Maria

Arma vemod, din arvedel som kvinna

Kapitel två

Byggnaden låg uppe på en liten kulle, på ena sidan stod ett par stora rönnbärs buskar och på den andra stod tre stora hängbjörkar. Bakom huset skyddade storskogens gamla granar byggnaden från den iskalla nordanvinden, som kom ner ifrån Falkberget, som var boplats åt en mängd olika fåglar och många andra smådjur. Isak, hennes far påstod att en björnhona också hade sitt ide där uppe men ingen mer än han hade någonsin sett henne.

Rönnarna stod redan i full blom. Tyngden av de många vita blomklasarna tvingade rönnarna att ödmjukt böja sig ner mot marken.

– Jag hoppas att det inte blir en kall vinter tänkte Maria, rönnen var ju ett av de säkra tecknen på den kommande vinterns kyla.

Hennes blickar gled över till den långa, rödmålade byggnaden med vitkalkade fönsterlister. Den stannade vid den lilla förstugekvisten, inramad av ett par vitmålade pelare som höll upp det lilla taket. Ett par dubbeldörrar ledde in till förstugan, där det stora mjölkskapet stod i ena hörnet och en mängd ytterkläder och grova skor hade sin givna plats på den ena väggen. Maria tänkte på hur stort deras hus var i jämförelse med den lilla grå omålade stugan som hennes mormor hade bott i. Ett rum med sovloft ovanpå förstugan. En stor kullerstens murad öppen spis och en väggfast säng i ena hörnet med ett fyrkantigt bord med två små bänkar fullbordade möblemanget. I den stugan hade mormodern fostrat Johanna och även Eugenia som hon hade tagit som fosterbarn.

Maria mindes hur underbart det var att somna i mormors säng med knastret från spisen och ljudet av mormodern som satt och spann och nynnade på sin favoritpsalm, "Klippa du som brast for mig, låt mig gömma mig i dig..." Maria mindes hur hon hade grunnat på vilken stensort det var som man kunde gömma sig i.

Hon öppnade dörren och klev in i huset. Doften av gröten som bubblade i grytan fick det att vattnas i hennes mun välkomnade henne när hon steg in i det stora köket, som nästan tog upp ena halvan av byggnaden. Johanna, Marias mor stod och rörde i grytan och utan att se upp bad hon Maria gå ut i förstugan och hämta i en smörklick och en kanna mjölk.

– Du kan ta in lite lingonsylt också, tillade hon drog grytan från den varma glöden.

Beda satt vid bordet och lekte med sina pappers dockor som hon hade klippt till ur en gammal dags tidning. Hon hade just klippt till ett par stora runda mössor som hon skrev ordet Rött på innan hon provade dem på sina dockor.

– Är far inte hemma från nyodlingen än? frågade Maria när hon satte ner tilltugget på bordet och började duka fram ett par träskålar.

De vackert snidade träskedarna som man använde i vardagslag låg i köksbordslådan, nära och bra till hands.

– Han lär nog komma vilken stund som helst, sätt dig nu ner och berätta for mig om problemet med svartkons spene, sa Johanna och tittade forskande på dottern som hon tyckte såg alldeles for tunn och mager ut.

Efter att Maria hade redogjort för hur hon hade behandlat såret hördes steg i förstugan och Isak, hennes far klev in. Hans barska min ljusnande när han tittade på Beda som log med hela sitt ansikte när hon såg sin far.

– Nu sätter vi oss till bords och äter kvällsvard. sa Johanna myndigt och bar över det stora grötfatet till bordet där hon satte ner det inom räckhåll för alla.

– Var ar pojkarna Isak, de behöver äta de med när du har dem i arbete extra länge.

Elva timmars arbetsdag är alldeles för länge. Särskilt i dag eftersom Beda kom hem efter att ha tagit ut middagen redan klockan ett, tillade hon med lite indignation i rösten.

Isak som satt och slevade i sig gröten gittes inte svara utan först när han hade ätit klart sa han: "Jag sa åt dem att avsluta det sista stycket och så fick de ta helg sedan, när jag gick hem."

