Överrumplad

Huvudet bankade och synen var grumlig när Evelina vaknade utan minne om vad som hade hänt dagarna innan. Hur hamnade hon i sängen? Vart var Anna, vännen som skulle spendera helgen hos henne? Vilken dag var det ens?

Hon lade sitt korta, kastanjebruna hår bakom de bleka öronen och letade upp sin mobil för att kolla datumet. 30 mars visade displayen. För att övervinna huvudvärken hon hade vaknat med gick hon för att hälla upp ett stort glas vatten. När den sista droppen från kranen har nått glaset, hände något. Den obehagliga och skrämmande händelsen var över innan hennes hjärna hann registrera att något hände. Det hade varit ett kort minne från tre dagar sedan. Hon och Anna hade stått här i köket när de fick samtalet om en inbjudan till en fest. Evelina insåg när återblicken var över att hon hade tappat sitt glas med vatten i ren chock. Hon böjde sig ner för att plocka upp de krossade glasbitarna medan hon tänkte över vad som hade hänt. Då hände det igen. Det utspelade sig fortfarande för tre dagar sedan, men några timmar efter den förra återblicken. Anna stod och viftade med sitt långa blonda hår när hon provade alla olika alternativ. Hon visste inte om hon skulle gå för den korta, vita klänningen för att framhäva sina långa ben eller gå för ett par vardagliga jeans med en blus för att framhäva sin smala figur. Själv stod Evelina där med sina vanliga jeans och, på Annas begäran, en tajt ljusblå tröja för att framhäva sina former. Där tog återblicken slut. Det var inget läskigt minne, men hela händelsen lämnade Evelina skakandes. Att inte ha kontroll över sin egna kropp är en fruktansvärd känsla.

Hon satte sig i soffan i vardagsrummet och försökte slappna av. Hon satte på TV:n en kort stund och värmde sig under en rutig filt som hon hade fått av sin syster när hon flyttade hemifrån. Efter en stund framför TV:n kunde hon genom sitt fönster se att solen höll på att gå ner. Hon gick och lade sig i den stora dubbelsängen med det vita duntäcket och väntade otåligt på att John Blund skulle komma och generöst ge henne några timmars frid. Men hennes muskler var spända, pulsen hög och rädslan för ännu en återblick var närvarande. När ögonen tillslut stängdes, var det inte frid hon fick. I mardrömmen var det tre stora killar som pekade hotfullt mot henne och väste: "Om du berättar för någon, är du död, fattar du det?! Vi ska bara glömma att detta någonsin hände, det var en olycka."

Evelina vaknade alldeles kallsvettig av att hennes mobil ringde. Det var Annas mamma, Kristina.

"Hur går det?" frågade hon. Evelina skippade småpratet och gick direkt på sak.

"Jag behöver din hjälp. Jag har bara få, korta minnen från tre dagar sedan och Anna har varit försvunnen sen dess. Igår så fick jag återblickar om vad som hade hänt men sen dess har jag inte kunnat komma ihåg något mer."

"Åh Gud, jag kommer dit direkt. Bor du fortfarande i den där lilla lägenheten vid ån?"

"Ja, kan du vägen hit?" frågade hon, men Kristina hade redan lagt på.

"Men vad gjorde du, precis innan du fick återblickarna?" frågade Kristina, när hon väl kommit.

"Inget särskilt. Drack vatten, städade och sov." svarade hon.

"Kan du inte försöka få fler?" undrade hon.

"Jag försökte jättelänge igår, allt det har lämnat mig med är en irriterande huvudvärk." svarade Evelina.

"Men det kanske är det som är problemet?" frågade Kristina med en underlig blick. Evelina rynkade ögonbrynen för att visa att hon inte hängde med.

"Du kanske måste sluta försöka och bara låta det, överrumpla dig." förklarade Kristina.

Evelina försökte göra som hon sa, inte tänka på någonting. Bara föreställa sig ett svart mörker som omringade henne och hennes tankar. Hon kände hur hennes stela muskler började slappna, pulsen sänktes och rädslan var inte där längre. Allt som existerade var detta mörker som omringade henne med trygghet. Då kom det sista minnet tillbaks.

Hon, Anna och flera personer till är vid en pool. Musiken är hög och alla dansar. Folk skrattar som galna, även Evelina för känslan är så berusande. Men plötsligt blir alla tysta, och sen går allting fort. Hennes mardröm återkom i minnet.

"Om du berättar för någon, är du död, fattar du det?! Vi ska bara glömma att detta någonsin hände, det var en olycka.". sa de.

"Om någon nämner namnet Erik Johansson-Holm är vi alla körda." sa Anna.

"Vi berättar aldrig vad som hände här inatt, svär på det." sa någon kille Evelina inte kom ihåg namnet på. Alla sprang vinglandes ut från den sen länge stängda simhallen. Hon såg inte Anna någonstans, men hon visste att Anna kunde vägen hem till henne. Då kom Evelina tillbaks till nuet.

"Jag vet vart hon är." sa Evelina.

