Mira & Elsa

Mira

Jag drar täcket över huvudet, vill inte gå upp, vill inte gå till skolan och ännu en värdelös dag. Ibland önskar jag att bara kunde vakna upp en dag och vara en helt annan person. Någon som hade en snäll pappa som inte drack för mycket och en mamma som inte lämnade en när man behövde henne som mest. Jag vill så gärna stanna i sängen för alltid, bara ligga där och ruttna bort. Men jag är iallafall tillräckligt smart för att förstå att det aldrig skulle funka.

Jag tassar långsamt fram till skrivbordet, läxan ligger kvar fortfarande ogjord. Mitt bruna hår hänger stripor från hårfästet, det får bli en knut idag igen. Svarta shorts med fint glitter och en magtröja med Superman-märket på. Det är det enda som inte är smutsigt och ligger i små grupperingar över hela sovrumsgolvet. Jag sminkar mig överdrivet mycket. Jag känner mig tuff och oövervinlig med min putsade fasad. Det är inte jag själv som står mitt i emot mig. Det är någon jag inte vet vem det är, någon jag låsas vara och alla verkar tro på den påhittade jag. Kanske är det inte bara jag som spelar en roll i teatern som kallas livet.

Jag öppnar dörren och hoppas innerligt att att pappa ligger och sover på soffan. När jag slår upp dörren möts jag av en så stark sprit lukt att jag ryggar tillbaka. Jag måste ta mig till hallen, jag går med så lätta steg jag kan. Hungern är oundviklig, magen äter upp sig själv inifrån, jag klarar inte av att vänta tills lunchen i skolan. Trots att jag vet att pappa har lagt alla pengar han får från staten på sprit, hoppas jag att den här gången kanske han har tänkt på mig, men det är nog mer en önskan än ren fakta. Från köket sneglar jag till vardagsrummet, pappa ligger och sover, till min besvikelse är det dubbelt så många ölflaskor som förra dagen, vodkaflaskorna är inte långt där ifrån. Skinnsoffan som en gång varit blå har nu intagit en mer brun-grön nyans. Balkongsdörren är öppen, men jag vågar inte gå och stänga den.

Kylskåpet är tomt, som vanligt. Jag böjer mig ner för att kolla frysen, denna vita dörr vaktar alltsom finns i frysen men jag har insett att det enda den vaktar är tomheten. Jag får en hård spark i magen, en så hård spark att mitt huvud dunkas in i vägen. Känner en varm seg vätska rinna från mitt huvud. Smärtan är outhärdligt, det dunkar så i mitt huvud, ser knappt något för mina ögon är fyllda med tårar. Jag hoppas innerligt att han ska ha ihjäl mig denna gången. En död person känner ingen smärta, man känner ingenting, det skulle vara den perfekta platsen för mig. Pappa tar ett fast tag om min arm, han rycker mig upp från golvet. Hela min kropp själver. Han böjer sig fram till mitt öra och viskar i det.

   – Du fick den enda jag gillade i mitt liv att försvinna, du förstöde allt för mig och nu ska du din jävla snorunge dö, han säger det med en så avsmak och bitterhet i rösten att jag inte ens känner igen hans röst.

Men jag vet att det är pappa. Hans gröna ögon stirrar stint på mig, hans tunna läppar bildar ett streck där munnen ska sitta. Hans bröstkorg höjs och sänks sakta och stilla fram och tillbaka. Hans kropp är hel fridfull men hans ansikte säger något helt annat. Han sträcker sig efter en kökskniv, jag försöker för allt vad jag är värd att ta mig ur hans järngrepp men jag kommer inte ens en millimeter. Han ligger det kalla metallfärgade knivbladet mot min hals. Nu kommer jag att dö. Jag sluter mina ögon. Hela mitt liv flyger förbi i ultrarapid. Efter en evighet faller jag till marken. Är jag död, hur vet man? Jag lyckas öppna ögon och får se blodet forsa, men det är inte mitt blod. Det sticker ut ett knivskaft från pappas rygg. Men vem kan ha gjort det? Det var inte jag eller?

