MellanMaria och Bertil Bakom

Maria växte upp som mellanbarn i en mellanstor stad i mellansverige. Familjen åt mellanmål och drack mellanmjölk och när de undantagsvis reste någonstans så bodde de alltid på hotell i mellanprisklass. Det var någon gång under en sådan semester Maria började tänka på sig själv som MellanMaria.

Föräldrarna uppfostrade sina tre flickor att se på sig själva i relation till omgivningen. ¬Folk ser på dig utifrån i vilket förhållande du står till dem, och det kommer att hjälpa dig om du håller det i minnet, resonerade pappan. Man är någons chef, någons mormor, någons lärare, någons syster, och det präglar relationen vare sig man vill det eller inte, förklarade pappan. Det var sådant man fick förhålla sig till. Att förhålla sig till saker var viktigt.

MellanMaria förstod inte riktigt vad det innebar att förhålla sig till något men tydligen var det något man måste göra i förhållande till förhållanden man inte kunde påverka. Men vad man rent konkret skulle göra när man förhöll sig och hur man skulle göra visste hon inte. Hon tänkte att det förhållandet att pappan var enda barnet kunde ha betydelse. Han hade säkert gärna haft syskon. Kanske var det någonting han hade förhållit sig till. Hur man nu gjorde. Men kanske var det just det Maria gjorde när hon blev MellanMaria.

Som tonåring var MellanMaria ordentligt trött på allt som hade med mellan att göra. Inte blev det bättre av att pappan sa att det var alldeles normalt att känna sig lite vilsen när man befann sig mellan att vara barn och att vara vuxen. Hon kände sig verkligen inte vilsen utan tvärtom väl medveten om men utled på sin roll. Hon hade fått nog av att vara Syster Mellan i Familjen Mellan.

MellanMaria bestämde sig för att lämna mellantillvaron. Hon flyttade till en större stad till en liten lägenhet och kände sig på samma gång både större och mindre än förut. Det kändes bra men också lite konstigt och ensamt när hon för första gången inte hade någon eller något att vara mellan i förhållande till. Kanske var det då hon började ana vad begreppet att förhålla sig till något innebar. Hur som helst var det ingenting hon reflekterade över just då. Hon var bara ute efter att få sticka ut lite, göra något som märktes, träffa någon hon inte var MellanMaria för. En kille, en kompis, vem som helst.

En sen eftermiddag gick MellanMaria till en lekpark i närheten. Hon hade funderat över det ett tag och kommit fram till att i en lekpark är alla lika, eller olika, men knappast mellan i förhållande till varandra. Man är störst och bäst eller minst och fegast. Eller snällast eller dummast. Eller bara kompisar. Alla kan slåss med spadar eller rita hjärtan i sanden. Och om det mot förmodan fanns någon rangordning så var det – hoppades hon – något som skapades där och då och ingenting man hade med sig hemifrån.

Det regnade lätt och parken var tom på barn. På en av gungorna satt en liten mansperson. Han drog lite förstrött med hälen i gruset och märkte henne inte förrän hon var bara ett par meter ifrån honom. Det var svårt att bedöma hur gammal han var men han såg ut som en liten farbror. Förmodligen hade han alltid sett ut så. En liten blek, udda men ofarlig farbror, som hämtad ur en tecknad barnbok. Maria undrade om den randiga skjortan och byxorna han hade på sig var en gammal ostruken linnekostym eller en pyjamas. Och om nallen han hade i handen var något han hade hittat i parken eller om han hade haft den med sig, vilket i så fall skulle tala för pyjamasteorin. Kort sagt – hon undrade vem han var. Och hur hon skulle förhålla sig till honom.

Kanske borde hon prata med farbrorn. Om nu pyjamasteorin stämde och han hade gått bort sig eller var på rymmen någonstans ifrån kunde hon ju vara till hjälp. Och kanske uppmärksammas för det. Folk hade fått en ros i Expressen för mindre saker än så.

"Vad gör du här?", frågade Maria och insåg i samma ögonblick att det inte lät särskilt trevligt. Om nu farbrorn var på rymmen så var det nog ingen bra inledning på en förtroendefull konversation.

"Förhåller mig till diverse, omvärlden och så", svarade farbrorn och såg upp. Hon tyckte att det var ett komplext svar, i vart fall alldeles för komplext för att komma från en farbror i pyjamas en regnig eftermiddag i en lekpark. Och alldeles särskilt om farbrorn ifråga hade kommit dit i sällskap med en nalle.

"Jag förstår", sa Maria, fortfarande utan att egentligen alls förstå vad det där med att förhålla sig innebar. Men hon kom inte på något bättre svar.

"Det gör du inte alls det, det syns på dig. Du är så dum så att till och med jag fattar det", sa farbrorn. Hon såg ingen ironi dra över hans magra ansikte och tänkte att det måste göra ont att säga en sådan sak om det inte var med glimten i ögat.

"Vadå?" svarade Maria och tyckte att det var det klipskaste hon hade sagt. Inte genomtänkt utan mer spontangenialt. Något Maria säger som inte MellanMaria skulle ha sagt.

"Jag försöker förhålla mig till att folk tycker att jag är lite bakom. Jag har försökt ändra på det men det är inte mycket jag kan göra. Eller så är det så att jag är lite bakom men då får det gå det med. Jag vet ändå inte riktigt vad det betyder att vara bakom."