Han reste sig från bordet och gick ut. Beda. som knappt hade rört sin mat sprang genast ut efter honom, ivrig att berätta någonting för honom som hon hade sett eller hört den dagen.

– Ja du Maria, mansfolk blir man aldrig klok på, spring upp till nyodlingen och säg åt pojkarna att nu får det vara bra med arbete för idag, mumlade hon när hon satte sig vid spinnrocken och började spinna.

Maria samlade ihop disken från bordet, torkade noga upp alla smulor och satte fram tallrikar och skedar till sina bröder.

Precis när hon var färdig hördes röster från förstugebron och Karl glada skratt när han retades med Axel sin vana trogen. Bullrande satte sig karlarna till bords och började äta. Deras samtal handlade som vanligt om Amerika, drömmen om landet som flöt av guld och honung. De hade många och långa diskussioner om hur man bäst kunde tjäna ihop till en biljett.

– I Amerika växer tallarna tre gånger så stora som här, sa Axel och fortsatte, där behöver man inte gräva undan snön heller när man ska hugga ner dem för det snöar aldrig och skulle snön komma någon enstaka gång så smälter den undan redan nästa dag.

– Du talar som Du har förstånd, vad vet Du om Amerika, du kan ju inte ens läsa riktigt. Alla vet ju att tallar bara kan växa bra där det snöar rejält om vintrarna, svarade Albert.

– Jag har sett på bilder, försökte Axel försvara sig men han insåg att gentemot bröderna kom han som vanligt till korta.

Karl blandade sig in i samtalet och sa skrattande: "Du Axel som har så korta ben behöver nog åka till Amerika för att hugga stortall, här hemma riskerar du att drunkna i tre fot av nysnö."

Till saken hörde att Axel var tre tum kortare ön de andra bröderna och han hade alltid fått lida för sina korta ben. Axel boxade Karl i armen och fräste: "Du ska då alltid blanda dig i andras diskussioner, håll for tusan käften någon gång." Karl skrattade till svar och återgick till sitt gröt ätandet.

Maria och Axel satt vid köksbordet med katekesläxa. När Maria tittade upp på Axel som sakta stavade sig igenom de första raderna sa hon: "Kom du bara till mig ska jag hjälpa dig med bokstäverna, inte ska du låta Karl reta dig inte, om du inte bryr dig om honom slutar han."

Hon var den som oftast tog än den ena och än den andra av bröderna i försvar och ännu en gång rådde frid runt köksbordet. Albert som hade bläddrat förstrött i sin katekes slängde den ifrån sig och sa: Att läsa är bara slöseri med tid. Vem tusan behöver kunna läsa, kan det hugga timmer och plöja en åker? Kan det köra en häst och mjölka en ko? Nej, en stark kropp och starka armar tillsammans med en vilja att arbeta." Han drog upp sin skjortarm och böjde sin högra arm där musklerna spändes.

– Vill någon av er sillmjölkar bryta arm eller är ni för veka för att ens våga.

Ingen av bröderna tog hans utmaning, bägge hade sedan många år tillbaka insett att mot Alberts styrka stod de sig slätt.

Maria slog ihop katekesen och sa till Johanna: "Jag tror att jag ska gå upp och lägga mig, jag är faktiskt lite trött även om klockan bara är åtta."

– Trött, upprepade Johanna och tittade upp på sin dotter som stod bredvid henne och förstrött lät ena handen rinna med spinnrockens aldrig sinande garnända.

– Du ser faktiskt lite blek ut, har du haft ditt månadsblod ännu?

Maria suckade och svarade att det var på gång för hon hade känt av ryggvärken när hon mjölkade korna och gick ut i förstugan, tittade ut genom den öppna dörren ner mot ladugården där Isak med Beda i släptag ledde in Bläsan, deras märr, in till stallet. Hon mindes att han hade sagt något om att hon hade tappat en sko tidigare. Hon gick upp på vinden där hon delade rum med Beda. Den smala, branta trappan med sina slitna trappsteg som genom årens nötande av alla barnskor hade polerats så att stegen nästa sken.

