Den Konstiga Näsan

I ett land långt borta fanns tre soldater. De älskade sitt hemland och deras namn var: Martin, Karem och William. Soldaterna var väldigt smutsiga, deras hår var två meter och deras kläder blev slitna och smutsiga av kriget, eftersom de krigade cirka 77 år mot fiender.

De fick sova tre dagar i hela kriget. Soldaterna avslutade kriget och de ville tillbaka till sitt hemland. Soldaterna var tvungna att gå långa sträckor genom olika byar.

De kom till en skog där de kunde vila sig. De bestämde sig för att fortsätta sin resa till fots nästa dag. Under den mörka kvällen det var kalla vindar och snön täckte skogen. Soldaterna darrade av kylan och de kunde knappt prata av kyla, de hade upplevt väldigt tragiska upplevelser, alla var trötta och hungriga som vargar.

De turades om att hålla vakt eftersom de var rädda för att bli överfallna av rovdjur. Martin och Karem sov för att vila sina fötter och William gjorde en vedtrave, han antände vedtraven för att värma upp sig och satt bredvid elden under trädet och vaktade sina vänner.

Plötsligt kom en ful man. Han var en dvärg som var många tusen år. Hans öron var stora och röda, hans skägg var yvigt och Han hade på sig en röd dräkt. Hans röda dräkt kunde göra allt som man drömmer om.

William bävade inför hans ansikte men hans ögon var på dräkten och han drömde om att dvärgen skulle ge honom dräkten för att täcka sig.

   – Vem sover under trädet, frågade Cilaso?

   – De är mina kamrater, svarade William.

Cilaso var en godhjärtad människa, han älskade sitt hemland så mycket och ville hjälpa soldaterna och skydda dem från kylan. Cilaso gav sin dräkt till William och ville att William skulle drömma om en bättre plats. Willam tackade honom med stor glädje.

Soldaterna vaknade av Cilasos röst, de blev rädda av hans ansikte.

   – Vem är han, viskade Karem.

Efter en stund tittade William och dvärgen mot trädet. De märkte att de andra soldaterna vaknade. Cilaso gick till dem och gav Martin en penningpung. Det var en magisk penningpung och hur mycket man än drar i den tar pengarna aldrig slut. Han gav också Karem ett märkligt horn. Hornet kunde få fram soldater på en sekund om man blåste tre gånger i hornet. Soldaterna var tacksamma och tackade dvärgen många gånger.

Sedan planerade de att bosätta sig i ett stort hus och leva ett lugnt liv. Martin klädde på sig den konstiga dräkten och han ville ha honom med sina kamrater till en vacker plats, där det fanns alla bekvämligheter.

Efter en stund fanns en stor herrgård omgiven av trädgårdar framför deras ögon. Deras hus var så stort och byggt av vapenskåp och det fanns i deras hus en vapenarsenal. De gömde vapnen till nödvändiga tider.

Martin ville träffa en prinsessa och komma så nära henne. Karem ville gå med Martin för att se till allt är bra och de hade med sig magiska saker, Martin gömde sin penningpung bakom sin rygg men Karem ville inte gömma sitt horn. De anlände till slottet. De genomsökte några personer som stod bakom slottsdörren och hade med sig svärd. Personerna genomsökte Karem och tog hans horn.

Karem var ledsen och kunde knappt andas.

   – Bry dig inte Karem, vi har fortfarande dräkten och penningpungen sa Mårten.

Mårtem träffade prinsessan och hon var mycket snygg, Karem tyckte om henne.

Prinsessan var en klurig människa och hennes hjärta var av sten. Hon ville sova med honom en kväll på grund av att hon ville ta hans penningpung. Då gjorde hon en säck som liknade Martins säck. Då tänkte hon att hon skulle sova med honom för att byta säcken under natten. Efter den kvällen ville Karim tillbaka till sitt hus och träffa sina kamrater. De bestämde sig för att gå och handla personliga saker.

De kunde inte köpa något eftersom deras penningung var tom och alla var ledsna, de tänkte aldrig att deras penningpung skulle ta slut.

Martin visste att prinsessan hade lurat honom, Martin verkade lite trött och håglös. Hans kamrater var inte nöjda med Martin på grund av att utan den penningpungen kunde de inte försätta leva.

Soldaterna var iväg och alla var hungriga, särskilt Martin var mycket hungrig, han åt två stora kiwi. Efter en timme blev hans näsa längre och längre ungefär halv meter, Martins kamrater blev rädda för Martins hälsa. De hade varit med varandra 272 år och de kunde inte lämna varandra.

   – Vi har fortfarande kvar dräkten, sa William.

William drömde om att gå tillbaka till dvärgen för att lösa problemet. Plötsligt fanns skogen framför hans ögon. Dvärgen Cilaso var i sin stuga och matade djuren.

   – Förlåt oss Cilaso - vi förlorade mina magiska saker och vi har bara dräkten kvar.

   – Martin svävade mellan liv och död, sa William.

   – Han åt två kiwi och hans näsa började växa dag efter dag, sa William.

   – Jag ska ge dig recept på medicin för att bota honom, du ska mala koppar, sten och blanda dem med vatten och lägga dem på hans näsa, sa Cilaso.

   – Tack så jättemycket Cilaso, sa William.

Efter en stund ville han komma tillbaka till sina kamrater och gjorde som Cilasao sa till honom att han skulle blanda koppar efter ett halv timme. Han snörade sin näsa och efter en stund blev näsan normal igen. Andra dagen vaknade de. De såg tusen läkare springa mot slottet och plötsligt fick han veta att prinsessan fick ett problem med sin näsa.

Prinsessan hade försökt att få tillbaka sin näsan som normal men misslyckades, eftersom hon bjöd alla läkare från olika håll men det gav ingen resultat.

Ingen visste vad det var för sjukdom därför kunde ingen bota henne. Då tänkte William låtsas vara en läkare. Hon bjöd honom och hon visste inte vem han var eftersom han ändrade sitt ansikte och hårstil med läkardräkt.

Han sa till henne: "Jag kan bota dig om du berättar sanningen om vad du har gjort mot en människa som litade på dig".

Då tänkte hon på penningpungen.

   – Hur vet du om den saken, sa prinsessan.

Då sa han till henne" "Det är mig som du tog penningpungen ifrån. Jag kan bota dig om du lämnar säcken tillbaka".

Prinsessan var tveksam men hon var tvungen att pröva ett sätt till efter alla misslyckade recept. Då blandade han sand med koppar och smörjde på hennes näsa tills den blev normal. Han fick tillbaka sin penningpung och vände sig till sina vänner med glädje och de levde lyckliga resten av sina liv.

Shafir Abdo

Copyright © Shafir Abdo från 2016 - nutid.

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.