Så hjärtligen ment ...

En berättelse från en småländsk fattigstuga

"Goddag, mor!"

"Nej, vad ser jag? Oskar! Har du gått den långa vägen? Och i sånt snöslabb!"

"Gått! Nej, sprungit har jag. Vad är en halvmil för ett par unga ben!"

"Nu är du väl rent genomblöt om fötterna? Kom hit - här har du ett par gamla träskor att ta på dig! Men ta av dig strumporna, så jag kan torka dem på kakelugnen, Ah, bevars! De ä´ ju så en kan vrida dem, och inte har de blivit stoppade på länge heller. Ack, ack, ack..."

"Oj, hur kunde de bli så våta! Där är ju hål på bägge sidorna på skorna, så det som rinner in på ena sidan borde väl kunna rinna ut på den andra. Nåå! Hur har ni det, stackars mor? Det gör mig så ont, att ni, som har haft det så bra, ska behöva sitta här på fattighuset. Jag grubblar på det dagarna i ända."

"Det ska du inte göra, barnet mitt! Så bra som nu har jag aldrig haft det. Du tror det inte? Oskar, jag ska tala förtroligt med dig: du är sjutton år och du är ju nästan en karl på egen hand."

"Jo, jag tackar! Det dröjer innan jag 'får stövlar på bägge benen'."

"Ser du, Oskar! Nog var jag helt bedrövad när far din gick bort, och illa var det att få lämna både hus och hem. Herren vare lov och tack, förresten, förutan Hans försorg hade du inte fått flytta hem till faster Gertrud. För mig fanns det inte plats, och jag ville inte heller. Man ska inte ligga andra till last. Visserligen sa din far åt mig att göra det, men det finns tillfällen när man inte ska göra andra till viljes. Ja, far gick ju hastigt bort, och så ägde vi plötsligt inte spik i vägg, utan fodringsägarna tog vartenda dugg. Inte ett vitten fanns det kvar. Till råga på allt fick jag min värk - jag kunde ju inte gå eller sköta mig själv på något vis. Så kom jag på socknen, och du kom ut som vaktpojke, din lille stackare, som hade varit van vid annat från barnaben."

"Äsch, jag reder mig nog. Jag är ung och frisk, men ni, kära mor, som är sjuk och skröplig!"

"Vet du, jag har det så gott. Alla är så snälla mot mig här. Visst kan man få sig en snäsa, men ingen jordisk lycka är fullkomlig. Och de andra gummorna var väl lite svåra i början - nog fick jag höra att högmod går före fall och att suputar och slösare ska bära den fattiges börda. Men jag svarade ingenting, och med tiden har det lugnat ner sig. Tro mig, den tiden jag levde i välgång, och gården i Söraby var som en gästgivaregård med sus och dus, då hade jag aldrig någon ro. Jag teg och led och trött var jag många gånger så jag bara ville segna ner. Nu kan jag sitta och läsa Skriftens ord i lugn och ro, tänka på allt vad jag brutit och bereda mig för att vara Honom till behag. Han som kanske snart nog kallar mig till sin eviga ro. Det är förresten kanske Hans vilja och råd, att jag ska leva så länge, att jag ska få se dig lycklig och bärgad - då är det ju den största glädje jag kunde få på min levnads afton."

"Nog ska jag försöka att..."

"Det vet jag nog, pojken min. Men nu får du berätta - hur har du det i dag? Ä´ de snälla mot dig? Jag var alltid öm om folket på gårn - kanske ska mina gärningar låta dig röna ömhet av andra. Nej, tala nu riktigt om det! Alltsammans!"

"Husbonn själv är sträng, men rättvis är han också. Moran är snäll och vänlig, men lite 'noga' av sig. 'Rätten vill hon göra - något så när; rätten vill hon ha - och lite till!' som det står i det gamla ordstävet. Jo, nog är jag tillfreds, alltid."

"Nå, det där låter ju nöjsamt. Men hur är det med lönen?"

"Hm! Jag har just ingen lön - att räkna. Två skjortor om året, ett par arbetsbyxor vart annat år, två par strumpor, ett par träskor om året, en mössa vart annat, och ett par stövlar, när jag har tjänt ut tredje året... det är alltihop. Jag har ett halvt år kvar på stövlarna än - jag får dem i aprilflyttningen."

"Ja, här ä´ ju de som sliter värre än du! Kan du tänka dig, jag nästan kände på mig, att du skulle komma hit till mig i påskdagarna."

"Ja, det är väl klart!"

"Stackare där! Du är frusen, och hungrig är du också, väl? Jag har bara inte så mycket som ett ägg ens att bjuda mitt barn på själva påskafton!"

"Strunt! Mat! Jag åt i morse klockan sju, innan jag gick, och jag fick ett knyte mat med mig. Nu ska vi ta upp det och se vad det finns däri. Ser ni, mor! Färska ägg, en liten bit påskaskinka, svinfötter, och en halv brödlev i knytet! O, så snällt! Här ska hållas gille! Det måtte ha varit Stina, den minsta flickan, som har varit med och mäklat, när moran la in färdkosten - det är en sådan snäll liten tös, och hon kom ut till mig i drängastugan med knytet i går kväll."

"Men vad är det för en påse du har med dig då?"

"Det är en påskapresent till mor!"

"Älskade gosse! En påskapresent? Vad är det för påfund? Inte har du nånting att ge i påskapresent?"

"Åh, det är så lite så, men det är hjärtligen ment! Var så god, kära mor!"

