Det är inte längre som förr

Dom tror jag är dum, tänkte Maria där hon satt på sitt rum och såg ut på våren genom fönstret. Men det ska jag allt säga, att dum är jag inte. Gammal, ja, men inte dum. Jag har mina sinnen i behåll, fast jag fyllde åttiosju annandag jul. Dom behandlar mig som en barnunge, och ingen lyssnar på mig längre, fast jag har både det ena och andra att säga. Men gamla människor är inget värda längre, undan med dom bara, hys in dom på någon institution bara, det är där de hör hemma - där ingen ser dom...

Det hade gått drygt ett halvår sedan hon kom hit, och hon hade känt motvilja från den allra första dagen. Det hade luktat institution redan i trappuppgången, men själva huset såg ut som en vanlig hyreskasern. Föreståndarinnan hade strålat i dörren då hon och mellanflickan Eva-Lisa kom: "Se jag bringar eder en stor glädje." Anhöriga var visst också välkomna. Eva-Lisa hade varit så tacksam och lett som föreståndarinnan hon också.

   – Åh, tack så hemskt mycket, hoppas ni tar väl hand om mamma nu, hon är så snäll, ja henne får ni aldrig några problem med. Hon reder sig själv och är så tacksam över all den hjälp hon kan få.

Maria kunde rakt inte begripa att de hela tiden gick på som om hon själv inte var närvarande, och hon gillade det inte.

Uppe i matsalen var det dukat och klart. På de vita plasttallrikarna väntade äggröra och köttbullar, och mjölk och lättöl att dricka därtill.

   – Sätt sig här, lilla fru Andersson. Två biträden i bländvita rockar tryckte varligt men bestämt ner henne vid ett bord där det redan satt tre åldringar. Eva-Lisa försökte göra sig liten och smal på en stol bredvid.

   – Det ser gott ut, det där, sa hon med sin nya, glada röst. Och sedan vänd mot henne: Du ska se att du kommer att trivas här, mamma lilla. Tror du inte det?

   – Jodå, det blir nog bra med det...

Vid ena kortändan satt en gammal skallig man i rullstol. Bredvid honom en vithårig kvinna i storblommig klänning, och den lilla kolibrifågeln strax ovanför hennes hjärta höjde vingarna i ett stelnat flaxande. Hon hade en väninna till bordet, pratade på i ett med henne men väntade inte på svar. Mannen i rullstolen verkade omedveten om sin omgivning, att lättölen skummade frestande i plastmuggarna berörde honom inte alls. Han såg inte, hörde inte och ändå kunde hon svära på att han hade sina sinnen i behåll.

Korridorväggen som skymtade genom glasrutan en bit längre bort var prydd med en väldig korsstygnsbonad. Ett terapiarbete. Av någon som mindes att det skulle vara ett stygn på snedden över ett annat och som inte drabbats alltför hårt av starren.

I korridoren hasade en spinkig gammal dam med en jättestor, röd rosett på huvudet. Hon sköt något som såg ut som ett rullbord framför sig. Något saknades. Maria grubblade intensivt där hon satt, och plötsligt visste hon; bourbonflaskor. Det var bourbonflaskor som saknades. Det tog några ytterligare sekunder att tänka bort Frank Sinatra, Dean Martin och pojkarna och fatta att det var en sorts gåapparat. Som med sin blänkande stålrörskonstruktion kunde hört hemma bland guys and dolls. Vad det luktar här, minns hon att hon tänkte sedan. Inte sjukdom, inte damm, inte människa; lite kiss, lite mat, lite ålderdom. Tänk, småbarn som doftar så ljuvligt gott, lika tandlösa, lika hjälplösa. Det var orättvist.

Ja, och så hade hon kämpat sig igenom proceduren vid matbordet. De hade rest sig upp nästan samfällt under biträdenas bifallsrop. Ja, den gamle i rullstolen fick förstås dras därifrån. En knapp halvtimme senare hade hon skilts från dottern.

Och nu hade det gått drygt ett halvår.

Det gick väl an nu men den allra första tiden mindes hon som rent förfärlig. Ett syndastraff. Ett helvete nästan. Men så, det var en fredag, den tredje veckan, hade det plötsligt börjat hända saker i hennes slutna lilla värld. Det började med att ett blekt solljus letade sig in mellan de blå gardinerna i hennes rum, och då    – vips, det var som trolleri    – mindes hon ett annat blekt solljus en gång för länge sedan. Men den gången var det träd ljuset silat genom. Hon hade cyklat till den där träddungen för att i avskildhet "skapa" en dikt. Hon hade satt sig i det fuktiga gräset och doppat tårna i bäckens porlande vatten, medan hon sökte ord som rimmade på Viktor.