Bröderna sov i den andra ändan av huset. Det stora loftet emellan de bägge rummen var både förvaringsrum och arbetsrum. Bredvid ett av de små fönstren stod vävstolarna som tillsammans med spinnrocken var kvinnornas aldrig sinande arbetsplats. Dar fans också en mängd gamla möbler och kistor med allsköns innehåll. De stora brödkistorna stod på var sin sida av trappan, och under taket hängde mängder av torkade örter och otaliga härvor av ullgarn som endera behövde färgas eller var färgat och behövde vävas. Gamla trasmattor täckte de grovhyvlade golvplankorna och när Maria gick fram till dörren märkte hon att det var en stor reva i en av dem. Hon suckade och tänkte att hon skulle be Beda att laga revan. Beda var väldigt duktig med nål och tråd.

Rummet var ljust och vette åt söder. En ensam fluga studsade gång på gång emot rutan tills Maria frånvarnade öppnade fönstret och släppte ut den. Hon stod en stund och tittade ut mot viken, som den grundare delen av sjön kallade. Där badade man på somrarna och där sköttes all tvätt sommar som vinter.

Vinden som krusade vattnets vågor innan den med ett litet huj flög in genom fönstret och smekte Marias ansikte doftade av sommar och sol. Med en suck stängde Maria fönstret och tänkte som så många gånger förr att det var synd att man inte kunde sova med fönstret öppet på grund av alla mygg. Hon klädde långsamt av sig och efter en liten titt i den lila spegeln kröp hon ner i utdragssoffan. Suckande tittade hon på sin nya klänning som hängde på väggen mitt emot och fantiserade om hur hon med den klänningen säkert skulle bli uppbjuden på logdansen nästa vecka. Efter att ha löst upp sitt hår och lagt den lilla snodden på den gamla dragkistan som stod bredvid sängen la hon sig slutligen ner på kudden.

Den gamla dragkistan stod vid sidan om sängen och Isak hade en gång fått den som betalning för en kalv. I den låg alla Marias samlade skatter. Maria klev plötsligt upp och drog ut den översta lådan för att än en gång kontrollera att alla hennes värdefulla ting fortfarande fanns kvar. Hon la ner sin katekesbok och gled med handen over den lilla silverskeden som hon hade fått av lärarinnan när hon slutade skolan.

Lärarinnan hade försökt att tala med Isak om vilket läshuvud Maria hade och att hon borde få åka till seminariet och bli lärarinna. Isak hade avfärdat det hela som struntprat. Enligt hans uppfattning skulle en kvinna förbereda sig på att bli maka och mor. Att lära sig att sköta husdjur och åkerskötsel behövdes för att kunna överleva. För mycket läsandet satte bara griller i huvudet på ungt folk.

Maria mindes hur besviken lärarinna hade blivit och hur hon med tårar i ögonen hade sagt adjö till den mest begåvade elev som hon någonsin hade haft under hela sin tid uppe i Muskus skolan. Maria hade också som alla andra unga kvinnor börjat väva på sin hemgift redan i tioårsåldern. Isak hade aldrig tillåtit henne att gå på logdanser och liknande tillställningar där ortens andra unga människor tidigt lärde sig att umgås. Dessutom hade Maria tre äldre bröder som noga vaktade på sin systers dygd. Men när Maria fyllde 17år den 1a december året innan hade Isak konstaterat att hon nu var vuxen nog att skaffa sig en fästman.

Att få lov att gå på sin allra första logdans var spännande och Maria låg och funderade på hur det hela skulle bli. Hon fantiserade om hur en vacker mörkögd främling skulle komma fram till henne och säga: "Du är vacker som en ros, vill du bliva min, inte för att hon någonsin hade sett en ros, men ordet fanns i folkmun och hon var övertygad om att det nog var en jättestor guldfärga maskros som spred en ljuvlig doft.

Med en sista blick på väggen där henens klänning hängde somnade Maria och vaknade till när Beda sin vana trogen kom klampande över vindsgolvet. Hon klädde av sig, slängde sin klänning på en stol och ställde sig vid spegeln och försökte att dra en kam genom sitt lockiga hårburr. Kammen som lag på dragkistan fastnade i det lockiga haret som hon förgäves försökte kamma och hon gav som vanligt upp, snodde ihop sitt hår till en bulle mitt uppe på huvudet och kröp ner bredvid Maria och sa: "Vet du att Bläsan har blivit halt, far sa att han kanske skulle bli tvungen att sälja henne till slakt och köpa en ny häst", och sedan tillade hon allvarligt: "Och jag som tycker så mycket om Bläsan." I nästa sekund sov hon. Maria stoppade om henne med täcket och somnade även hon.