"Kaffe! En hel påse kaffebönor! Du milda tid! Det här var minsann en rejäl överraskning, käraste gossen min!"

"Ja, när jag var här i julas gjorde det mig så ont, när mor sa: 'Det enda jag riktigt saknar det är kaffetåren - det vankas inte titt. Men det är kanske gott för den syndiga naturen att försaka världslig lust!' Då satte jag mig för att jag skulle då till påsk komma hit med lite kaffe."

"Min lille gosse! Men hur har du..."

"Jo, i går så bad jag om lov av husbonn, förstås. Då frågade han hur ni hade det, mor - och det förklarade jag så gott jag kunde. Och så sa jag: 'Det var en sak till, husbonn!' sa jag. 'När jag sist träffade mor, så sa hon, att hon saknade kaffe så fasligt, så nu skulle jag vilja fråga om det går an? Jag skulle ha ett par stövlar i april, men om jag nu väntar till hösten med att få dem, skulle jag kanske kunna få en riksdaler eller en banko att köpa kaffe för till mor?' sa jag."

"Nej, men pojke! Hur tordes du..."

"Så tittade han så ihärdigt på mig och så sa han: 'Det lär inte gå för sig, min lille herreman!' sa han. 'Ja, då lönar det sig inte att tala om det - ta inte illa opp, goa husbonn, att jag frågade!' sa jag. - 'Nej!' sa han. 'Det går inte, för stövlarna ä´ redan sydda till dig, och du får dem ett halvt år i förväg!' sa han. Och så gick han in efter dem. 'Var så god!' sa han. 'De kan bli bra att ha när du ska gå och hälsa på mor din i morron i det här vägalaget.' - 'Åh', sa jag, 'det kan väl aldrig komma i fråga att jag tar på mig de nya stövlarna och fördärvar dem första gången jag har dem på. Jag har mina gamla - dem smörjer jag med tran; lite gagn har jag allt av dem, fast de ä´ skrala', sa jag"

"Det var förståndigt - du är sparsam."

"Han skrattade åt mig. Och när jag så hade tackat för stövlarna, så tog han fram en riksdaler ur sin stinna börs och så sa han: 'Men kaffe till mor ska du få ändå. Om vi har nånting hemma i den vägen mer än vi gör åt, vet jag inte', sa han, och jag förstod att han inte ville gå till moran och tala om det. 'Och därför har du här en peng, som du kan köpa för själv i handelsboden under vägen.' Och den som blev glad, var jag!"

"Ja, jag kan nog förstå det. Men du skulle inte köpt kaffe till mig för den pengen - den kunde du bättre behövt själv."

"Nu ska ni inte göra mig lessen, mor!"

"Nej, det ska jag inte! Tack, Oskar! Och hälsa din husbonn och tacka honom också. När nu 'Halta-Britta' kommer hem hit, så ska vi ha oss en riktig kaffejunta. Hon är ärlig och snäll och hon ska få det om hand och laga till det åt mig. Jag kan ju inte lägga hand vid det själv, då jag inte kan gå."

"Det reder sig nog, mor."

"Ja, det gör det säkert. Jaha, då får jag väl också dra fram med min påskapresent - tror du kanske inte att jag har tänkt på dig, min gosse? I översta lådan i hörnskåpet ligger ett paket - vill du hämta det åt mig är du snäll. Ja, ja, det är det. Var så god, Oskar lille!"

"Åh! Ett par sockar! Tack, tack!"

"Ja, det är kanske de sista din mor stickar åt dig. Det har gått sakteliga, jag började på dem i höstas. Men jag kan ju inte hålla på mer än några minuter i taget, så ont som jag har av den stygga värken."

"Stackars mor!"

"Men jag tyckte ändå att jag skulle ge dig något, som jag själv hade 'kommit ihop'. Och så var det som ett sällskap. Jag tänkte ju alltid på dig när jag stickade."

"Men hur fick ni tag i garn, mor?"

"Joo du! Jag hade kvar en kjol, en rätt fin från forna tider. Vad skulle jag med den nu? Jag kommer aldrig ut om dessa dörrar förrän jag ska till kyrkogårn. Och därför sa jag till Emil Karlssons Gustava, som kommer hit då och då och ger mig ett stop mjölk: 'Vill du ta den här', sa jag, 'och ge mig lite ull istället, så jag kan få sticka ett par sockar till pojken min?' sa jag. Hon tyckte kjolen var fin, så det gjorde hon gärna. Du vet, de har ju alltid varit så snälla på Lyckås..."

"Men sitter ni inte nu och fryser, mor?"

"Prat! Jag har på mig allt vad jag äger - det är så gott att slita ut allt vad man har, när man ingen lämnar efter sig som kan ha gagn av det. Därför sitter jag alltid i söndagsstass. Man sliter ju inte så värst på kläderna nu för tiden. Nej, se nu kommer 'Halta-Britta' nere på vägen. Det var då också en riktig välgärning att du kom medan jag var ensam hemma. Nu har vi fått talas vid lite i förtrolighet - främmande ä´ ändå alltid främmande! Jaha, du, nu kommer hon."

"Oj, oj, oj, jag är alldeles proppafull med mat nu. Låt gärna tant Britta få smaka av undfägnaden, om mor vill!"

"Visst ska hon det få göra, gossen min. Vi delar alltid lika, hon och jag. En kristlig människa ska dela med sig av gåvorna, det står i Skriften. Det är så hjärtligen ment, ser du!"

Jan-Erik Johansson

Copyright © Jan-Erik Johansson 2014 -

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.