Vapenvägran

År 1973 dömdes jag till en månads fängelse för ”rymning” från militärtjänsten. Straffet skulle avtjänas på Västergården i Dalsland. En öppen anstalt.

Vid min första intervju för vapenvägran ställdes jag inför den obligatoriska samvetsfrågan. ”Vad gör du om du står i en folksamling med ett vapen i handen och en vettvilling börjar skjuta ner människor runt dig”? Jag svarade så sanningsenligt jag kunde, att det vet jag inte, och jag har aldrig varit i en sådan situation. Tidigare hade jag sagt att jag är principiellt emot krig som är en katastrof för människor och miljö, ett slöseri med resurser i en fattig värld och en ineffektiv lösning av konflikter. Nedrustning är vägen mot hållbar fred och utveckling. Jag fick förstås avslag på min ansökan. Mitt svar på nödvärnsfrågan var otillräckligt. Jag fick en ny inkallelseorder. Det var på sommaren och eftersom Agnes och jag seglade hela sommaren så såg jag aldrig brevet. När jag ringde Peter, min bror, fick jag veta att polisen knackat dörr och letat efter mig. Jag begrep vad det kunde handla om. En morgon utanför Orust vaknade vi av ett konstigt ljud i luften. En helikopter cirklade över oss helt nära. Är dom galna? Är jag så viktig? Nästa dag hörde vi på radion att en kvinna drunknat utanför Orust och flöt någonstans i vattnet. Trots intensiv helikopterspaning på platsen hade kroppen inte kunnat hittas. Väl hemma tog jag mig in till polishuset och sträckte fram händerna. Jag fick inga handbojor men blev förhörd av en äldre snäll manlig polis. ”Du är en fin kille”, avslutade han med att säga. Sedan blev jag kallad till förhör och dömdes till en månads fängelse för ”rymning”. Straffet skulle avtjänas på Västergården i Dalsland.

Ett fängelse är ett samhälle i miniatyr. Det råder en sträng hierarki mellan fångarna (folket) som är helt separerade från personalen (överklassen) som befinner sig i en annan värld. Fängelsedirektören (regeringen) är Gud. På Västergården fanns ett antal rattfyllerister, ett antal riktiga kriminella, och tre värnpliktsvägrare. Första dagarna delade jag rum med två fyllerister och en kriminell. Dom spelade kort. Det rådde tristes och luktade andlig fattigdom och brist på mening. Alla skulle utföra någon slags arbete. Det var köksarbete, städning tvätt osv. Sen fanns det också ett arbetslag för skogsarbete. Jag fick arbeta i skogen. Snön låg vit och tung mellan granarna. Vi hade med oss picknick och på rasterna gjorde vi lägereld att värma oss vid medan vi åt våra mackor och drack vårt kaffe. Det var stilla och vackert i skogen. Jag tänkte ofta på Dan Andersson och i vilken miljö han hade vuxit upp i. Det kändes skönt i kroppen med tungt fysiskt arbete för en frisk och stark ung man. Efter en vecka hade jag lärt mig allt jag kunde lära om skogsarbete, Det var vackert att se en hög fura falla och att få den exakt dit man ville, men nu kunde jag det. Jag gick till fängelsedirektören, som var en kvinna, och sa att jag inte behövde någon sysselsättning mer. Jag läste ju vid Universitet och hade med mig litteratur som gott skulle räcka tiden ut. ”Det går inte”, svarade hon. ”Du skulle ha sökt innan”. ”Men Herregud, det spelar väl ingen roll. Jag visste inte att man måste ansöka innan. Nu står jag här och är klar att börja läsa”. ”Då blir det arbetsvägran, och du förflyttas till Kumla eller någon annan sluten anstalt”.