Nästa morgon medan daggen ännu låg som en silversölja över gräs och blommor var Maria redan nere vid sommar ladugården och släppte ut korna. Många uppe i Gränslandet lät korna gå ute hela sommaren men Johanna ansåg att korna behövde vila utan oro och därför hade hon dem i sommarladugården på nätterna. Maria småsprang uppför grusvägen och stannade knappt för att tala med grannen Olof som kom gående.

– Hur är det med Johannas rygg, frågade han och tittade forskande på Maria som stod pustande framför honom.

– Hon känner sig bättre men ännu värker den och hon kan inte lyfta mycket, upplyste Maria.

– Säg till Isak att om han behöver hjälp med slåttern kan jag avvara Nils för en dag.

Olof erbjöd Oskar på grannars självklara vis sitt bistånd utan tanke på betalning. Folket i Gränslandet var väl medvetna om att frånvaron av ett par vana händer vid slåttern kunde kännas ganska påfrestande.

- Det ska jag göra, svarade Maria när hon fortsatte hemåt i lite lugnare takt.

Johanna hade aldrig blivit helt bra i ryggen efter det att hon föll framstupa nedför källartrappan ett par dagar efter hon födde Beda. Matilda från Muskus, som hade hjälpt till vid förlossningen hade varit tvungen att vända fostret eftersom det kom med sätet först. Johanna hade förlorat mycket blod.

Hon hade klagat över yrsel och råkade ta ett par snedsteg när hon hade öppnat luckan i köksgolvet och hon föll med luckan över ryggen nerfor trappan. Maria som var fem år gammal hade förgäves försökt att lyfta den tunga luckan och till slut lyckades hon med hjälp av spiskroken att lyfta den från ena sidan och på så sätt öppna den helt och försiktigt kliva ner för det ena steget efter det andra till Johanna som låg stönande längst ner.

Hennes snyftningar och rop på mamma fick Johanna att mödosamt lyfta upp sitt huvud och be Maria att springa ut på Söråkern, där Isak och pojkarna grävde ett dike, och berätta vad som hade hänt. Isak och pojkarna kom och bar upp modern som hade legat till sängs i flera månader. Maria fick bo hos sin mormor uppe i Kroken och Isak med pojkarnas hjälp skötte om gården. En grannfru kom och hjälpte till så ofta som hon kunde. Isak hade vägrat att låta Johannas mor hjälpa dem med annat än att se till Maria. Det rådde en hel del ont blod mellan de bägge allt sedan Johanna mot sin moders vilja hade gift sig med Isak.

På gården stod en hästskjuts och Maria skyndande sig fram för det var inte ofta som folk kom på besök. När hon kom fram till kusken som hon upptäckte var Antons Kalle, frågade hon med andan i halsen vem i all världen han hade skjutsat ända bort till deras hemman.

Kalle svarade lakoniskt medan han flyttade snusen från ena sida av munnen till den andra.

– Inte vet jag, men en fin herre är det minsann. Han betalade mig tom i förväg, titta här Maria två riksdaler, sa han och visade Maria tvåblanka silvermynt som han höll hårt i ena handen.

Maria skyndade sig att rätta till sitt förkläde och sitt hår och gick fram till förstugebron. I dörren mötte hon en man, i svart rock och med en hög, svart hatt på huvudet, som nådigt nickade emot henne och klev upp i vagnen som gav sig iväg. Maria kunde knappast bärga sig, så nyfiken var hon, när hon steg in i köket och upptäckte att Isak och Johanna satt fortfarande stilla på varsin sida av köksbordet och tittade på ett par papper som låg framfor dem.

– Mor, vem var det, frågade hon ivrigt och fortsatte sedan utan att invänta något svar.

– Kan ni tänka er att han gav Antons Kalle hela två riksdaler för skjutsen och han betalade till och med i förväg, det är alldeles sant för Kalle visade mig pengarna.