   – Hej Mira, säger en skrovlig och nedstämt röst.

   – H…..eee...j, svara jag ynkligt.

   – Känner du inte igen din bror, säger han, hans röst är helt stadig men blicken flackar.

Trots att jag är helt skärrad och krossad i små bitar, har jag inte sett min bror på fem år. Jag minns knappt hans solkyssta ansikte, det silkeslena bruna hårt och hans stora blå ögon. Jag drabbas av en extrem känsla av närhet, det ända jag vill är att kasta mig i hans famn, men vad hände med pappa? Jag drabbas av panik och alla känslor på samma gång. Min smärta från huvudet är ingenting i jämförelse med vad jag känner i mitt hjärt. En tryckande känsla som får en att känna att man väger 100 kg mer. Blodet från huvudet har börjat av stanna.

Jag känner en hand mot min, en varm inbjudande hand. Jag tar ett hårt grepp om handen. Min kropp lyfts från marken.

   – Hur mår du?, frågar han oroligt.

   – Jag mår bra, jag dog nästan och har ett stort sår i huvudet. Men jag är okej, svarar jag barskt.

   – Förlåt, säger han och kollar ner i marken.

   – Du är inte den enda som borde säga förlåt, svarar jag lite skamset.

I samma stund blir jag medveten om att min far håller på och dö eller är död. Det känns som jag är med i en film, en film som aldrig tar slut. Jag känner ingenting, varken lättnad, glädje, sorg eller ilska att slippa pappa. Jag skriker bara skriker rakt ut i luften, ett öronbedövande skrik utan dess like. Det går inte att hejda det, ett skrik som aldrig går att tysta.

Jag hör hur någon, knackar på ytterdörren och skriker att han kommer ringa polisen. Men jag bryr mig inte, jag bryr mig längre inte om någonting.

Brorsan lägger sin hand över min mun och drar mig baklänges, jag stapplar mest, men jag gör mig själv nog bara mer tung. Slutligen är vi på balkongen, den kalla morgonluften får min bara hud att knottrar sig. Jag lägger bak enliten hårslinga som har hamnat fel.

   – Hoppa, ingen får veta att det var jag, spring till skolan, säger han stressat.

   – Okej, svarar jag tveksamt.

Det finns så mång fler frågor som flyger runt i mitt huvud, men jag lyckas inte yttra en enda.

Det positiv är att vi bor på det första våningsplanen bland alla dom grå lägenheterna, det lite mindre positiva är att under balkongen är det rosbuskar, fulla med spetsiga taggar som är beredd att slita mig i stycken.

Jag tar ett djuptandetag och lättar från ballkongräcket, flyger lika fri som en fågel, tills fågeln inser att den är en piggvin och inte alls kan flyga. Det är en fruktansvärd känsla att bli uppäten av små blodtörstiga taggar. Dom skär lågsamt in i skinnet lägre och lägre in.

Jag gör ett försök att ta mig ut lånsamt men det fungerar inte, så jag rycker mig loss snabbt som attan. Hela mina armar och ben får stor rivmärken och jag börjar bloda på vissa ställen.

Jag springer så fort mina ben bär, jag kollar upp mot balkongen men ingen är där.

   – Wiwiwi, jag hör hur polisbilen kommer allt närmare.

Elsa

Klockan vägrar att slå om och ringa ut till rast. Snart är det min tur att stå och prata för alla i klassen. Jag hoppas att det ringer ut för då slipper jag.

Det är min tur att bli avrättad, att få känna allas hatiska blickar riktas mot mig. Se hur eleverna viskar och skrattar. Om jag säger ett fel, kommer ett minfält av hat kommentarer hagla över mig. Om blickar kunde döda skulle jag dö minst 10 gånger varje dag. Min största önskan är att få en väninna

Jag fattar inte riktig vad det är för fel på mig, jag är varken en psykopat eller socialt inkompetent. Jag är inte den snyggaste i klassen, inte den smartaste, roligaste eller den sportigaste. Jag är nöjd över mig själv ändå, jag kommer aldrig bli en fotomodell eller få nobelpriset, men jag är stolt över att vara mig själv och stå upp för det jag tror på. Kanske blir folk avundsjuka på mig för att jag är så säker i mig själv.

