Kyla


Evelina Karlegärd




   –Du borde tala om för honom att du inte vill ha något med honom och göra mer. Han är inte bra för dig.

   –Jag vet, men vi har ju varit bästa vänner så länge jag kan minnas.

   –Om ni hade varit bästa vänner hade han väll visat att han brydde sig. Han skiter fullständigt i dig nu ju. Det är som om att han har glömt bort att du existerar.

   –Jag vet…

Hon visste mycket väl om att hennes kompis hade rätt. Senast de sågs hade han varit helt borta, det var på hennes släktkalas då han kom in, hög som ett höghus och med en joint i munnen. När han blev tillbed att gå därifrån så hade han slagit till hennes pappa med knuten näve i ansiktet. Sedan dess hade de inte pratat något alls.

Ändå var det svårt att släppa taget, de visste allt om varandra och det var till honom hon kunde berätta sina djupaste hemligheter.

   –Gå hem till honom och vänta där, då kan han inte ignorera dig.

Sanningen sved, men det var sant. Hon hade förlorat sin bästa vän. Hon sa hejdå till hennes vän och gick den välkända stigen hem till honom. "Fan vad jag hatar detta" tänkte hon och svängde in på gatan där han bodde. Hon mötte upp hans mamma, på väg till affären. Det var bara att gå in och vänta sa hon.

   –Du vet var extranyckeln finns, avslutade hans mamma med ett leende och gick sedan därifrån.

Hon öppnade dörren och gick in, hängde upp vårjackan och tog av sig skorna. Hallens väggar var vitmålade och solen lyste in genom fönsterna. Bilder på familjen prydde väggarna. Hon öppnade den vita dörren till hans rum och satte sig på sängen, memorerade varje ord som hon skulle säga …

Allt stod stilla, det kändes som att tiden hade stannat. Ögonen var öppna, men endå så tomma. De hade inget intryck, om man var glad eller ledsen. Det syntes inte. De såg ut som om man sov, men med öppna ögon. Kan man göra det? Sova med öppna ögon?

Kylan hade spridit sig i rummet. Det var konstigt, för alldeles nyss hade det funnits värme i varenda hörn här. De hade skrattat. All besvikelse var som bortblåst. De hade skrattat bort problemen tillsammans, sett rosa dansande elefanter framför sig och skrattat lite till. Men helt plötsligt försvann värmen, glädjen, elefanterna och skrattet. Det byttes ut mot besvikelse och kyla. Ensam kvar i rummet. En skugga står nu i dörröppningen. Ögonen är som fastklistrade på något. Vad tittade skuggan på?

Han var fastfrusen, han hade svårt att tänka klart efter stunden med kompisarna, men det lilla han förstod var sant. Framför honom ligger hon, de annars så glädjefulla ögonen var nu ingenting. Inget fanns i hennes ögon. Så här rädd hade han aldrig varit, men han tog mod till sig, gick och satte sig på sängkanten vid henne. Ingen reaktion trots att han skakade om henne rätt våldsamt. En använd spruta låg på sängbordet, hans hemliga låda var öppen. Långsamt med en darrande hand förde han två fingrar mot hennes hals.

Ingen puls.


Evelina Karlegärd, 18 år gammal från Skåne


Copyright © 2012 Evelina Karlegärd


Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:



Kontakta författaren





SÖKNING GRAMMATIK
Sök här för att hitta!

Anpassad sökning

 
Kom ihåg! Orden, som är indelade i olika ordklasser, och instruktionerna för hur de används – grammatiken med formläran och satsläran – finns endast där för att hjälpa dig att kommunicera med och förstå andra människor.