Hon satte sig ner pö en stol och tittade pö Johanna som såg väldigt betänksam ut, där hon stirrade på pappret framför sig. Isak reste sig upp och konstaterade.

– Detta är affärer och det förstår sig inte kvinnfolk på.

Han steg upp med en myndig min, vek ihop det ena pappret och stoppade det i västfickan när han med raska steg gick mot dörren och sa med lägre röst till Johanna: "Jag ska ta och gå till Johan Eman i Vistträskbyn och diskutera den här saken."

Han förstår sig på affärer och det här är en stor affär och gick sedan ut och slog igen dörren bakom sig med en smäll.

– Mor, vad i all världen står på, frågade Maria när dörren stängdes.

– Varför är far så arg?

– Jag förstår mig så väldigt lite på pappers affärer men den där mannen ville köpa mark av Isak för de ska visst dra en slags väg över svackan mellan Flakaberget och Långberget, från Teuger ner till Korsträsk och den marken är min hemgift. Men jag överlämnar till Isak att handskar med sådana här viktiga saker.

– Vadå för en väg, det finns ju ingenting i svackan mer än myrmark och lapparnas betesmarker, vad i all värden ska de med en väg uppe i obygden att göra, påpekade Maria och tänkte att detta var något helt obegripligt.

Den marken var Johannas hemgift som i sista stund hade lagts till det lilla som hon hade med sig från Kroken, men med den föreskriften att det skulle alltid vara Johannas egendom och kunde aldrig uppgå in någon giftorätt. Marken skulle gå i arv till den äldsta dottern i nedstigande led.

– Nåja tänkte Maria, vi får val se vad som händer i framtiden men underligt är det.

– Mor lilla, det vore inte så dumt med lite extra pengar, för allting har blivet dyrare, eller vad tror du, sa hon till sin mor som satt stilla och bara tittade ut genom fönstret med blicken långt i fjärran.

- Maria, sa hon sakta, - han bjuder 600 riksdaler för marken och de ska börja röja om ett par år. Här är de första etthundra riksdalerna, svarade hon frånvarande och gav Maria en underlig lapp med en väldigt detaljerad teckning och siffrorna 100 uppe i det vänstra hörnet.

Mitt på pappret stod det skrivet i skrivstil etthundra riksdaler. Maria tog upp papperslappen och tittade på den, förundrad över att en sådan bild kunde betyda pengar. Modern fortsatte och sa: "Mitt problem Maria är att eftersom marken är min och att Isak måste skriva under min namnskrift och jag som inte kan skriva." Hon tystnade och slog händerna framför sitt ansikte och grät.

Maria slog armarna om sin mor och sa sakta: "Det är väl inget problem, seså nu hämtar vi min gamla griffel och griffeltavlan från vindskammaren och så börjar du att öva dig att skriva Johanna Nilsdotter Andersson. Jag ska skriva före så du kan se hu det ska se ut. Det kommer att bli riktigt bra ska du se."

– Tack kära Maria, dig har jag då fått som en Guds Välsignelse, det är då ett som är säkert. Skynda dig och hämta griffeln och griffeltavlan. Jag vill lära mig att skriva mitt namn, och det med en gång, sa Johanna och log när hon fortsatte, - konstigt att jag aldrig kommit att tänka på det förut att jag inte kan skriva mitt eget namn.

- Nejdå, Maria nu sätter vi på kaffepannan och tar oss en kopp. Förresten gå till sockerskrinet mitt och skär av ett rejält stycke toppsocker för nu ska mor i huset till att lära sig att skriva sitt namn.

Hon klev resolut upp och gick med en nyvunnen säkerhet mot spisen där kaffe kitteln väntande stod på sin vanliga plats. Efter många försök och suckar och med Marias förebild kunde Johanna skriva sitt namn på det viktiga pappret om än med oregelbundna bokstäver.

Stolt lyfte hon upp resultatet och sa: "Har har nu Johanna Nilsdotter Andersson gjort en försäljning och skrivit sitt namn. Den här dag kommer jag aldrig att glömma. Inte är det bara för pengarnas skull utan för att jag idag har blivit en person." Sedan lyfte hon upp koppen och slog lite av det varma kaffet på fatet och sörplade i sig drycken med ett belåtet småleende over hela hennes ansikte.

