oläslig handstil sagt "Det handlar inte om år utan månader nu"

"Hörru, stanna lite här så jag får andas lite, du har ju så jävla bråttom" Han lät precis som den arga gubbe han hade blivit.

Det hördes motorsågsljud i fjärran. Han såg sig omkring. På skogen, nu vacker i sina höstfärger, på åkern där de odlat sin potatis, på himlen som de legat och stirrat på i timmar och fantiserat om framtiden innan pojkarna kommit. Han och Svea. Och senare när orken tröt, pojkarnas ovärderliga hjälp vid höstbruket. Nu fanns bara minnena kvar. Ett snyft undslapp honom.

"Kör vidare för faan" kved han.

Han kände höstkylan och såg på himlen att det inte skulle dröja länge innan skymningen kom.

Nu var de snart framme vid målet. Stället som han hade velat uppleva en sista gång innan det ofrånkomliga slutet var här. Han längtade efter slutet, det hade han gjort ända sedan den dagen Sveas och pojkarnas dagar tog slut. Själv hade han blivit kvar. Vilken förbannelse det hade varit. Att han varit tvungen att genomlida alla dessa år utan sin älskade familj.

När han såg det fortfarande gröna gräset där huset stått, där de bodde med sina pojkar i så många år vrålade han ut sin förtvivlan som han stängt inne så länge.

Han begravde sitt ärrade ansikte i sina händer. Han överlevde, men till vilket pris? Han förlorade sin familj och sitt hem. Han kände hur tårarna brände under ögonlocken och ville komma ut.

Slut

Åsa Vedin

Copyright © Åsa Vedin 2014 -

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.