Personkemi

Hon klev av cykeln och ställde den i cykelstället. Raskt gick hon mot ingången med de automatiska dörrarna. Över dörrens stod det med stora träbokstäver EKBACKEN.

De hade alltid gjort det mesta tillsammans. Varje dag efter skolan hade den stora följt med henne till flöjtlektionerna, kören, lekparken och simningen. På vägen till alla dessa aktiviteter hade de pratat om allt och inget. De va bara med varandra och allt bara flöt på. De liksom förstod varandra på något konstigt sätt. Hon kom ihåg ett speciellt tillfälle när hon hade haft dykträning på simningen.

Alla småttingar hade ställt sig vid dykarpallen och gjort sig beredda. Detta var det värsta hon visste. Var det inte helt normalt att man tyckte det var obehagligt att med huvudet först, slänga sig ner mot ett djup av oanade följder? Om man nu tyckte att det inte var helt normalt att slänga sig framstupa som en galen fiskmås på väg mot en fisk i vattnet, så hade dyket en tendens att omvandlas till ett magplask.

Hon ställde sig på pallen och kröp ihop som en liten skalbagge, hon sträckte fram armarna och riktade blicken ner mot tårna. Hon spände musklerna i hela kroppen och gjorde sig klar för att skjuta ifrån med benen ner mot vattnet. Ett..två...tre. *PLASK*. Som väntat blev det tjusiga svanhoppet inte lika tjusigt som önskat.

Efter flickan var det tjejen med den blå badmössans tur. Hon var duktig och allra duktigast på att dyka. Hon ställde sig på dykarpallen, sneglade mot flickan och sedan… *plopp* som en pil genomborrade hon vattenytan. Inte en droppe i onödan skvätte upp på resten av simskolans deltagare. Hon sköt upp ur vattnet och drog av sin badmössa och lät det tjocka, svarta, lite småvågiga håret falla ner över axlarna.

Flickan tittade och tänkte ”Vilken uppnosig..” sedan kikade upp på den äldre. Deras blickar möttes och utan ett ord kände flickan en gemenskap, de förstod varandra.

Hon fortsatte in och det luktade köttbullar med brunsås och potatis i hela korridren. En dam med rullator log vänligt mot henne och hon log tillbaka. När hon nästan var framme vid hissen gick hon förbi ett akvarium. I akvariet var det tre guldfiskar som såg ut att må illa. De var lite gröna som om de var små omogna potatisar som bildat solanin.

Över akvariet hängde en tavla, en vävd tavla. Den var ett mycket bra hantverk men motivet var ja, vad ska man säga. Det föll inte flickan riktigt i smaken. Hon kom ihåg när de hade träffat ett par väninnor till den äldre.

De hade blivit inbjudna till den fina lägenheten och blivit bjudna på middag. Efter middagen hade de fått gå husesyn och då beskådat all den fina konst som väninnan hade gjort. Hon var en hemskt duktig sömmerska och hon kunde både sy, väva, sticka och virka. Hon hade i princip gjort alla sina kläder själv.

När de fick syn på kläderna blev de helt stumma. De var fruktansvärt fula. De var lanskapsbilder i alla jordens kulörer och de hade påsydda detaljer i form av trädkronor och tuppkammar, hönsfötter och skorstensrök.

När de skulle gå kom väninnan fram till flickan och den äldre och gav dem var sitt paket. Hon insisterade på att de skulle öppna paketen. I dem låg en tröja till både den yngre och den äldre. Flickan tittade på den äldre. De sa inget men de log mot varandra, det behövdeds inte sägas något, de förstod varandra ändå.

Hon gick in i hissen och tryckte på våning två, sedan kom hon på att det var våning tre. Hissen stannade och öppnade sig på tvåan. Hon hörde lite musik från det planet och det fick henna att tänka på en sak.

Varje tisdag hade de åkt till flöjtlektionerna. På vägen dit hade de pratat om läxan, om Gunnar, hennes lärare, om låtarna eller om vad som skulle komma härnäst på lektionerna. Idag var det inte vilken tisdag som helst, det var åhörarvecka, vilket innebar att det fick komma in publik på lektionerna. Hon var nervös och när de satt i bilen sa hon inte ett ord. Den äldre sa inte heller särskilt mycket men hon tog tag i hennes hand och klappade den lite grann mellan varven då hon inte växlade med växelspaken.