"Vem säger att du är lite bakom?" frågade Maria, nöjd över att hennes inledande fråga inte verkade ha förstört hennes möjligheter att se till att farbrorn kom till rätta. Men det förvånade henne att någon som sågs som – eller kanske inte bara sågs som utan också var – lite bakom verkade ha betydligt mer insikt om vad det innebar att förhålla sig till saker än hon själv hade. Inte bara förvånade det henne, det bekymrade henne också.

"De som tycker att de är framför, naturligtvis", sa farbrorn och drog några streck till med hälen i gruset. Det kunde möjligen vara början till ett hjärta.

"Jaha", sa Maria, och såg redan framför sig hur hon i lokaltidningen skulle komma att beskrivas som den räddande ängeln i lekparken: "Ung kvinna hjälpte äldre man tillbaka till äldreboende."

"Själv är jag lite mellan. Eller rätt mycket faktiskt. Typ jämt.", fortsatte hon. Det kändes bra att bjuda på sig själv. Hon satte sig på en av gungorna men lämnade en tom mellan sig själv och farbrorn.

"Säger vem då?" undrade farbrorn. Maria funderade ett ögonblick men kom inte på något bra svar. Inget svar alls, faktiskt. Det var svårare än hon hade trott att vara bara Maria och inte längre MellanMaria.

"Vad heter du?" frågade hon.

"Du svarade inte på min fråga. Det är oartigt.", sa farbrorn.

"Maria", sa hon, utan att inse att hon inte heller nu svarade på hans fråga utan istället på den hon själv hade ställt till honom. Hon var inte längre säker på att det var hon som ledde konversationen.

"Säger Maria att du är lite mellan? Vem är Maria?" Farbrorn såg förbryllad ut.

"Nej, det är jag som är Maria. Alltså – jag heter Maria. Men jag är MellanMaria. Maria mellan systrarna, i en mellanstor stad i mellansverige. Maria aldrig före, aldrig efter, aldrig framför, aldrig bakom, bara mellan. Det är ingen som har sagt det, jag har alltid bara sett mig som MellanMaria."

"Jag heter Bertil. Bertil lite borta, Bertil lite bakom. Det har jag fått höra ända sedan jag var en ännu mindre farbror i parken. Men nu brukar jag gå hit ibland och sätta mig och tänka på mig själv som Bertil Bakom. Då känns det nästan lite coolt. Det finns ju knappast någon annan Bertil Bakom. Kanske Bertil Bakom är på väg framåt."

"Och den där", sa Maria som inte visste vad hon skulle säga, och pekade på nallen "Är den din?"

"Nej, vad tror du?" sa Bertil Bakom lite förnärmat. "Jag hittade honom i busken och tänkte att jag skulle sätta honom på någon synlig plats så att den som har tappat honom kan hitta honom. De brukar ju vara värdefulla sådana här. För de små, menar jag." Han viftade lite med nallen och klappade den på ryggen som för att understryka vad han just hade sagt innan han fortsatte.

"Du är bergis en sådan där som tror att jag har tappat bort mig eller rymt från något hem, eller hur? Och att du ska hjälpa mig till rätta. Det har hänt förr att folk har velat lägga sig i vad Bertil Bakom gör och varför. Men sorry, jag är faktiskt här helt lagligt och dessutom frivilligt. Precis som Herr Nalle här – såvitt jag vet i alla fall."

Bertil Bakom formulerade det som en fråga men det var helt uppenbart att han redan visste svaret. Det gjorde däremot inte Maria.

"Jag…ja…jag vet inte vad jag trodde…jag var nog bara lite uppslukad av att jag ville vara något annat än mellan. Typ lite mer. Göra en insats. Eller något sådant. Du kunde ha varit en möjlighet. Jag hoppas verkligen att du inte tog illa vid dig", sa hon och menade det.

"Men du hade tur du som hittade en nalle" hörde hon sig själv säga, "Vips blev Bertil Bakom Bertil Bäst – världens snällaste farbror. Eller stal du den först så att du kunde hitta den sedan?" Det där sista var inte meningen, det bara kom. Det var varken genomtänkt eller spontangenialt. Dumt helt enkelt. Elakt. Inte likt MellanMaria. Kom det från Maria, kanske? Och vem var i så fall hon? Hon skämdes.

"Först utgår du från att jag är en rymling och sen anklagar du mig för att vara en tjuv. Förlåt Maria, men det verkar som om din uppgörelse med MellanMaria verkar ha fått dig att tappa sansen helt. Du kanske ska pröva på Bertil Bakoms roll? Du kan vara bakom och jag mellan. Och han här…" sa Bertil och viftade med nallen, "… kan vara före. Vi går och köper glass. Och lämnar Herr Nalle i kiosken. Vad säger du, Maria?"

"Ja, Bertil", sa Maria, "gärna! Det är ju bra om Herr Nalle får vänta i kiosken på sin ägare, och vem som hittade den spelar ju ingen roll. Och Bertil, glass behöver man inte förhålla sig till, eller hur?"

"Nej", sa Bertil, "knappast själva glassen i alla fall. Det tar tid att klura ut hur man ska förhålla sig till saker, så då skulle den nog smälta."

"Vi kan gå bredvid varandra", sa Maria, "eller i vilken ordning du vill. MellanMaria känner sig lite cool. Eller om det är Maria. Glöm inte Herr Nalle, bara. Han kanske inte hittar hem."

I sitt stilla sinne undrade Maria om nallen kanske ändå var Bertils. Vad det nu spelade för roll. Men då kunde han ju komma tillbaka och hämta den. Och hem hittade Bertil säkert, det tvivlade hon inte längre på. Med eller utan Herr Nalle.

Irja Hed

Copyright ©Irja Hed 2014

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.