Lyktstolpen utanför köksfönstret

Lyktstolpen utanför köksfönstret

Detta är vad jag ser när jag sitter vid matbordet. Jag gillar ordning, det vore väl fel att säga någonting annat. När jag tittar ut kommer mina ögon nästan alltid att fastna på en liten detalj som jag tror kommer att synas på bilden: Kommunens gatlykta. Jag lär väl fastna med blicken där, just därför att den bryter ordningen. Tidigare lutade grannens flaggstång lite grann mot norr. Bara lite, och den är sedan länge justerad. Värre då med gatlyset. Stolpen lutar. Mycket. Mot söder. Jag vet inte åt vilket håll jordklotet snurrar, men jag tänker mig att om klotet någon gång gjort en tvärnit, eller alternativt en rivstart, så var inte den stolpen beredd. Den tippade till litegrann och så får det nog fortsätta att vara.

Kommunen vet knappast om den stackars stolpen. Och visste man skulle nog medel till en "upprättelse" knappast avsättas. Det finns säkert andra, vackrare och mera centralt placerade lyktstolpar som står längre fram i kön för injustering. Mina ögon fortsätter att fastna på den lutande stolpen. Den må vara ful och lutande. Men dess uppgift utför den till full belåtenhet. Jag äger endast två björkar (efter senaste röjningen, när skogsbeståndet halverades). Festligt att en av dessa två björkar är bland de vackraste som vi i Älvsbyn kan beskåda. Grön längre än alla andra på hösten, grön före allt annat på våren. En del har sina teorier om att det är den lutande stolpen som bidrar till björkens trivsel. Jag vet inte. Men björken är vacker. Och den till irritation gränsande lutande stolpen lyser. Pliktskyldigast.

Sedan är det lite intressant att jag har så oerhört mycket vackert att titta på genom köksfönstret. På grannen Y:s gård, men numera även på min egen. Men ingenting av detta vackra äger mina ögons uppmärksamhet lika ofta och länge som den stolpen som lutar.

Den borde ha varit nedgrävd i Pisa. Den skulle ha flutit in i övrig arkitektur helt och hållet.

Men nu står den här. Utanför den fastighetsägares köksfönster som med åren (i vissa avseenden - dock inte i alla!) blivit likt en pedant. Där står den och skriker ut sin sneda syn på tillvaron runtomkring. Kanske fastighetsägaren behöver stolpen. Ja, eller i alla fall mår bra av att den finns. Den står där liksom ett monument över att allt i tillvaron inte är fyrkantigt, rätvinklat eller perfekt. Som om den säger till mig: "jag lutar. men jag gör mitt jobb. Och jag gör det bra".

I vår begränsning lutar kanske vi också? Någonting har gjort att vi fått en stukning någonstans? Jordklotet tvärnitade någongång, och så var vi inte riktigt beredda? Någon blev sjuk? Eller rivstartade klotet en morgon när vi inte var beredda? Ett barnbarn kom, eller nåt i den stilen, och så förändrades så mycket att vi inte riktigt hann med? Så blev den permanentade lutningen ett faktum.

Appropå lutande stolpar, om jag tillåts trötta ut läsaren med denna metafor: En gång var jag på besök i en kyrka. Där längs fram satt en lutande stolpe. Han gjorde inte som alla andra. Han agerade inte rätvinkligt. Men få fick så många blickar som denna lutande stolpe. När kollekten togs upp gick han fram till altaret, beredd att utföra sitt uppdrag. Han höll i korgen i vilken kyrkvärdarna tömde de insamlade sedlarna. Han gjorde det. Den lutande stolpen i en i övrigt så perfekt omgivning. Prästen bad om välsignelse över gåvan. Ja till och med biskopen var där, förmodligen bad även han. Men ingen av dem höll i korgen. Det gjorde han som inte var som någon annan. Men han gjorde det så fint. Med inlevelse.

Jag minns inte mycket av det övriga som hände vid den gudstjänsten någonstans i Sverige. Men jag minns han som jag i detta inlägg kallar den lutande stolpen. Jag kallar honon så för att han inte gjorde som "de andra". Han stack ut på något sätt. Pedanten skulle säkert kunna reta sig på sådant.

Men han predikade för mig. Om att alla behövs. Att Gud kan använda även den som stukats och lutar betänkligt i tillvaron.

Skulle jag vilja att kommunen rätade upp "min" lyktstolpe? Självklart! Men nu lär det inte hända. Och jag kommer att fortsätta att titta på den, mer än på någonting annat utanför köksfönstret. Och tydligen hade den någonting att säga mig.

Traktorfiket i Piteå

För någon dag sedan var det slutligen dags för en service på bilen (jag får det nästan till att låta som om jag längtat efter denna utgift, men så är naturligtvis inte fallet). Den tid vi tilldelats var 7 på morgonen. Sju. I Piteå. Vi skulle åka båda två, Inger och jag, eftersom vi båda var lediga. Efter en snabb kopp kaffe kör vi i varsin bil till staden. Efter inlämnande av bil kör vi vidare med den andra bilen och gör ärenden.

