Maria

Arma vemod, din arvedel som kvinna

Kapitel ett

Den svarta falken seglade graciöst over Agntjärn, fladdrade till med vingarna ett par gånger och försvann upp emot Falkbergets lodräta klippor där hon hade sitt bo. Längst ut på en av de brantaste klipporna hade hon byggt sitt bo. Det låg högst upp i en torrfura, säkert förankrat mot vind och regn och skyddande hennes fyra ungar som tysta och ivrigt klamrande sig fast vid varandra, hungrigt väntande på sin föda.

Den ensamma Storlommens vemodiga skri från Muskus träsket i väster ropade sorgset sitt avsked. Solen hade redan börjat snegla mot Vitbergets ljusblå topp som höjde sig majestätiskt over Storbergets runda kulle, där den skulle kunna njuta av mindre än en halvtimmas natt innan nästa dags gryning.

Året var 1871 och Oskar II hade just blivit konung över Sverige och Norge. De svåra tiderna var över eller åtminstone verkade det så för bönderna uppe i Gränslandet. De var ättlingarna till de få dristiga män och kvinnor som för ett par hundra år sedan trotsade det okända och mödosamt började kolonisera landet mellan de många sjöarna väster om Alterån. Denna förenade sig med Piteälven, som efter sitt djärva språng nerifrån Bredselsbergets branta klippor som kallades Storforsen, flöt nu stilla och var en utmärkt farled ner till kusten med undantag for ett antal mindre forsar som man dock lätt kunde dra en båt vid sidan om och fortsätta sin färd.

Landet var rikt på skog och de många sjöarna värmde upp marken emellan dem under den 23 timmar långa dagen och på så sätt kom höstens frost senare, vilket gav nybyggarna tillfälle att bärga som gröda och få upp potatisen ur jorden innan tjälen gick ner i marken. Gränslandet som också kallades Kanaans land blev snart känt och fler och fler sökte sig dit och började röja upp sina små jordstycken. Skogen som var rik på vilt och sjöarna som försåg dem med fisk gav folket en möjlighet att överleva trots det hårda klimatet.

De många hårda åren i början på 50 talet där skörden frös redan I juli månad och småböndernas kor blev sända till slakt for att skattmasen skulle ha sitt, hade betalats av folkets svält och alltför många barnbegravningar, bevarades dock i ett klart, men bittert minne av bönderna i Gränslandet.

Nu hade man haft ett flertal goda ar. Barnkullarna var många och det gamla talesättet att fyra barnarmar kan ersätta ett par mansarmar visade sig vara helt rätt. Skördarna hade varit rikliga uppe i Gränslandet och nyodlingarna som växte upp i kanten av den stora Stormyran vittnade på flit och förhoppningar om framtiden. Den låg som ett utsträckt, luddigt täcke vid foten av Långberget i söder Nattbergets fot i Väster och nästan ända fram till Falkberget i Norr.

Böndernas lador hade varit väl packade för att kunna hålla kreaturen vid liv under den åtta månader långa tid som de tvangs att vara inomhus i sina ladugårdar som värmdes med öppna spisar under höst och vinterdelen av året. Visst sinade de ofta och visst saknade mjölken den näring som den hade under var, sommar och tidig höst men den välsignelse som kon hade nar det gällde att hålla småbarnen vid liv under vintern trots de många bristsjukdomar som kom av den torftiga kosten, kunde aldrig nog överskattas.

Ännu i Midsommartid fanns det ett par famnar torrt hö kvar i ladugårdarna och i de små gråa, timrade ladorna. Korna som nyss hade slappts ut på skogs och myrbete var inte lika utmärglade som förr om åren. Säden var satt i jorden för ett par veckor sedan och likaså potatisen. En av Isak Anderssons kor hade tom gett tvilling kalvar under våren och det var ett gamalt omen som lovade fortsatta goda tider. Kalvarna stod nu i hagen bakom det gamla Olstorpet, som låg djupt inne i bortersta viken av det stora träsket som kallades Avaträsk.

Ingen visste något mer om torpet än att det hade stått där i många, många år. Man trodde att det hade varit den allra första nybyggarens boställe utanför Muskus byns gränser, men ingen visste riktigt säkert. Torpet låg alldeles under Falkberget som gav skydd för den hårda nordanvinden och dess små ängar grönskade allra först.

