Vi kastar pappersplan


Erika Ekman




Jag kastar pappersplan med gubbar. Det är impulsivt, sprakande elektriskt och svalorna läcker bisfenol A till våra händer så att vi troligen aldrig kommer att få barn, inte ens med varandra om vi försöker på plats trots att jag är ung och de flera.

Fötter flyttas ideligen hit och dit för att behålla balansen då vagnen vi står i skakar och kränger så karaktäristiskt för Sveriges snabbaste tåg. Jag sneglar på min medskytt som tar sats och låter det sista, välvikta planet sväva genom rummet. Håret, svart och kalufsigt ger en fin kontrast till välstruken vitskjorta med väst och kravatt. På räls mott bröllop, tydligen. Han följer upprymt det vita planet med blicken. Det lyfter i en stadig båge, når sin topp och förlorar sedan hastighet, går ned för landning och gör en kraftig dykning i papperskorgen. Vi skrattar, jag med dem och allt är lättsamt utan konsekvenser och tankar om bolån. Vi rör vid ryggar och axlar med lätta klappar och vackra leenden. Men vi vet att det är slut. Tåget stannar snart i Alingsås.

Jag kan inte komma ihåg hur det började. Huden är fortfarande elektrisk och tankarna svåra att behålla i mer än ett par sekunder. I det fysiska kaoset finns känslan av förlust och jag vet inte varför. Jag försöker fokusera, fånga upp något i den orkan av former och ord som rör sig i mitt huvud samtidigt som jag räknar kassan. Plötsligt tystas stormen något vid synen av en bunt kvitton.

Att minnas. Den vita rullen, med perfekt vikbara, skarpt avskurna pappersark så lätta att deras egentliga syfte plötsligt blev uppenbart. Jag trotsade tanken om framtida barnlöshet och började vika. Såklart. Det var ingen kö och för att lindra hjärnbruset vek jag kvittopapper. Då mannen i hörnet som intresserat betraktat mitt vikande (i djupt mossfärgad sticktröja) gjorde tummen upp släppte det kreativitetsförtryck som kallas förnuft. Mitt första pappersplan var fantastiskt och jag visste att det som skulle hända tack vare det var viktigt. När jag lät planet lämna min hand sprack hans ansikte upp i ett leende. Han vejade lite för sent och min skapelse snuddade hans gröna axel, hamnade ur kurs och de få sekunder som gick då han vände sig om för att plocka upp pappersplanet som kraschlandat i ett dammigt hörn, kändes som år i saknaden av hans uppmuntran.

Men åren flög förvi och snart fanns han återigen vid min sida. Vi lekte. När vagnen besöktes av försiktiga konsumenter bjöd jag in dem, bjöd in fler av dem som hade tänkt sig en fika, en macka, en förströelse (fett och socker till vi spyr) och de tvekade först, tittade på sina händer med plånböcker, tittade på mig och den glade mannen i djupt mossfärgad sticktröja.

Jag sa: det är kul! och den tomma uppsynen byttes mot småflin, ett litet skratt och snart var vi fler. Några valde oss och inte förtrycket av kreativiteten. De valde oss och inte ängsligheten. De flesta valde faktiskt att släppa taget.

Jag kände någon slags frihet då, när vi tittade på de kastade planen, underbart dansande som fåglar genom vagn numero fem (då värme och kyla är svårt att reglera i ett tåg där dörrar inte stängs som de ska och luftkonditioneringen inte bytts ut sedan nittiofem). En del plan färdades tusentals mil (till andra änden av vagnen), andra störtade i djupa dalar (papperskorgen) och ett, nödlandade i Stilla Havet (en rödrosig kvinnas vinglas).

Den mosströjade och den svartrufsiga var de sista att återvända till sina platser sedan vi lämnat Alingsås för Göteborg och vi kramades i tre. Ja. Så var det ju. Jag minns.

Stormen inuti lägger sig något vid återblicken och jag tänker att min galenskap ändå blev viktig och kanske till och med stor... i kärlek. Trots att pappersplanen med sitt lömska gift för våra potentiella barn till en tanke i det förflutna.

Erika Ekman


Copyright © 2012 Erika Ekman


Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:



Kontakta författaren





SÖKNING GRAMMATIK
Sök här för att hitta!

Anpassad sökning

 
Kom ihåg! Orden, som är indelade i olika ordklasser, och instruktionerna för hur de används – grammatiken med formläran och satsläran – finns endast där för att hjälpa dig att kommunicera med och förstå andra människor.