Och se med ens stod han där plötsligt livslevande framför henne, som uppstampad ur jorden. Hon hade stirrat på honom som på en hägring. Men han var hur verklig som helst. Och utan att fråga om lov hade han slagit sig ner bredvid henne i gräset.

Hon blev generad naturligtvis, och rafsade åt sig några grässtrån för att ha någonstans att göra av händerna. Hon skämdes över sin fula, rödrutiga bomullsklänning, sin blanka näsa, sitt okammade hår. Inte kunde hon ana att hon skulle träffa Viktor här, på sin egen favoritplats!

"Och här sitter du och gottar dig..."

Hon slapp svara. För i detsamma kom en liten nyckelpiga surrande och slog sig ner på hennes arm. Viktor hade lutat sig fram för att se på den på nära håll. Med pekfingret ritade han allt trängre cirklar kring den röda nyckelpigan, de små ljusa fjunen på hennes hud reste sig vid beröringen. Nyckelpigan slog ut med vingarna och gav sig iväg. Men Viktors finger vandrade vidare, varsamt undersökande. Och sedan kom hela hans hand i en lätt smekning. En trast sjöng någonstans ifrån, bäcken porlade stilla.

I nästa stund hade han slagit armarna om henne. Men fast hon så gärna ville att han skulle kyssa henne, krånglade hon sig undan, för att han inte skulle få för sig att hon var ett lättfärdigt stycke, och viskade med bortvänt ansikte:

"Nej, nej. Inte så, Viktor. Inte så!"

Då hade han dragit sig tillbaka. Finkänslig hade han alltid varit, Viktor.

Det hade gått ett par dagar, dagar som krupit sig fram, och så träffades de igen, hon och Viktor. På torget den här gången. Så fort han fått syn på henne hade han kommit fram. Hon var alldeles ensam liksom han så ingen kunde höra vad de sa.

"Du var så vacker där du satt med fötterna i vattnet", sa han lågt. "Det var du, Maria, och ändå inte du... Du har blivit så söt, ja, riktigt vacker!"

Hon, i sin fula rödrutiga klänning! Och hon som grät i vintras över sin kvissliga hy! Men nu hade Viktor sagt att hon var söt, ja, rentav vacker! Hon blev så så strålande glad att hon ville sjunga och dansa runt hela torget.

Efter en tid hade han flyttat från stan. Långt bort. Hans far hade fått jobb på järnverket i Oxelösund. Han hade tagit sin familj med sig och bosatt sig där. Men Viktor hade lovat heligt och dyrt att han skulle komma tillbaka och hon visste att hon kunde lita på honom. Under tiden skrev de brev och vykort till varandra. Men det var inte roligt. Dag lades till dag, vecka till vecka, livet rann undan. Viktor blev alltmer konturlös. Han flöt ut i sommarljuset över badviken, sjönk in i skogssuset. En myt, en symbol att hänga upp sina drömmar på. Och under tiden lät hon sina känslor få utlopp i små dikter och i sin hemliga dagbok.

Månaderna gick, skolan stängdes för jullov. Och hon längtade    – efter Viktor. Våren strömmade förbi med körsång på torget och häckande starar i parken... Skolavslutning... "Den blomstertid nu kommer..." Vitsippor i bläckhornen.

Ännu ingen Viktor!

   – Besök, fru Andersson, vill hon vara så snäll...

Avbrottet kom som en chock, drömbubblan sprack och hon såg bestört upp.

   – Ni kunde väl ha knackat...

   – Det gjorde vi. Vill hon vara så snäll...

Det var Lisbeth, yngsta flickan, och hon hade sin man med sig.

   – Det är väl ändå synd, sa Lisbeth vänd mot sin make. Vi firar Lottas sjuksköterskeexamen därhemma och så kan inte mormor vara med...

Detta, att de talade förbi henne, gjorde henne med ens alldeles rasande.

   – Det vore kanske bättre om jag struntade i allihop, i er allihop, fräste hon.

   – Men lilla mamma då... sa Lisbeth plötsligt medveten om hennes närvaro; inte är väl det jag sa något att bli så upprörd över heller. Nu ska vi vara glada...

Ingen ställde några stora krav på henne. Inte mer än att hon skulle vara glad.