Ljudet av en koskälla hördes svagt från det lilla berget mot Flurheden som kallades Korsträskfluren och kalvarna svarade med ett förtvivlat bräkande när de hörde ljudet av en koskälla. Det var Disa, den svart vita fjällkon, som var deras mor och tillika ledarko, som var på väg hem med de andra korna i släptåg.

Det började lida mot kväll och skuggorna blev långa där de speglade sig i den gröna mossan, där lingonrisets klockor bildade en rosavit matta. Korna kom sakta gående ner över berget på väg hem för att mjölkas, deras juver var sprängfyllda och sommarladugården med sitt trygga tak mot det annalkande regnet väntade dem med öppen dörr.

Solen stod ännu klar och rund på himlen och verkade inte ha bråttom till sin timmes långa vila bakom Storberget och Vitberget i väster innan den återigen skulle lysa över folk och fä nästa morgon igen.

Ett par gestalter i långa klänningar och med hucklen på sina huvuden kom gående på kärrvägen som följde kanten av den stora granskogen mot öster. Det var Isaks Anderssons Maria och hennes yngre syster Beda, de enda flickorna i den stora barnkullen som Johanna, Isaks hustru hade fött.

De rörde sig långsamt efter den smala vägen som ledde ner till sommar ladugården nere vid sjön. Den stilla vatten yta speglade storlommen där den sakta flög över med utspända vingspann ivrigt lapande mygg och andra småkryp. Sjön låg stilla och avvaktande i kvälls sols sken och riktade sin hemlighets fulla spegel mot de bulliga, snövita stackmolnen som avbröt det monotona blå och bildade taket till det Nordsvenska sommar landskapet.

Den rangliga kärran med de två stora mjölkkrukorna av bleckplåt vinglade hit och dit på det ojämna underlaget av småsten och grästuvor. Krukorna stötte då och då emot varandra och ekot av deras klankande rullade sakta bort over sjön.

Luften var fylld av försommarens alla dofter och de nyutslagna björkarna med sina ljust gröna ännu något skrynkliga blad tävlade med sälg och asp att visa upp sig i all sin prakt. Kabbelekan lyste som små solar nere i en dikesren där den växte så nära vatten pussarna som möjligt. Den gamla häggen nere vid torpet var redan brudkladd. Dess vita, vackra blomklasar doftade förföriskt, lovade allt och krävde inget och stod som midsommarbrudens symbol bredvid torpet. Uppe på ängen blandades smörblommans gula kronor med midsommarblomstrens ljust lila rundlar mitt sitt vita centrum till en årlig tribut till Gränslandets sommar som just hade anlänt och verkade bli varm.

Beda, som just hade fyllt 13 ar och ännu fortfarande var ett barn, även om hennes små bröstvårtor just hade börjat växa och bildade två små rosa jordgubbar på hennes platta, beniga bröst, sjöng där hon skuttade och hoppade runt Maria sin äldre syster. Beda försökte förgäves att få systern att sjunga med i den sorgliga visa om Adolf och Josephine som Beda just hade lärt sig av sin moster Eugenia. Beda var lillflickan som hade nära nog kostat Johanna livet när hon födde henne efter två dygn av födslovåndor, var allas ögonsten.

Mellan Maria den äldre systern, som just var sjutton år fyllda och Beda hade tre syskon fötts men alla hade dött innan de blev mer än ett par år gamla. Två av dem dog i Spanska sjukan och en av dem fick scharlakansfeber och mot den fanns inte heller någon bot. Inte ens kloka Matilda nere i Muskus, som kunde medicinera bort allsköns åkommor med hjälp av örter och böner kunde kurera de åkommorna.

Maria hade tre äldre bröder som alla hjälpte till med gårdens skötsel. Albert som var äldst hade redan varit förlovad i fyra år men inget bröllop var ännu förestående. Isak, den barska och buttra fadern, hade förbjudit giftermål, åtminstone ända tills nästa vår när de bägge nyodlingarna beräknades vara klara att tas i bruk. Albert behövdes ännu hemma och så var det med den saken.