Hon lämnade sin mammas gamla bil hemma och gick istället till destinationen. Nattluften var kall och månen lyste upp vägen framför henne. Regndropparna gled stillsamt nedför hennes hjärtformade ansikte, fastnade i ögonfransarna, gled in mot hennes smala näsa och stannade vid hennes torra läppar innan de släppte taget och föll mot marken där de splittrades i tusentals bitar. Hennes ben var trötta, musklerna värkte och hennes nya skor var helt leriga. Men tillslut var hon framme, den lokala kyrkogården låg framför hennes ögon. Det tog ett tag innan hon hittade rätt, men efter ett tag kom hon fram till stenen där "Erik Johansson-Holm" var ingraverat. Fast hon var inte ensam där, det låg en smal person på knä framför graven med långt blont hår hängandes från huvan.

"Anna?" frågade Evelina.

Den smala figuren vände förvånat huvudet mot Evelina. Det var Anna. Hennes smink blandat med regnet bildade svarta tårar som gled nedför hennes rosiga kinder. När Anna såg henne, föll hon till marken och började gråta på riktigt. Annas skri av sorg, ångest och skuldkänslor fick varenda levande varelse att vilja omfamna henne med trygghet, kärlek och förståelse. Anna har alltid varit en sådan person, när hon mår dålig så mår alla dåligt. Men när Evelina försökte gå fram och trösta henne såg hon bara rädsla i Annas ögon.

"Nej! Rör mig inte! Allt är mitt fel." utbrast Anna.

"Det var ingens, och allas fel." svarade Evelina.

"Jag knuffade dig så att du råka välta honom. Det är mitt fel att han hamnade i vattnet. Och det är mitt fel att han drunknade."

"Du kunde inte veta att han inte kunde simma, och att du kvävs i dina skuldkänslor kommer inte att ta honom tillbaka, vi måste gå vidare från detta." svarade Evelina. Efter flera minuter i regnet där Evelina försökte övertala Anna att hon inte kunde skylla allting på sig själv.

"Kan vi träffa hans familj? Jag måste berätta sanningen för de, jag kommer bli galen om jag inte gör det."

Annas händer skakade innan hon formade en näve och knackade bestämt tre gånger på familjen Johansson-Holms ytterdörr. En kvinna i fyrtioårsåldern öppnade dörren och kollade på de med utmattade ögon. Anna berättade vad som verkligen hade hänt med hennes 15-åriga son, att det hade varit hennes fel. En ensam tår föll nedför Eriks mammas ljusbruna hy. Istället för att börja gråta, skrika eller skälla ut Anna drog hon henne intill sig och omfamnade henne. De stod så en bra stund innan hon släppte taget och sade "Tack för din ärlighet." och gick in igen. Anna sa inte ord efter det att de gick mot Evelinas lägenhet, men Evelina kunde inte längre se skuldkänslor i hennes steg, det var som om en stor tyngd lyftes från hennes axlar.

När de kom tillbaks till Evelinas lägenhet var det mycket kramar och mycket tårar mellan Anna och hennes mamma. När Kristina hade försäkrat sig om att allting var bra, åkte hon hem. Anna och Evelina gick efter en lång dag och lade sig i dubbelsängen. Flera timmar efter att de släckt alla lampor låg de fortfarande vakna.

"Kan du inte sova?" frågade Anna.

"Nej, inte du heller?" svarade Evelina.

"Nej." sade Anna.

Och sen låg de där i tystnad ett tag, innan Evelina kom med ett förslag, "Jag vet ett ställe vi kan gå till, solen håller ändå på att gå upp nu." sade hon.

Efter att de bytt om till lite mer passande kläder, gick de ut i den tidiga morgonluften. Inte ens fåglarna var vakna än. De gick i 20 minuter innan de kom fram till deras destination. Ett stort fält. Ett stort, vackert fält. De lade sig ner i det svala gräset och kollade på soluppgången.

"Det kallas posttraumatiskt stressyndrom, det du hade, din hjärna blockerade ut vad som hände och därför kom du inte ihåg någonting. Du försökte skydda dig själv. De återblickarna du hade överrumplade dig och därför var du rädd för de, men egentligen var det när du lät dig överrumplas som du faktiskt kom ihåg. Och det var då du hittade mig." sa Anna med en lugn och förstående röst.

"Själv kom jag ihåg allting, varenda detalj men jag kunde inte komma tillbaks och se dig i ögon efter vad jag gjorde, snälla förlåt mig." fortsatte hon.

"Det kommer aldrig komma en dag då jag inte skulle förlåta dig, Anna." svarade Evelina.

Molnen flöt stillsamt fram över de höga träden som ännu inte stod i blom. Luften var kall och klar. Solen kravlade sig upp över horisonten för att ge ljus till morgondaggen som drog åt sig solljuset och reflekterade miljontals olika färger.

Där låg Evelina, hand i hand med hennes bästa vän. De bara låg där, de två, och lät världen överrumpla dem.

Linn Wirdemo

Copyright © Linn Wirdemo 2015 -

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.