Men vad kan man göra i Piteå klockan sju på morgonen?

Vi kör till ett kafé som vi vet är öppet. Det är ett riktigt traktorfik, med en massa pratglada gubbar som sitter mycket längre tid än vad endast en kaffekopp motiverar. Det vet jag sedan tidigare, eftersom jag besökt detta fik vid ett tidigare servicearbete på någon gammal bil.

Jag känner mig inte hemma på ett traktorfik. Och jag ser detta faktum som en brist. Saknar kontaktnätet och språket. Får en märklig känsla av begränsning, vet inte riktigt vad stammisar på ett traktorfik pratar om eller skrattar åt. Finns det någon dold agenda? En märklig känsla av att jag bara är tio år infinner sig, känner mig faktiskt lite dum i sådana miljöer.

Jag har hört att en del känner det likadant när de besöker kyrkan. Och jag ger dem en tanke. Samtidigt som jag tror att det mesta handlar om osäkerhet, att man bara bifinner sig i en miljö som man inte är riktigt van.. Efter en stund inser man nog att vi har det mesta gemensamt.

Fiket gav en trevlig eftersmak. Ja, inte i konkret mening, räkmackan som jag köpte måste ha varit lagd i ett durkslag och glömts bort där under kallvattenkranen, men symboliskt. Vi var glada efteråt, Inger och jag. Hade fått en del att tänka på och skratta åt. Men det känndes verkligen som att vi skrattade med de andra gästerna, inte åt någon, om ni förstår hur jag menar.

En av dem hade en framskjuten plats. Han föreföll trivas i stolen och pratade. Mycket. Och de andra skrattade. Tydligen hade någon köpt en ny traktor och de andra kallade den för kuvös (skratt). Jämförelsen bar samtalet en stund, och någon undrade vilken temperatur som var inställd i traktorägarens "kuvös".

Jag tror inte att dessa män arbetade, inte alla i alla fall. Några var emeriti, som man skulle kunna säga på min arbetsplats. Ja, pensionär, alltså. Men tydligen har man valt att återvända till traktorfiket i Piteå. En sådan struktur i tillvaron kan inte vara annat än hälsosam! Varje morgon klockan åtta. Kaffe. Samtal, umgänge. Skratt. Jag var skeptisk till valet av kafé när vi behövde lite värme någonstans. Men jag ändrade mig, blev nästan avundsjuk.

I baksätet där på kaféet kunde jag sitta som en passiv konsument. Lyssna, iaktta. Berättarkonst. Rollfördelning. Förmodade arbetsuppgifter innan man lade sig till titeln emeritus. Glad blev jag över den värme som gänget utstrålade. Riktigt imponerad blev jag av den som liksom höll igång dialogen. Berättarkonsten är inte alltid bäst i kyrkan, trots att vi använder ord så ofta och mycket. Den nåste vara bäst på traktorfiket. Det vet jag nu.

Bilen har nu servats en första gång. Men trots dess ringa ålder måste länkarmarna bytas. De började gnissla redan efter 400 mil. Tur att det finns garanti.

J som i Jägermeister

Några fina år i yrket har jag tillbringat i Harads. Jag var just färdig och behörighetsförklarad för prästtjänst inom Svenska kyrkan. Hade skickat in en ansökan till ett jobb i en stor församling. En av de anställda i Edefors församling (Harads) tog sig friheten att ta rätt på namnen på de som sökt tjänsten, varpå hon ringde upp mig (och kanske fler, jag vet inte). Så frågade hon om jag inte skulle vilja vara kyrkoherde i Harads i stället för komminister på den plats där jag sökt jobb.

Processen till en kyrkoherdetjänst är naturligtvis mer komplicerad än så, men det var så det började, när jag sedan kom att börja jobba i Harads. Tillbakadragen tjänsteansökan från den stora församlingen. Samtal med biskopen, som faktiskt skjutsade mig upp till Harads på anställningsintervju. Det har jag aldrig varit med om någon annan gång...

Eftersom vi som familj inte var beredda att flytta just då, pendlade jag. Harads är ett litet samhälle mellan Boden och Jokkmokk. Harads ligger lite illa till i förhållande till Älvsbyn. I norrbottens inland har man genom tiderna mest färdats längs älvdalarna, bara undantagsvis mellan älvdalarna. Så vad gör man? Jag köpte en fyrhjulsdriven Passat och körde genom skogarna. Via en smal väg, i folkmun kallad "timmerleden", tog jag mig den 6 mil långa sträckan till jobbet. Vintertid kunde det någon gång vara så mycket snö på vägen att känslan man får av snöskoterkörning kunde infinna sig. Pudret flög över bilen. Jag bestämde mig tidigt för att om det var kallare än 25 minusgrader tog jag vägen via Boden, men då blev det 9 mil en sträcka. Alltså 18 mil till och från jobbet varje dag.

I Harads fick jag lära mig vad det innebär att vara kyrkoherde. Jag är platsen evigt tacksam för dess vänliga bemötande. Stor förståelse för nybörjaren.

Men vad har detta med begynnelsebokstaven "J" att göra?