Axel, som var två år yngre och Karl som var född knappa året efter honom, vågade knappast ens tänka på att skaffa sig ett eget boställe eftersom de visste vad Isaks domslut skulle bli. Axel hade sin Britta som han träffade i smyg var och varannan lördags kväll och de hade smusslat och viskat redan under påskens högmässa och det var ingen hemlighet vad som de bägge hade för sig när de träffades. Alla var väldigt förvånade över att Britta hade valt den tystlåtna och småväxta Axel när hon hade gått och talat vitt och brett om hur Olof hade gett henne tro och loven.

Karl var den yngste av bröderna och han var den som Maria tyckte allra mest om, kanske for att han var närmast henne i ålder och inte bara hade hyssjat iväg henne när hon var mindre och kom med alla sina frågor om allt och ingenting. Karl alltid tog sig tid att besvara dem. Karl var också den som hade lättast till att skratta och han var därför väldigt omtyckt ute i bygden. Han såg också väldigt bra ut med sitt tjocka mörka hår och sina vackra bruna ögon där en retsam glimt alltid spelade.

Axel var butter men han hade alltid varit det och han hade vant sig att komma i andra hand efter Albert, som blev bittrare och bittrare allt eftersom tiden gick och han inte fick gifta sig med sin Frida. Två pojkar hade fötts mellan Karl och Maria men de dog också när de var små.

Maria skrattade plötsligt åt ett av Bedas tilltag. Hon hade plockat upp ett par kabbelekor, nupit av blommorna och satt dem i sitt röda lockiga hårburr. Allvarlig, nynnande gick hon med dubbelsteg och händerna sedesamt knäppta på bröstet, - så tar jag dig till Brud i vår, för många, långa kärleksår… Du är galen du Beda, alldeles spritt språngandes galen, sa hon och skakade på sitt huvud när de vek om hörnet till sommar ladugården.

Hon lyfte ur de bägge mjölkkrukorna med en ovanligt kraftfullt sving och satte ner dem efter att ha kontrollerat att locken satt ordentligt fast. Det var viktigt att krukorna var rena. Mjölken surnade annars väldigt snabbt och gav ingen grädde till smörkärnan. Johanna, deras mor, var känd för sitt fasta och välsmakande smör som hon sålde till gästgiveriet nere I Agntjärn men även för sina välsmakande getostar. Ingen kunde mäta sig med henne på det området. Många hade försökt att få reda på hur i all världen hon bar sig åt för att få dem krämiga men ändå luftiga. Ystningen var hennes och flera andra kvinnors sätt att förtjäna lite pengar som kunde användas till de små personliga inköpen nere i handelsboden. Hon hade tidigare också sålt ägg, men hönsen värpte ojämnt och därför blev det smöret som fick bli hennes bästa handelsvara.

Maria bröt en lång björk ruska från en av ungbjörkarna som stod vid stigen och viftade med den för att hålla myggen borta allt medan hon ropade - Kosöta, kosta komikom, komikom, riktning mot berget där hon hörde skällkons klockas rytmiska klingande.

Hon stod stilla ett slag, kliade ett myggbett på ena benet och tänkte på den kommande midsommar helgen när hon hade fått lov av Isak, far sin att gå på dansen i Ols logen nere i Musksbyn efter kvällsmjölkningen var avklarad. Hon tänkte på hur roligt det skulle bli att träffa Svea, hennes allra bästa vän sedan de bägge hade läst för prästen ett par år tidigare.

Maria tänkte på hur fin hon skulle bli i sin nya klänning. Hon hade just avslutat de sista stygnen i en ljusblå klänning som hon hade klippt till från en av hennes mors gamla avlagda. Hon hade sytt med den allra största noggrannhet på varje liten del av klänningen. Det fick inte finnas ett enda fel när den var färdig.

Maria var väldigt noggrann i allt som hon företog sig och att skrädda till och sy sig en klänning var för henne liksom för alla andra det enda sättet hon kunde skaffa sig en. Hon hade till och med sytt på en extra krage av vit muslin efter en bild som hon såg i en av Amerika pampletterna. Kragen som hängde ner på ryggen i en fyrkantig snibb kallades för sjömanskrage hade hennes moster Eugenia sagt. Hon var gift med klockaren nere i kyrkbyn och hade reda på det mesta vad det gällde hur kläder skulle se ut.

Hon rycktes ur sina drömmar om dansen och klänningen när Disa som sakta kom vaggande emot henne med de andra korna på rad bakom henne. Maria gav Disa en kärleksfull klapp på manken och oöppnade dörren till sommar ladugarden på vid gavel.