När Marias bröder kom in och berättade att grannen Olof hade kommit ner till sjön där de höll på med att tjära de bägge båtarna och han hade sagt att Beda hade kommit springande med andan i halsen och berättat att de hade besök av en hästskjuts. Det var en lång fin herre i svart rock och hög hatt som satt och talade finsvenska med Isak och Johanna. Maria redogjorde snabbt for vad som hade hänt och med en gång lyste Alberts ansikte upp, kanske jag nu kan få lov till att ta ut lysning med min Frida så att vi kan gifta oss till så snart som möjligt. Axel sa ingenting och Karl bara tittade på Johanna som fortfarande satt och log och tittade på en papperslapp som hon höll i ena handen och inte för en sekund tog ögonen ifrån.

Under tiden hade Maria förberett middagen, saltströmmingen och potatisen var redan framdukad tillsammans med hembakat tunnbröd och en liten smörklick till var och en. Måltiden åts i tystnad, alla satt och tänkte på vad som nu detta nya skulle innebära, en väg över Långbergsvackan ner till Korstrasket. Det hela var verkligen underligt. Det bodde ju inga människor uppe i Teuger, bara ett enda litet nybygge och resten var lapparnas betesmarket. Nere på Kvarnheden fanns förståss kvarnen men det var i stort sett allt. Vad i all världen skulle man med en väg mellan Teuger och Kvarnheden till med när den gamla invanda kärrvägen som gick från Korstrasket över Flurheden till Vistträskbyn hade använts sedan mannaminne och där fanns ju alla boplatser och allt folk.

Efter ett par timmar kom Isak hem och han hade fått sig ett par rediga supar i västen. Alla hans barn satt redan på plats i köket.

– Nu ska ni få se på många nymodigheter på det här hemmanet, sa han och tog av sig sin väst och hängde upp den på kroken bredvid dörren.

– Var har du pappret Johanna? Johan sa åt mig att begära minst ettusen riksdaler för marken eftersom bolaget inte kan dra sin väg någon annanstans än över svackan.

– Det är för sent Isak and begära mer sa Johanna, jag har redan skrivit på, titta här och sa överlämnade hon lappen till Isak.

– Jämmer och elände när har du lärt dig att skriva, skrek Oskar.

- Just alldeles nyss, Maria lärde mig, svarade hustrun stolt och höll fram papperslappen.

Isak blev alldeles röd i ansiktet av ilska och reste sig och gav Johanna ett slag över ansiktet så kraftigt att hon nästan föll av stolen.

– Vem har lovat dig att skriva på en köpehandling, röt han ursinnigt där han stod och såg alla sina drömmar om all mark han skulle köpa gå upp i rök.

Johanna tittade på honom och med en knyck på nacken svarade hon: "Maria har lärt mig att skriva mitt namn och marken är min och jag är den som måste skriva på om det ska bli något köp av."

- Gå nu ut Isak innan vi blir riktiga ovänner, sa hon och stirrade på honom med sina mörka ögon som nu var alldeles svarta.

Bröderna och Maria förstod att nu var det nog något mycket allvarligt på gång för så här allvarlig och bestämd hade de aldrig sett sin mor förut.

Isak vek undan för Johannas blick och sa ångerfullt: "Jag mente inte så illa när jag slog dig, det måste vara suparna som fick mig att bära hand på dig. Den kvällen uppe i hagen för många, många år sedan när jag lovade att aldrig slå dig och nu har jag brutit det löftet", suckade han och satte sig på soffan med ansiktet i händerna.

Bröderna som försiktigt hade lommat ut genom dörren under uppträdandet stängde den försiktigt bakom sig och Maria stod med nedböjt huvud till synes upptagen med disken.

– Såja lille far, inte ska vi låta papperslappar med figurer på att skapa osämja mellan oss, sa Johanna och gick fram till Isak.

– Gå nu och lägg dig och vila en stund och hon tog mannen i armen och ledde honom in i sovkammaren bakom köket och stängde dörren bakom sig.