Jag och de två andra värnpliktsvägrarna lärde känna varandra och umgicks flitigt. Vi pratade om allt som var viktigt. Politik, musik, konst, litteratur, filosofi, osv. Vi spelade alla och hade med oss var sin gitarr. Vi började repa in visor och låtar som vi sen framförde vid lämpliga tillfällen för de andra fångarna och personalen i samlingsrummet Det blev populärt och uppskattat. Vi hade bara hård konkurrens från de kristna körer som besökte oss regelbundet. Då var alltid salen bänkad till sista plats. Körledarna och körmedlemmarna verkade inte förstå varför de var så uppskattade. ”Sjunger vi så bra”, verkade de tänka. Det var oskuldsfullt och rörande. I själva verket tror jag att inte någon av fångarna ens märkte att de sjöng. Vi tittade bara. I ett fängelse finns inga kvinnor. Det kändes i varje fiber av kroppen rätt snart. Tanterna i köket hade passerat fertil ålder och det sände inga signaler till normala unga män. Nu fanns de där. Nästan så vi kunde ta på dem. Kulörta flickor och kvinnor i alla varianter. De log och tindrade i ögonen när vi jublade och klappade i händerna. Gör man så till religiösa sånger? Vi gjorde det, på fängelset och det var helt ok. Tänk om de vetat. Eller så begrep de mycket väl vad våra våta drömmer skulle handla om de närmsta nätterna.

Pingis är en av de få sunda fritidssysslor som erbjuds på ett fängelse. Det var före gymmens tid. Kanske för att det var det enda man kunde göra så gav det en enorm status att vara duktig på det. Anders, en vapenvägrare, och jag var bäst. Vi var etta och tvåa i det fängelselag som representerade Västergården i kamp mot andra fängelser. Också kunde man spela schack. Det tycker jag ju om men på fängelset fanns inget motstånd värt namnet. Slutligen fanns det något som hade högre status än något annat. Det var att revoltera, bryta mot och strunta i fängelsets regler och rutiner. Stenmark stod på sin höjdpunkt då. Efter lunchen kunde alla fångar och all personal bänka sig framför TV:n för att se Ingmar åka. När arbetsklockan ringde reste sig alla och gick, även om Ingmar inte hunnit starta än. Det var molokna och missnöjda män som lommade ut. Bara jag satt kvar.

”Du förstör moralen här på Västergården med din arbetsvägran”, sa fängelsedirektören. Hon var arg. Hon hotade. Hon bönade och bad. Personalen gjorde lika dant. Sen kröp det fram att det var fullbelagt på alla slutna anstalter. Hon gav mig tre dagars påbackning. Fångarna stod alltid i en lång kö och väntade länge utanför den stängda entrédörren när det var matdags. Jag förstod aldrig varför. Det gick precis lika bra att vänta till fem minuter över och sen gå rakt in och få sin mat. Kläderna har en enorm betydelse på ett fängelse. Det som för en utomstående ser nästan precis likadant ut kan för en fånge innehålla milsvida skillnader. En blå skjorta kan vara gammal och sliten, eller ny och fräsch. Den kan vara av en töntig modell, standard, eller häftig. Första tiden hade jag utan att veta om det haft töntiga utslitna kläder som ingen annan ville ha. Nu gav mig materialaren de häftigaste nyaste och tuffaste kläder han kunde uppbringa. Han kunde spelets regler och visste sin uppgift. Fängelsets oskrivna regler stod ristade i hans panna när han gav mig de kläder som signalerade att jag inte lydde under direktörens lag.

Det fanns en annan Gud på fängelset, i en annan värd. Immateriell och osårbar. Oåtkomlig för den världsliga och formella guden. När jag rörde mig på fängelset vek dom andra undan, lämnade sin stol för mig, eller banade min väg. Jag var kanske en ouppnåelig och mäktig hjälte för dem. En annan Gud som dom älskade men inte förstod. Såg upp till och fruktade. Rummen hade ett stort symbolvärde. Med jämna mellanrum fick jag byta till allt bättre rum. Sista veckan bodde jag ensam i det största rummet. Ett tvåbäddsrum på andra våningen i det finaste huset med utsikt mot skogen. Jag satt ute och solade, läste och spelade allt efter vad som behagade mig. På helgen kom Agnes och vi älskade ostörda besinningslöst timma efter timma. Ingenstans är skillnaden mellan fångenskap och frihet så stor som i ett fängelse. Ingenstans ligger fattigdom och rikedom så nära vartannat, och ingenstans är tro och otro så tydligt. Ingenstans är skräck och mod så avgörande. De sista tre, påbackningsdagarna var långa, men det korset var lätt att bära för den frihet och osårbarhet de gav. Portarna behövde inte öppnas för mig. De var redan vidöppna. Jag hoppas att någon mer fick gå ut så, eller bar bilden av frihet med i sitt hjärta i färden mot en viss och oviss framtid.

Ola Bryngelsson

Läs mer på Olas blogg.

Copyright © Ola Bryngelsson 2014

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.