Inne i den lilla byggnaden var det mörkt och varmt. Korna gick en efter en in till sina spiltor och ställde sig med bakåtvända huvuden och med sina lugna blickar tittade de på Maria i väntan på att hon skulle mjölka dem. Deras svansar viftade rytmiskt bort flugor och andra flygvan som surrade runt I luften.

Ljuset från den lilla fönster gluggen alldeles under taket på södersidan föll som en stråle ner mot det slitna trägolvet och i strålens ljus dansade dam och småkryp sin evinnerliga dans.

Den trebenta mjölkpallen stod på sin plats under den lilla hyllan där en kniv och en dosa med kådsalva låg tillsammans med ett par trasor och en gammal läder rem.

Maria tvättade sina händer i vatten spannen som någon av bröderna hade ställt innanför dörren. Nynnande tog fram den rena trasan som hon hade i förklädesfickan och tvättade Disas spenar. När hon hade satt sig på pallen blåste hon undan en blond hårslinga som hade fallit ut ur hucklet och kittlade henne på kinden och började vant mjölka den gamla svartvita fjällkon.

Mjölken strålade rytmiskt ner i träspannen som hon hade klämt fast mellan sina lår och när hon var klar med Disa satte hon sig ner vid nästa ko. Hon lutade sin panna med den urblekta tresnibben mot kon varma sida och nynnade sakta när hon med vana fingrar mjölkade den sista kon.

Beda kom in och hade en stor bukett ängsblommor i famnen. – Titta Maria vad vackra dom är, sa hon när hon borrade ner sitt fräkniga lilla ansikte djupt ner i buketten. Jag ska ge dem till mor så att hon kan sätta dem i spisen i den stora kopparkannan och det kommer att bli sa fint, tror du inte det Maria, fortsatte hon ivrigt.

Maria tittade upp på Beda där hon stod dörröppningen. Med solskenet bakom sig lyste hennes kopparröda som om det brann. Aldrig hade hon synts henne sa vacker som just då när hon stod med blommorna i famnen. – Det tror jag säkert, svarade hon leende och kramade ur de sista mjölkdropparna ur den sista kons spene. – Vill du vara snäll och tvätta spenarna på den lilla svarta, hon hade ett par sår som jag vill sätta lite kådsalva på, frågade hon Beda, när hon strödde halm under korna för att de skulle kunna ligga torrt.

Beda stod fortfarande stilla och drömde med slutna ögon och sin näsa djupt nerborrad i blomsterbuketten. – Nej det kan jag inte för då måste jag lägga ner blommorna någonstans och då blir de smutsiga. Du vet väl om att jag får snuva nar jag rör vid korna, svarade hon utan att ens titta upp.

Maria suckade och uträttade sysslan själv. Hon smorde in spenen med salvan och torkade av sin hand på förklädet när hon var färdig. Pustande borjade hon kånka på den första mjölkkrukan ut genom den smala dörröppningen och upp på vagnen. När den hade fått sällskap av den andra och dörren till sommarladugarden var stängd gick hon resolut fram till Beda och tog hennes blombukett och lade den på vagnen med en knyck.

Seså ta i nu, du vet väl att vi bägge måste hjälpas åt för att få hem mjölken, fräste hon med ett irriterat uttryck i sitt runda ansikte och med en extra rynka mellan sina ögonbryn.

Beda tog surmulet tag i baken på vagnen och började frånvarande skjuta på medan Maria drog i skaklarna och vagnen borjade sakta röra på sig på det ojämna underlaget.

Den vita slöjliknande dimman som långsamt hade växt upp från kanten av sjön slog emot dem när de närmade sig avtagsvägen till torpet. Maria, som vid det laget hade ångrat sitt utbrott mot Beda tidigare sa plötsligt.

– Beda har jag någonsin berättat för Dig om Lovisa och hennes Vitterko.

Bedas ansikte lyste med ens upp, hon älskade Marias historier om skrymt och de osynliga. Maria hade tillbringat många somrar uppe i Krokbäcken hos sin mormor när hon var yngre och hon hade berättat mängder av historier om de osynliga för Maria. En del av folket trodde fortfarande helt allvarligt på de osynligas existens. Mor Johanna avfärdade dem alla som fantasier. Maria som hade älskat sin Mormor trodde fullt och fast på dem men hon hade inte bestämt sig ännu om de var sanna eller inte.