Det är lite långsökt, men ändå. Under en av turerna längs timmerleden såg jag en liftare längs vägkanten. Det kändes nästan lika oväntat som om jag hamnat i Narnia och plötsligt ser en faun. Kör man bil längs en större väg kan man välja om man ska stanna eller inte. Men kör man bil mellan Harads och Stockfors och plötsligt ser en faun framför bilrutan har man inget val. Man stannar.

Detta hände för övrigt ytterligare två gånger under mina år i Harads. På ungefär samma ställe såg jag liv. En av gångerna var det en härjad man, svårplacerad åldersmässigt. När jag stannade och ställde den urbota fåniga frågan "vart vill du åka?" (finns det några alternativ där i skogen?) svarade han Älvsbyn. Han luktade som spolarvätskan i bilen. När jag ställde av honom vid busstationen snyftade han och sa att jag gjort hans dag. Det kändes uppriktigt och jag är fortfarande tacksam att jag inte följde de första impulserna och bara passerade. Den andra gången jag såg ett livstecken var när en bilist fått punktering, fortsatt att köra, fortsatt ännu ett stycke på bara fälgen, varpå hxn tvingats att stanna. Eftersom bilen bara stannat mitt på vägen hade jag inte heller den gången något val. Jag stannade. Hjälpte till att placera domkraften rätt för att så fort som möjligt kunna få undan bilen från vägen. Det kör periodvis många timmerbilar längs vägen ifråga och de har inte tid att hjälpa privatbilister som kör längs grusvägar på fälgen tillrätta.

Men vad om faunen?

Den överraskande liftaren var mörkhårig, skäggig och dåligt klädd. Faktiskt kände jag mig lite tveksam om jag borde stanna. Längs en större väg hade jag inte stannat - men nu i ödemarken? "Hello, can jou take mig to Nyfors?" Ofcourse. Jag frågade vad han gjorde i ödemarken helt ensam. Eller frågade jag ens? Nej, han berättade rakt av, på knagglig engelska.

En bärplockare med värdelösa arbetsvillkor som lämnat något öststatsland för en månads hårt men lyckosamt arbete. Nu hade han blivit akterseglad eller bortglömd av sin chef. Inga bär, ingen mat, ingen transport. Sur.

Men detta skulle bli ett tillfälle som berörde mig. Jag, en tystlåten kyrkoherde från Harads. Han en svärande bärplockare från Estland eller Ryssland. Jag körde en fyrhjulsdriven Passat, han hade bara sina trötta och lite överförfriskade ben att ta sig fram på. Men på något märkligt sätt möttes vi. Jämförde en average inkomst för en svensk med en rysk bärplockares. Berättade för varandra om framtida yrkesdrömmar. Fastän jag trivdes så oerhört bra i Harads ville jag ändå komma närmare hemmet med min yrkesutövning. Han ville göra någonting annat än att plocka bär. Helst i Sverige.

Innan vi lämnade timmerleden mötte vi en gammal folkvagnsbuss. - "Ah, It´s my boss! Now he remember" sa faunen med ett snett leende. Ska du inte ringa honom? undrar jag. Oh no. He is driving back. I will not be there. He must wait for a couple of hours, It´s his problem". Han log snett med bara några tänder kvar. Jag log i samförstånd.

När han klev av i Nyfors camping ville han ge mig en gåva. Snabbt kalkylerade jag med risken av att ge honom min hemadress. Han var så vänlig, men också så råbarkad. Jag skrev ner adressen till pastorsexpeditionen i Harads på en lapp och gav honom.

Ingenting hände och jag glömde den ryska faunen.

Men efter ett par år anlände ett tungt paket med mitt namn till pastorsexpeditionen i Harads. Nyfikenheten var stor på den lilla arbetsplatsen, vad jag hade fått för konstigt paket från Ryssland. Tungt, skvalpande. En arbetskamrat lämnade bestämt rummet, rädd att maffian sänt mig en bomb. För andra övervanns rädslan av nyfikenhet. Då kom jag på vad det kunde vara.

Två flaskor Jägermeister, med ett antal tips på hur flaskorna skulle kunna användas. Med ett snyggt meddelande, stavat på engelska: Thanks!

Jag har aldrig tidigare fått Jägermeister från Ryssland, rakt in till kyrkoherdeexpeditionen dit biskopen för länge sedan skjutsat mig. Men nu var det ett faktum. Inte vet jag vad Jägermeister smakar. Jo förresten, lakrits. Jag hällde långt senare ut innehållet i slasken. Inte på en gång, det hade jag inte hjärta till. Jag såg tacksamheten i den tandlösa faunen från Ryssland framför mig och kunde bara inte hälla ut. Detta blev kanske ett konstigt möte. Men ändå en riktig beröringspunkt. Vi möttes, berördes, skiljdes.

Kvar fanns länge två Jägermeister och en massa varma minnen. God bless him!

Detta om J.

Stig Sundström, stig.sundstrom(at)gmail.com

Läs mer här! http://stigsundstrom.wordpress.com/

Copyright © 2012- Stig Sundström

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.