Efter besöket var det utspisning i matsalen igen. Samma gamla uppgivna ansikten, samma trista bonader på de smutsgula väggarna. Här vill jag inte vara, jag trivs inte här, tänkte hon medan hon gick på korridorens nybonade golv. Jag vill åka hem till mitt och glömma att jag fyllt åttiosju. Jag vill ställa mig i talarstolen på Folkets hus och aningslöst läsa Edith Södergrans "Dagen svalnar..." och bara tänka på dig, älskade Viktor, men nu hör jag "verklighetens hårda klang mot mina sköra, sköra drömmar..."

"Man ska vara rädd om sina minnen", sa Viktor alltid. Ja, du gode, så rätt han hade!

I matsalen serverades ärtor med fläsk och brynt potatis. Hon fick knappt ner någonting. Hon försökte dricka och mjölken silade självsvåldigt genom ena mungipan, droppade ner på bästa klänningen hon fått med sig hemifrån. Gud, så förargligt. Hon suckade uppgivet.

   – Ska jag hjälpa dig, sa det tillskyndande biträdet högt och glatt och höll fram plasttallriken. Skeden, som också var av plast, var bara alltför lätt och vägen till munnen var lång. Många ärtor hann darra av och hamnade på golvet och på klänningen. Biträdet letade.

Här vill jag inte vara. Jag trivs inte här.

Det korta avståndet till dagrummet blev rena Golgatavandringen. Ättestupan hade hon läst om redan i skolan. Dom var kloka förr i tiden. Skuffade ner sina gamla när de inte var till nytta längre.

Några dagar senare sa hon det till en av biträdena:

   – Ättestupan, den var riktig den.

   – Nu pratar fru Andersson strunt, hade biträdet svarat. Och sedan: Såja, nu är vi snälla och glada igen. Nu kan vi sova. Inne i dagrummet satt en rad andra gamla, utan att tala med varandra, stumt satt de och stirrade mot teverutan, samlingspunkten.

Ännu en trist, innehållslös eftermiddag.

Till kvällen, när alla gått och lagt sig, och hon var ensam och ostörd på rummet, drömde hon sig tillbaka igen. Det var en varm och solig sommar. Hon gjorde utflykter med sina kamrater, cyklade, badade och plockade bär. Hon tänkte alltjämt på Viktor, undrade om han led lika mycket som henne. Med blåbärsfläckiga fingrar och med myggklåda i skinnet skrev hon kärleksdikter. Kärlek, kärlek! sjöng det inom henne. Jag älskar, han älskar (hoppas jag innerligt...). Och jag är den som ska frälsa och bevara honom från allt ont.

Så kom han då äntligen. Han var tjugotvå och hon arton den gången. Det var ett ljuvligt försommarväder och de första kattfötterna hade precis skjutit upp sina tassar ur marken. Å, hon mindes det hur tydligt som helst! Och som hon förberett sig! För att inte tala om då hon skulle klä sig fin för honom. Långsamt, omsorgsfullt. Klänningen som mor sytt var blå med spetskrage runt halsen och pärlemorknappar. Håret hade hon fått hjälp av storasyster Greta med att krusa, de ljusa ögonbrynen vätte hon med spott, klappade kinderna tills de hettade, bet och tuggade på läpparna så att de också fick färg. Och så var hon efter mycken möda och besvär klar att på nytt möta Viktor. Det blev på Statt de återförenades. Fint skulle det vara. Han hade jobbat några år på järnverket liksom sin far, så han hade råd att bjuda. Sa han. Det trodde hon vad hon ville om.

"Skål! Maria!" "Skål    – Viktor!"

Handen darrade när hon grep om vinglaset och lyfte blicken från den bländvita, nymanglade duken. Hans mörka hår som glänste i belysningen från Statts stora, tunga kristallkronor, den redan solbrända hyn, och ögonen, sugande som Clark Gables. Om bara inte händerna skälvde så, hon kunde ju spilla vin på duken. Om bara inte hjärtat dunkade så hårt, det måste varenda en hört i Statts festvåning.

Å, det var nästan för otroligt för att vara sant. Det var som en film. Den ena bilden avlöste den andra. Vackert var det så man kunde dö.

När hon rycktes tillbaka igen stod ögonen fulla av tårar.Påföljande dag kom Anna, äldsta dottern på besök. Hon var ensam, men barn och make hälsade.

   – Snälla mamma, sa hon sedan, vad blek du är. Äter du inte ordentligt, eller vad är det?

   – Det reder sig nog...

   – Se här, mamma, sa dottern och ställde upp den stora väskan hon haft med sig på sängen, här du, här har jag en sockerkaka med marsipanfyllning. Ja, jag har bakat den alldeles själv. Ta en bit nu, mamma!