Jo, så här var det, började Maria sin berättelse, där de bägge vandrade fram på vägen med sin mjölkkärra.

Lovisa i Finnäs, hörde tidigt en kväll hur hunden gnällde så ynkligt och ljudet var ovanligt och hon gick för att titta efter vad som stod på. När hon gick att öppna stod där en storvuxen främmande kvinna med en röd klänning och ett rött huckle på sitt huvud. Kvinnan hälsade och frågade om Lovisa kunde komma och hjälpa hennes mor som hade legat i barnsäng i över tolv timmar och inte kunde föda.

Lovisa gjorde sig genast beredd att följa med. Att hjälpa en annan kvinna i barnsäng var en självklarhet. Hon tog på sig schalen, satte på sin sina kängskor och gick med kvinnan ut mot myren. Men efter ett tag började hon tänka på vem kvinnan egentligen var för Lovisa hade aldrig sett henne förut.

Kvinnan gick med långa steg och Lovisa började misstänka att det var Vittra som hon hade i sällskap. Dels på grund av klädseln men också hur hon syntes följa en osynlig stig. Kvinnan gick med långa steg och Lovisa fick nästan spinga för att hinna med henne. Lovisa visste att allt vitter tyckte mycket om röda kläder men framför allt hur de alltid ville något rött på sitt huvud.

Till slut kom de fram till en stor gård som hon aldrig hade sett förut även om hon ofta hade gått på just den myren. De allra största och godaste hjortron växte där och de mognade före alla andra.

De gick in genom den smala dörren och när hon kom in märkte hon att det var väldigt skumt därinne. I den stora sängen i ena hörnet låg en vacker kvinna, blek och dyblöt i svett av alla födslovåndor. Hon stönade högt och ljudligt mellan värkarna och såg glad ut när hon upptäckte att Lovisa var där.

Lovisa började genast ge order till kvinnan som hämtat henne om att sätta på vattenkokaren och hon såg till sin förfäran att vattnet kokade innan kvinnan hade hällt i allt det kalla vattnet. Hon sa ingenting utan började hjälpa kvinnan att föda fram barnet.

Efter ett par dryga timmars knådande började födelsearbetet komma igång av sig självt. Födseln gick bra och fram kom en välskapt liten flicka. Men hur mycket Lovisa än daskade henne i baken grät hon inte. När Lovisa noga undersökte henne och märkte att flickebarnet andades av sig själv klippte hon av navelsträngen och la henne till moderns bröst så att hon kunde suga. Hon lindade in henne i ett par röda handdukar som modern pekade på där de låg i en liten vagga vid sidan av sängen.

När Lovisa var färdig gick hon fram till den unga kvinnan, som satt vid spisen och spann, och sa åt henne att hon kunde komma och titta på den vackra flickan. Kvinnan ropade på någon och en stor och kraftig man kom in.

Han var stor och välbyggd och hade en röd skjorta noga instucken i vadmalsbyxorna. När han hade förvissat sig om att modern och barnet var krya kom han fram till Lovisa med en liten guldskål och sa att hon skulle få den som tack för hjälpen. Lovisa sa att hon var glad att hon hade kunnat hjälpa till och att hon bara hade gjort en vanlig granntjänst och det skulle de inte behöva betala för.

Just när hon var påklädd igen och skulle till att gå ut ropade kvinnan ifrån sängen där hon låg med flickebarnet vid sitt bröst. – Ta med dig fårsaxen i morgonkväll när du går och söker korna. Du kommer att se att det finns en främmande ko ibland dem. När korna följer skällkon och den främmande går förbi dig ska du rita ett kors med saxen över ryggen på kon. Då kommer hon att alltid stanna hos dig och inte gå hem.

Men glöm aldrig bort att du kan fylla mjölkspannen full bara en gång. Om du en gång har tömt hinken och försöker att fylla den igen går kon hem och du ser henne aldrig mer. Lovisa tackade och skyndade sig hem.

Maria avbröt sin berättelse och sa: - Du vet väl om Beda att järn är det enda sättet man kan binda en vitterko helst ska man läsa Fader Vår baklänges också, sa hon och fortsatte sin berättelse.

