När kärleken gick bort

Igen satt jag tyst framför huset som jag ofta gjorde i fem år efter jag kom från skolan. Min mormor, morfar, farbror och moster frågade mig ofta samma sak.

"Vad gör du?" undrade de.

"Igenting läser bara en bok från skolan" sa jag.

Plötsligt skrek min moster högre: "Titta! hon kommer på vägen, din mamma kommer på vägen"

Äntligen kom hon hem till mig!

"Hon kom till mig!" skrek jag tyst i hjärtat.

Jag tittade på vägen det var hon som jag väntat på i många år efter hon åkte bort.

Hon var en väldigt vacker kvinna och hon är min mamma, alltid. Det var sanningen.

Efter fem år väntade jag på att få kalla henne ett ord bara ett, men hur gick det. Det var en svårt att kalla henne "mamma" . Jag visste inte.

"Hej, min dotter " skrek hon.

"Hej!" sa jag lugnt.

Jag började gråta när hon kramade mig. Det gjorde mycket ont i mitt hjärta att kalla henne mamma.

"Mamma! jag saknar dig mycket varför kom du inte till mig på så länge, varför lämnade du mig ensam?"

Hon var tyst och log.

"Jo, nu kommer jag till min dotter"

Jag var mycket glad nu hade jag mamma liksom mina vänner.

Det var en väldigt fin dag i fem år. Efter lämnade hon mig när jag var tre år gammal. Men det var en kort tid som hon kom hem.

Dagarna gick snabbt som hon var hemma hos mig. Hon skulle lämna mig igen tänkte jag tyst. Jag skulle följa med min mamma, hon fick inte lämna mig igen. Jag började packa väskan men glömde aldrig att lyssna efter hennes röst. Precis som jag var rädd för att hon skulle lämna mig tyst igen.

"Mamma jag är redo att följa med dig till Bangkok " sa jag till henne.

"Nej, tyvärr min dotter jag kan inte ta dig med" svarade min mamma.

"Varför inte? Du är min mamma du måste vara med mig du får inte lämna din dotter med andra personer. Jag är din dotter!" skrek jag högre och började snyfta. Det måste vara fel tänkte jag, som mamma måste hon vara med sitt barn.

"Jag måste gå nu, tittar på dig Wachira här är du inte ensam du har mormor, morfar, farbror och moster du har skolan och fina kläder här du har allting som du vill ha och de älskar dig men jag kan inte ta hand om dig" sa hon och klev in i bilen.

Min moster tog mig i hennes famn.

"Jag vill inte ha er jag vill bara ha dig du är min mamma inte er"

"Det du gör är fel mamma, det är fel snälla ta med mig mamma!" skrek jag till henne.

Bilen körde bort.

"Låt mig gå" skrek jag till min moster.

"Du är inte min mamma. Aldrig!" sa jag.

"Men jag älskar dig, du är som mitt barn" sa moster.

"Nej, det är jag inte, du födde inte mig" sa jag igen.

Efter första dagen som mamma åkte bort igen gick jag till skolan. Jag stod framför min lärare och sa jag till henne.

"Du har fel och ljög mig" sa jag lugnt.

"Va? Vad menar du Wachira, vad är fel med mig?

Det du sa till mig och mina vänner i klassrummet var att alla föräldrar älskar sina barn mer än något annat i världen. En mamma har mycket kärlek till sina barn men det har inte min mamma, du vet ingenting och du har fel, förstår du mig, du har fel" sa jag till henne och gick därifrån.

Det räckte, vem kunde jag lita på. Min mamma eller min lärare som både ljög för mig.

Jag var fyra år gammal och min mamma var borta eftersom hon inte kunde stanna med min pappa. Han var ofta arg och slog min mamma.

Min pappa åkte tillbaka till sin hemstad med min bror och lämnade mig med min mormor, jag ville stanna med dem. När tittade jag mina kusiner som de var med sina föräldrar. De har fina kläderna, bra skolan och leksaker. Tänkt jag mycket.

"Mormor ska jag ha allt samma mina kusiner eller?" frågade jag mormor.

"Ja, du ska ha som du vill" sa hon.

"Men kan du älska mig än andra dina barnbarn? " frågade jag henne.

"Jag har inte föräldrar längre" sa jag igen.

"Ja, det ska jag göra, jag lovar dig" sa hon.

"Jag lovar dig också att jag måste vara snäll" sa jag.

En dag lekte jag med mina grannar som var lika gamla som mig. De tittade på mina kläder och mina skor sen sa de mig: "Jag är mycket svartsjuk på dig Wachira. Du har alltid de finaste kläderna och skorna, som vi inte har. Min mamma har inga pengar att köpa kläder för, vi är inte som din familj" sa de.

"Men ni har en mamma som älskar er mycket. Ni vet inte hur viktigt det är att barnen har en mamma som tar hand om en" sa jag sorgligt.

"Ni som har mammor ni måste vara snälla och de är alltid era mammor" sa jag igen.

Det var många år sedan detta hände men jag har inte glömt bort och jag tänkt ofta på hur man kan lita på kärlek. Att om jag någon dag gifter mig med en person och som jag får barn med och sen lämnar han mig hur ska jag känna mig då.

Det var många år sedan som jag lärde mig att jag måste vara blir en stark tjej som kan hjälpa mig själv utan en annan person. Jag som alltid har varit rädd för att vara ensam. Jag har gått i skolan i 19 år utan att gifta mig eller skaffat barn.

"När ska du ha gift Wachira?" frågade min familj.

Ibland tänker jag varför gifte jag mig inte när jag var ung.

Det är en fint dag och solen skiner fast jag sitter inne i en cafeteria och tittar på många personer som kommer med varandra och sina barn. Precis som jag också tänker att jag ska snart vara gift med en kille och ska ha barn. Snart ska jag ha egen kärlek, som min pojkvän sa till mig.

"Att du fortförande känner att förlorade din kärlek det blir bättre att du börjar ha eget kärlek själv med dina barn och mig. Vi ska bli ny familj och ta hand om varandra, jag lovar dig" sa han.

Hur mycket snäll som han har varit känner jag mig. Han är en man som min familj inte acceptera att han är falangen. Jag ska uppfylla mig livet klart med honom, en kärlek var bort men en kärlek också ska början.

Wachira C.

Copyright © 2014 Wachira C.

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.