Nalle Phu

Solen stiger upp och lyser så där som solen lyser över sjumilaskogen. I en säng sträcker sig en gul lagom rund nalle på sig.

   –Haaaa morgon och honingen väntar. tjoooo.

Med sin tass tog han det största burken med honung, att det var honung var han säker på, det stod med spretig handstil Honing över burken. Girigt stoppa han in tassen och droppar av honung hamnade på hans mage, på hans kind. Ja, det var klet överallt men inget Nallen brydde sig om, utan slicka tassen ren gång på gång från honung.

När han satt där så kom han att tänka på en sak. Det jag såg på tv hos Christoffer Robin. Att vissa kände sig ensamma. Hur kan det komma sig att de gjorde det. Det är väl bara att knacka på hos någon och då bjuds det ju något littet och det är ju inte fel i det.

Han lufsa bort till sitt fönster och öppna det. Njöt av vinden och av solen och fåglarnas sång, så som det är i sjumilaskogen. Men ibland är det ju skönt att vara ensam också, tänk om jag fått dela min honing med någon ojojoj. Då hade det kanske inte funnits någon honing kvar som det nu finns.

Såg ju också hur de satt i något som kallades buss, de däringa människorna som var så mycket större än min Christoffer Robin. De satt med en liten fyrkantig burk i handen och det måste varit honing i den. För de petade alla med ett finger i den, så som jag gör då jag vill ha det sista i min burk. Det som var konstigt var att ingen parta eller titta på den andra. Måste nog fråga Christoffer Robin varför de gjorde så.

Med stora kliv ur sitt hus och mot Christoffer Robins hus gick han. Vägen gick förbi ugglans hus först. Ugglan såg Nalle Phu från sitt träd högt där uppe.

   –Vad Phu ser ledsen ut, undrar just varför. Ska kanske sjunga en sång eller läsa en dikt för honom, det borde göra honom glad igen.

Ugglan flög ner och sträckte sig, klarade sin strupe för att börja sjunga.

   –Nej, snälla ugglan. Inte skönsång idag. Jag ska till Christoffer Robin med en viktig sak till honom.

   –Va, inte skönsång!! Det är ju det som kan hjälpa en sådan häringa dag. Vad är det för viktigt, du ska ta till Christoffer Robin med?

   –Det är någon om ensamhet och honing.

   –Jaha, men vad är ensamhet Nalle Phu?

   –Ja, jag vet inte riktigt men tror det handlar om att ha honing!

Med sin tass på sitt huvud såg han ju ut att tänka djupt. Phu vandra vidare med sina tankar, som han inte var riktigt klar med. Ugglan flög upp till sitt bo. Undrar vad Phu mena med ensamhet, det måste vara att inte få sjunga eller läsa en dikt att göra. Uggla skaka lätt på sitt huvud.

Phu ser kanins trädgård med morötter, kål och sallad som står fint och prydligt som alltid. Nallen vet inte skillnaden på de olika sakerna men gillar det gröna skimmer som står över det hela, något är fel, något som inte passar in riktigt. Det går runt i trädgårdslandet. Är det någon som vill ta kanins morötter tro. Phu går närmare och ser att det bara är kanin som går där. Han pratar med de gröna blad som sticker upp ur marken.

   –Väx nu bra och se upp med ohyra för de äter upp er eller gör er sjuka förstår ni!

Med ett finger i luften peka han runt som han var en lärare i ett klassrum.

   –Hej Kanin!

Kanin lyfter blicken en aning förvånat.

   –Hej, björnen. Idag är min trädgårdsdag så jag försöker lära de vad som är bra och dåligt.

   –Jo, ser det! Skrattar Phu så att skrattet rullar i väg över skogen. Jag är på väg till Christoffer Robin för att prata om ensamhet.

   –Ensamhet, Eeeensamheet. Kanin smaka på ordet. Det är vad jag behöver nu.

   –Vet du kanin vad det är då?

   –Ja, det måste vara att få prata med sina grönsaker i fred.

Att inte den stora gula björnen ser att det är just precis vad det är. Men varför grunna på något sådant när det finns 1000 andra saker att göra. Men skakning på huvudet fortsatte kanin med det han gjorde innan Nallen störde.

Phu vandra vidare på stigen med lite små skratt som lät som små borrande från hans mage. Tänk om kanin har rätt att det är sallad i de däiringa burkarna. Nä! Det är ju omöjligt, honing är mycket godare. Se, en sten som jag kan sitta en stund på. Kliande på huvudet lät Phu tankarna vandra. Vad gillar människor Varför pratade de inte med varandra. De gillar helt klart, det som finns i den lilla fyrkantiga burk som de petar i hela tiden.