Det var något mystiskt med den där handen, den var alltid i precis rätt temperatur. När hennes hand var kall, då var den äldres hand varm och när flickans hand var varm så var den äldres alldeles sval och skön.

När hon gick in i salen så var det fullt med folk och hon kände hur det knöt sig i magen. Hon ställde sig framför notstället och tog ett djupt andetag, men det hjälpte inte. Istället kände hon hur läpparna darrade och hur fingrarna blev våta och hala, det blev med andra ord helt fel fysikaliska egenskaper för en flöjtist. Hon tittade ut över folkmassan och fick syn på den äldre. Deras blickar möttes, hon sa inget, men det behövds inte. Plötsligt lossnade allt!

*Pling plong* hissen stannade på trean och hon gick ut. I det stora sällskapsrummet stod en soffa, på soffkanten satt det en ful liten tyggris och såg sur ut. Det fick henne att komma på en sak till.

Hon skulle sova över hos den äldre. Det var bäddat i den utdragbara bäddsoffan som var inne i TV-rummet. I samma rum stod den stora moraklockan. Den tickade konstant och varje kvart slog klockan ett slag. Varje gång klockan blev halv slog den tre slag och varje gång den kom till ett, två, tre och så vidare slog den tre gånger det antal som klockan var.

Hon lade sig ner för att sova men kände att något saknades, hennes gosekanin var inte där. Hon steg upp och började rota i väskan, den var tom. Efter det började hon slita och dra i alla sängkläder men kaninen var inte med, hon hade glömt den.

Hon lade sig ner och försökte sova igen. Klockan tickade, *ding dong dong* klockan var halv tio. Klockan tickade *ding dong* klockan var kvart i tio. Klockan tickade och *ding dong ding dong…* Tre gånger tio gånger slog klockan. Flickan lade kudden över huvudet. Plötsligt greps hon av panik, tänk om hon aldrig skulle kunna somna ingen, aldrig någonsin i hela sitt liv? Hon började darra med underläppen och hon kände hur ögonen fylldes med tårar.

Sen blev det tyst, klockan tickade inte mer. Flickan tittade upp under kudden och såg att den äldre kommit in. Hon skruvade om klockan med en gammal nyckel. Sedan tog den äldre fram en konstig varelse. En strumpa som var stoppad med ett antal sjalar och en vante som, tja,fungerade som något slags huvud och tillsammans bildade en gulvit randig korv.

  – Din mamma ringde och sa att din lilla kanin låg kvar i sängen där hemma. Detta får vara din lilla vän för natten.

På något sätt hade den äldre förstått allt utan att flickan hade sagt något. Hon hade till och med förstått att klockan var dum. Deras blickar möttes och hon log mot den äldre, sedan tog hon sin gula gosestrumpa och somnade.

Hon knackade på dörren och öppnade den sedan för att gå in. I en fåtölj satt den äldre, hon lutade åt sidan och såg allmänt obekväm ut. Flicka satte sig framför den äldre och tittade på henne. Munnen rörde sig lite men det kom inget ljud. Kroppen var lite lik hennes lilla gosekanin, slapp och helt utan något kroppsspråk.

En sjuksyster kom in.

  – Jaha, har du främmande, då kan vi vänta lite med lunchen och duschen då.

Flickan tog tag i den skrynkliga handen, den var alldeles rätt temperatur. Hon lade sitt huvud i knät på den äldre ett tag och kände hur den slitna kroppen slutade att skaka. Sedan tittade hon på den äldre, deras blickar möttes.

Den skruttiga lilla kroppen kunde inte uttrycka sig i ord längre men det gjorde inget, det hade ju aldrig behövts, de förstod ju varandra ändå. Deras blåa ögon möttes och utan att säga något sa flickan:

"Hej mormor".

Kristina Bate Holmberg

Copyright © 2013 Kristina Bate Holmberg

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.