Mina tankar blir avbrutna av att hela klassen sitter helt tysta och stirrar på mig. Jag ska ha en redovisning om Skåne, mina händer darrar och när jag ska säga det första ordet, blir avbruten av att dörren slås upp. Det är Mira, jag har aldrig blivit så glad att se henne förut. Hon brukar mobba mig, men hon är inte värst i klassen. Mira är den populäraste tjejen i klassen och jag har hört att Saga och Chelsey bara är kompis med henne för att hon är så populär.

Men det är något som inte står rätt till med henne. Hennes hår har en konstig röd nyans och hela hennes ben och armar är fulla med rivmärken och hon har även ett superstort blåmärke på armen.

Jag har önskat att Mira skulle dö, under dom långa skoldagarna med trakasserier, men nu när jag ser henne så här drabbas jag av skuldkänslor och medlidande. Är det mitt fel? Men jag vet nog svaret på denna fråga. Det är den första gången jag ser Mira så rädd och skärrad, annars brukar hon vara tuff och rapp i mun. Hon ser ut som en skär porslinsdocka och av minsta beröring skulle hon falla sönder.

   – Förlåt för att jag kom försent, jag….. ramlade av cykeln, mumlar Mira tvekande fram.

   – Det blir den tredje varningen den här veckan, snäser Anita fram.

   – Förlåt fröken, svara Mira sorgset.

Fröken Anita mumlar något ohörbart.

   – Riiiinnnnggg, klockan har slagit 10 och jag slipper redovisa, men det får mig inte att må bra.

Det känns konstigt i hjärtat och jag kan inte sätta ord på vad det är.

Jag går med långa långsamma steg mot dörren, jag hör hur Saga spottar ur sig elaka kommentarer och känner Eriks hårda knytnäve i magen. Men jag är van, jag brukar alltid tänka att jag gör något roligt som åker en berg-och-dalbana eller rida på en stor öppen äng och känna hur vinden blåser i håret.

Jag lyckas trycka mig förbi både Saga och Erik. Jag springer ut genom dörren och trycker mig fram genom olika folkmassor, om jag hinner till hissen kanske jag kan gömma mig bland dom många rader av bokhyllor. Jag tror ingen i vår klass ens vet att det finns ett bibliotek på vinden, förutom jag.

Saga skriker globord efter mig och Erik är hack i häl på mig, jag känner hans utandning i min nacke. Korridor efter korridor susar jag förbi. Jag har hissen i sikte, bara några meter till, snälla ben spring!!!. Jag tar ett fast tag om hisshandtaget jag rycker upp den och smäller snabbt igen den jag trycker på alla knappar som finns.

Jag ber en tyst bön, att hissen ska åka upp.

Hissen åker upp, men den stannar tvärt mellan två våningar. Hissen har stannat.

   – Neeeeej, skriker jag.

Det är några elever som har tagit bort alarmknappen så jag är fast här helt ensam. Jag hoppar förskräckt till när jag ser en tjej sitta i ena hörnet.

   – Vad gör du här?, frågar jag.

   – Reder ut tankar, svarar tjejen med gråten i halsen.

Den rösten låter bekant, men jag kan inte riktigt placera den. Tjejen kollar upp på mig med sina mörkbruna ögon och jag vet direkt vem det är.

Hon börjar att gråta helt hejdlöst. Jag känner mig obekväm, men inser sedan att det snällaste jag kan göra är att lyssna. Kanske är det allt hon behöver. Jag slår mig ner bredvid henne och lyssnar.

Kanske är det här början på en ny blomstrande vänskap.

Tuva Stengård

Copyright © Tuva Stengård 2016 - nutid.

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.