Vandringen tog vid igen. En liten rosa figur nästan sprang ner Nallen.

   –Oj, oj så förfärligt sa den rusande rosa figuren.

   –Hej Nasse! Varför har du så bråttom?

   –Kära någon Phu. Det är något hemskt i mitt hus! Det surrade och borrade en hit en dit. Kan det vara en nessla?

   –Det låter som ett bi Nasse! Ska jag titta efter! Sa Phu till Nasse som gömt sig bakom hans baktass.

   –Se där, jo då, ett litet bi som surrat hit och dit. Helt klart på vilovägar.

Den stora runda gula mage fick inte riktigt plats i dörröppningen så det var att trycka sig in.

   –Phu att det ska var så svårt att få in sig hos Nasse.

Biet som var irriterat, då den inte hitta ut hur den än försökte!

   –Vad är det jag luktar, det är lite söt mmmmm vill dit. Där på det stora gula, ju finns massor honung.

Biet satte sig på Phus tass, för att äta av de droppar som satt på armen.

   –Se han gillar mig ju redan. Då gäller det att få ut honom.

Nallet tog ut sin gula arm innan han tryckte ut den runda magen.

   –Se Nasse! Bara ett littet bi. Inget att vara rädd för.

   –Jo men man vet aldrig Phu. Kunde vara en heffaklump.

Benen på Nasse skakade så man kunde höra hans knäskålar skallra mot varandra.

Phu gick mot ett träd.

   –Kan ju sätta han här med lite honing så blir den glad.

Biet såg trädet och honungen som björnen smetade av på barken.

   –Det är ju mycket lugnare på trädet, än på den gula jätte som inte kan vara stilla.

   –Se vad bra det blev! Nöjd med sittuppdrag

   –Kärrrrrra någon, ja det blev bra!

   –Jag ska till Christoffer Robin och fråga om ensamhet.

   –Då kan jag följa med dig en bit.

Den stora runda gula nallen och den rosa lilla grisen gick sida vid sida på stigen.

   –Vad skulle du prata om med Christoffer Robin, Phu?

   –Om ensamhet. Såg en liten stund på tv härom dagen hos Christoffer och de prata om ensamhet som bredde ut sig. Sen visa de en kort film med människor i en sak som kallades buss.

   –Buuuuusss. vad är det pep Nasse.

   –Vet inte riktigt. De satt två och två i en lång rad men en liten gång i mellan sen två och tå i en rad igen.

   –Tänk om de satt i magen på en jätte tessla eller heffaklump.

Ännu en gång skakade benen på Nasse.

   –Nej, det tror jag inte min vän.

Phu titta kärleksfullt förstående på sin lilla rädda vän.

   –Hur kan du vet det?

Men pliriga svarta ögon granskade Nasse sin vän. Tysta gick de stigen fram.

   –Är det inte Christoffer Robin där borta, ser väldigt ut som han i alla fall.

   –Hej på er! Grabben tog dem båda i sin famn och kram dem hårt innan han satte ner dem och titta på båda två.

   –Vad gör ni här kära vänner?

   –Vi skulle gå till dig, ville fråga om buss och ensamhet!

   –ÅÅÅÅ jag följde en bit på vägen, blev också nyfiken på det där buss, vad är det?

   –Ensamhet är när du känner dig ensam.

   –Mins ni, när du Nasse tyckte du var minst och den enda som var liten? Hur ni andra vänner satte på han glasögon som gjorde att Nasse såg allt som det var väldigt litet. Hur han trodde han var stor.

   –Jo, men han åkte inte i en buss?

   –Nä, men ensamhet har inget med busssen att göra. Berätta var du såg bussen!

   –Phu berätta allt från början och sluta med "visst är det huning i burkarna"!

   –Nä, ingen honung min dumma björn.

Christoffer såg hjärtligt på Phu.

   –Buss är en sak vi åker istället för att gå långt.

   –Burken du såg är en liten sak, som vissa har för att lyssna på musik, skriva, spelar spel eller så foton på och när de rör med fingrarna bytar de låt eller så. Förstår du min goa björn!

   –Nja, vet inte riktigt. Låter så konstigt.

   –Vi gör så här: Det finns gamla björnar på vinden hos mig. Vi tar dem och åker buss till ett hem för gamla människor! Då bryter vi ensamheten för både björnar och människor. Ni kommer säker få se en som har en sådan liten burk.

   –Men kääääära nån, vågar man det?

   –Ja, då jag kommer finnas där och då vågar du.

Nöjda gick de hem och fikade hos Christoffer Robin.

Irene Aanderberg

Copyright © Irene Aanderberg 2015 -

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.