När sedan Lovisa den kvällen gick för att leta sina kor fann hon en vit främmande ko som stod tillsammans med hennes andra två. Hon gjorde precis som kvinnan hade sagt och den vita kon följde snällt hem till ladugården med de andra. Lovisa satte sig att mjölka henne och hela hennes spann fylldes med mjölk och det hade aldrig förut hänt. Hon fortsatte att mjölka de andra korna och stängde noga till när hon var färdig.

Nästa morgon när hon släppte ut korna undersökte hon den vita kon lite närmare och fann då att hennes päls inte var sträv som på de andra korna utan mjuk som ett kaninskinn. Hon beslöt då att kalla kon för Vitan eftersom hon var helt vit med en skär mule.

Alltefter som sommar gick mjölkade Lovisa Vitan och varje kväll och morgon var det minst 6 tum med tjock grädde i den till brädden fyllda spannen. Lovisa började kärna smör och sälja till gästgiveriet och prosten.

Snart hade kon och Lovisa tjänat ihop en liten förmögenhet. Hon upptäckte att hur stor spann hon än satte under Vitan, det blev full av mjölk. Till slut satte hon upp vitan på pallar och i stället för en hink satte hon tvätt karet under henne. Vitan fyllde troget karet varje morgon med den fetaste tänkbara mjölk.

Men en gång vart Lovisa sängliggande för hon hade sträckt sig i ryggen när hon skulle flytta undan karet och mannen hennes bad då grannens Anna att komma och hjälpa till med mjölkningen. Men till alla olycka glömde Lovisa alldeles bort att förklara för Anna att hon inte på några villkors vis fick försöka mjölka henne igen när hon hade fyllt karet.

Grannkvinnan mjölkade kon och när karet blev fullt tog hon fram sin egen spann for att mjölka kon färdigt. När hon satte sig bredvid Vitan for att mjölka henne färdigt men i samma ögonblick sparkade Vitan till spannen så att den for i golvet och sprack och i nästa ögonblick var hon borta. Det enda hon lämnade efter sig var en vit hårtofs.

När Lovisa nästa dag klev upp och fick veta vad som hade hänt suckade hon och sa, - tänk vad synd att den kon aldrig blev med kalv, avslutade Maria sin berättelse när de kom fram till ladugården där kylbrunnen med sitt kalla vatten väntade på mjölkkrukorna.

Beda, som hade följt hennes berättelse med vidöppna ögon och knuffat extra hårt på kärret när historien var som mest spännande, sa sakta, - jag är så avundsjuk på dig som fick vara hos mormor så ofta innan hon dog. Du fick lära dig så många saker och höra så många berättelser om de osynliga. Vet du föresten att jag också älskar röda kläder och jag skulle gärna vilja ha en mössa av ett rött rävskinn och sedan plockade hon upp blommorna från vagnen och sprang in till Johanna.

Maria suckade och tog av sig sitt huckle. Hennes tjocka gula fläta föll ner som en snara runt hennes långa, vackra hals. Hon lyfte upp vatten spannen och lät den med ett plask falla ner i brunnen. Hennes långsamma vevande avbröts av en vilsegången humla som irriterande cirklade runt hennes ansikte.

Maria föste undan den med sin handflata och sa automatiskt som hennes mormor alltid hade sagt nar hon föste undan vilka kryp de än var, - ge dig iväg så att du inte kommer i kläm. När spannen kom up igen fylld med det välsignade kalla vattnet hällde hon det i det gamla trä tråget som stod bredvid.

Hon tog en nypa av den hemgjorda såpan som satt i en liten näverdosa med lock på och tvättade sig noggrant på armar, hals och allra sist tvättade hon sina fötter och ben. Efter att ha avslutat sin toalett slängde hon bort det använda vattnet och viskade mekaniskt, - flytta på er, och satte sedan tillbaka tråget på sin plats.

Med ett beslutsamt drag i sitt ansikte reglade hon nogsamt dörren till ladugården där krukorna var satta i det vattenfyllda kylbrunnet för att under natten lämna ifrån sig sin välsignade grädde. Hon tittade som så många gånger förr mot mangårdsbyggnaden där den låg ett stycke bort och ett litet småleende smekte hennes läppar när hon borjade gå mot huset.

Se fler kapitel av "Maria" här

Fler kapitel kommer att läggas upp efterhand.

Copyright © 2010, 2011 Kamilla Kirch.

Kamilla Kirch hemsida

Kamilla Kirch andra hemsida

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.