Hej!


Av en elev i klass 5 på Solbergaskolan i Visby




"Hej", det enkla ordet, det ordet som förändrade mitt liv…

Jag är en kille från Turkiet som flydde till Sverige för 3 år sedan. Jag är 11 år och går i klass 5B. När jag först kom till Sverige hade jag inga vänner, bara min mamma, storebror och lillasyster.

Jag minns ännu första dagen i skolan, det var då allting började. Så här var det:

Mamma följde med mig till skolan, det var en mörk höstdag. Jag knackade på dörren till min nya klass. Det var en lång, ljus man som öppnade. Han hade rödbrunt hår och små rektangulära glasögon. Vi klev in och jag fick presentera mig som Ravi. De flesta såg konstigt på mig när Mårten berättade att vi hade flytt från Turkiet. En del började fnissa. Mamma gick och vi startade med svenska. Vi skulle skriva berättelser och de flesta satte igång i full fart. Jag fick en plats bredvid en smal, ljus, tystlåten kille. Han hade mörkt, tjockt hår och stora, mörkröda glasögon. Jag sa "Hej", han sa "Hej" tillbaka. Det kändes som om jag hade fått min första kompis och hans namn var Pelle.

Det höll på så i några dagar. Dagar blev till veckor. Men det började förändras i klassen och på en bildlektion så skulle vi rita något vi tyckte om. Alla killar ritade coola bilar men jag gillade inte bilar så jag gick min egen väg. Jag målade en blomma, kanske den blomma som höll på att förstöra mitt liv…

Vi skulle sätta upp bilderna i koridoren och det var då alla började skratta, skrattet tog aldrig slut och till slut ville jag bara sjunka genom marken. Pelle skrattade t.o.m. och det var då jag insåg att man inte kan lita på någon förutom sig själv.

Fyra veckor senare berättade jag för mamma om alla de fula orden jag blivit kallad på vägen till skolan, hem från skolan och på skoltid. Jag berättade om allting i varenda liten detalj sedan han hade blivit "Blompojken", "Han som inte hade råd med de snyggaste kläderna" o.s.v. Mamma blev gråtfärdig och tog sin mörka, varma hand och la på min hand. Hon ringde till rektorn även fast det var fredagskväll.

På måndagsmorgonen så följde mamma med mig till skolan, det gick ett sus genom klassen men det blev helt tyst när magister Mårten steg in i klassrummet. Det flesta förstod nog varför jag hade med mig mamma. Efter lunchen skulle mamma prata med rektorn. Jag gick till korridoren för jag hade glömt mina vantar, men jag blev stoppad av Casper, klassens "tuffing".

Jag frågade: "Vad är det?"

  – Varför har du med dig morsan till skolan, fjolla?!

Helt plötsligt dök Mårten, mamma och rektorn upp, som ett mirakel. Allt blev tyst och jag såg hur Casper blev nervös. Han visste vad rektorn skulle säga: "Kontoret, nu!"

  – Okej.

Kvällen därpå fick mamma ett telefonsamtal, det var Caspers mamma och hon ville be om ursäkt. Hon visste inte att Casper var mobbare och nu skulle han få sitt straff! Morgonen efter gick jag som vanligt till skolan. När jag kom dit var det som vanligt, Caspers gäng stod vid fotbollsplanen.

  – Jävla turk, hörde jag från Joel och de flesta började garva.

När vi började skolan så kom Mårten in med en ny elev som också hade flytt till Sverige, han hette Po. Vi blev bänkkompisar. Vi hälsade på varandra och på rasterna snackade vi. Vi hade så kul så han hängde med mig hem. Det kändes som om jag hade en egen kompis. Jag litade på honom och han litade på mig. Han var ca ett huvud längre än mig och mycket starkare.

En eftermiddag efter skolan gick vi på stan. Vi såg Joel och hans gäng. De såg oss och kom närmare. Vi märkte först inte att de kom emot oss men när vi gjorde det var det för sent.

  – Jaså, är Humle och Dumle ute och går, började Joel.

  – Sluta! Sa jag.

  – Va, vad sa den lilla mesen?!

  – Sluta att mobba oss! Skrek Po.

  – Naw, stackars små fjantar, fortsatte Joel.

Sen gick det vilt till, Po gav Joel en käftsmäll rakt över högra kinden och Joel föll ihop. Joels gäng blev nervösa och bara stod och stirrade på Po och sedan Joel. På Po igen och sedan på Joel. Jag och Po kommer aldrig att glömma den dag då vi fick respekt. Po ställde upp för mig och det är så en riktig kompis ska göra , ställa upp för en.

Men kom ihåg att allt började med bara ett enkelt "hej".

Alice E


Klassens blogg - läslust.se


Copyright © 2013 Alice E


Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:



Kontakta författaren





SÖKNING GRAMMATIK
Sök här för att hitta!

Anpassad sökning

 
Kom ihåg! Orden, som är indelade i olika ordklasser, och instruktionerna för hur de används – grammatiken med formläran och satsläran – finns endast där för att hjälpa dig att kommunicera med och förstå andra människor.