Efter ett tag hörde Maria hennes fnitter och hon förstod att om kärleken mellan sina föräldrar kunde till och med överleva en ordentlig örfil så var den en kraft att räkna med. Men nog tänkte hon att det var skillnad mellan sexhundra och ettusen kronor, men tänkte man riktigt efter var det faktiskt sexhundra som stod på pappret och inte de önskade ettusen. Med kvinnors sätt att tänka och med karlars sätt att tänka fanns det nog anledning Isaks utbrott och Johannas försvarstal. Men återigen var det Isaks humör som hade orsakat ett onödigt elände.

Under veckan som följde skedde allt arbete mestadels under tystnad. Ingen vidrörde det inträffade men det fanns i luften och Isak tänkte skamset att han hade gjort bort sig i sina söners ögon och beslöt sig för att lätta lite på deras arbetsbörda.

Johanna var den enda som betedde sig precis som vanligt, en del dagar hördes hennes nynnande ifrån spinnrocken och hon hade till och med hittat på en ny liten sång om Johanna Nilsdotter Andersson som sålde marken uppe i Långbergssvackan och fick sig en örfil på köpet och efter det en lång, varm kärleksstund.

Dagen hade varit varm och Maria hade arbetat som en besatt för att hon ville vara färdig så tidigt som möjligt med korna. Disa tittade fundersamt på henne när hon vaggande gick förbi henne nere vid sommarladugården en hel timme tidigare än vanligt.

Maria vandrade med mjölkkrukorna och kastade som vanligt en blick på Olstorpet som glänste i skenet av solen. Det började lida mot kväll och en ljum bris kom glidande över sjön söder ifrån, det skulle nog bli en varm och vacker natt och just i kväll skulle dansen äga rum. Maria gick bort till brunnen som stod vid ladugården och hinkade upp en spann med vatten, bar så in det i köket och hällde upp det i det stora tvättkaret. Hon tog det sista lilla stycket av Johannas lavendel tvål och tvättade sig grundligt. Speciellt noga blev hårtvätten. När toaletten var avklarad hällde hon ut vattnet vid sidan av förstugans bro och mumlade: "Flytta på er", sin vana trogen.

När håret var torrt tog hon på sig sina finstrumpor och sin klänning och till och med lindat ett blått band i flätan baktill. Hon nöp sig i sina kinder för att de skulle rodna vackert och gick hon med nätta och försiktiga steg ner till köket där bägge föräldrarna satt vid köksbordet påklädda och beredda att åka på logdansen de med.

– Vart ska du ta vägen som är så uppklädd, frågade Isak, väl medveten om orsaken.

Maria sträckte stolt på sig när hon svarade: "Jag ska gå på dansen i Olslogen. Karl har lovat att ta med mig dit och se till att jag kommer hem i god tid", svarade Maria ivrigt.

- Du ska inte gå med Karl ... började Isak säga och tystnade när Johanna gav honom en blick.

– Ja, det var ju faktiskt så att jag hade lovat och du får väl gå med Karl då, svarade han motvilligt.

– Men akta dig för främmade karlar och se till att Karl inte dricker för mycket sprit för blir han galen, tillade han och log.

- Men det är fasligt vad du ser vacker ut i den där klänningen. Är den av köpetyg? frågade han sedan.

Johanna svarade raskt: "Känner du inte igen tyget till min brudklänning, är du blind gubben min?" Isak svarade och sa att han hade bara tänkt på hur hon såg ut under den och bägge skrattade glatt när Maria gick ut till Karl som väntade ute på gården.

Karl visslade uppskattande när han såg Maria och de satte sig bägge ner på brosteget och tittade ut över gården.

– Jag hoppas att det inte börjar regna i kväll sa Maria.

– Det ser ut att bli uppehåll svarade Karl och spottade ut en stråle med snus som föll på en liten humla som förskräckt fladdrade med vingarna inför det oväntade skyfallet.

Se fler kapitel av "Maria" här

Fler kapitel kommer att läggas upp efterhand.

Copyright © 2010, 2011 Kamilla Kirch.

Kamilla Kirch hemsida

Kamilla Kirch andra hemsida

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.