När Anna gått la hon sig på sängen. Låg där tyst och halvlyssnade till de mumlande, malande rösterna därutifrån. Hennes knotiga, ådriga händer plockade omedvetet men oavbrutet på kanten av det nya påslakanet med mörkbrun botten och ett virrvarr av brandgula blommor. Hon fick det på mors dag gemensamt av alla tre döttrarna. Till det hörde ett örngott i samma mönster och ett mörkbrunt underlakan.

Hon mindes en dag då Viktor kom hem till henne, helt oförhappandes bara. Far jobbade och mor var väl ute och sydde hos någon, så hon var alldeles ensam.

Det första han fick syn på var naturligtvis diktboken. Den låg framme på bordet vid fönstret. Du gode... Dikterna som hon skrivit i nattlampans sken och sedan buntat ihop med omslag, prytt av röda glanspappershjärtan!

Viktor ställde sig att bläddra på måfå, hejdade sig här och där, läste halvhögt om drömmar, stjärnljus, längtan... Så såg han på henne med ett outgrundligt småleende:

"Vad du kan, Maria. Och spelar piano gör du också, har jag hört. Riktigt bra, säger de som vet."

"Jag är v ä l d i g t begåvad", sa hon och försökte skämta bort sin förlägenhet.

"Du är ett embryo!" sa Viktor sakta.

"Ett embryo..." En liten hoprullad grodd som av våldsam inre kraft borrar sig upp ur jorden, brer ut stjälkar, blad och till sist    – en lysande röd blomma. Kärlekens röda blomma! Men ännu alltså, ett embryo. Ett ting i förbidan, av ingen ännu sedd.

Skulle hon bli glad eller sårad av hans liknelse, tro?

Så småningom förstod hon att hon skulle bli glad.

Efter en stund hade de börjat vänslas med varandra, ja, helt oskyldigt, något mer var det inte. I detsamma slogs dörren till hennes rum upp och där stod mor!

De for ifrån varandra. Som två brottslingar!

"Jaså", sa mor, "här sitter ni och skymmer!"

"Mor, vi, jag..."

"Stilla dig, Maria, nu går jag och sätter på kaffet."

Livet var kort som en vinterdag. När det var dags att börja leva det, mäktade man inte med.

I samlingssalen satt åldringarna prydligt uppradade på de omsorgsfullt utplacerade stolarna. Ordning och reda skulle det vara. Föreståndarinnan var noga med sådant.

Längst framme satt en ensam grovbyggd man med ett dragspel i knät. När alla var samlade satte han igång.

"Bättre och bättre dag för dag..."

Det suckande bälgaspelet hanterades av ådriga händer som såg ut att höra hemma här, men antagligen inte gjorde det. Det gjorde däremot personalens starka röster... "bara glädje livet rymmer, slut på sorgerna och alla bekymmer..."

Hon såg på den skallige i rullstolen. Han satt helt orörlig. Levde han över huvud taget? Kan man sitta och dö i sin rullstol utan att det märks? I samma ögonblick kom ett av biträdena med en bricka med plastmuggar.

   – Hur har vi det här, då? Nu kommer jag med kaffet.

Herregud, kaffe också tillsammans med en prudentlig liten mazarin. Dragspelet suckade. "Det var dans bort vid vägen på lördagsnatten, över nejden gick låten av spelet och skratten..."

Maria höll på att glida ner från stolen och ett biträde var genast framme och stöttade henne kraftfullt men diskret.

   – Jag ska hjälpa dig, ska du se. Vill du kanske ha något att dricka?

   – Bourbon då...

   – Hur sa?

   – Nej, det var inget. Hon viftade avvärjande med handen.

Den kvällen satt hon länge och tänkte på Viktor. Hon satt på sitt rum med den blommönstrade tapeten och tänkte på honom som hon lärt sig älska över allt på denna jord.

   – VIKTOR! Sa hon halvhögt för sig själv. Och namnet lät som en trollformel i den blekblå sensommarskymningen. V-I-K-T-O-R... Kom och håll mig hårt i handen... din kärleks röda ros som vissnar snart...

Viktor hade slitit ont för familjens försörjning, det var bistra tider och det var inte alltid pengarna räckte till. Men stark hade han varit. De hade hankat sig fram. Och hon hade pyntat med pelargonior i fönstren till den lilla enrumslägenheten, gjort sitt för att hemmet skulle bli ombonat och trivsamt.

Hennes mor kom till hjälp, när det blev tid att föda. Tänk, så konstigt hon tyckte det kändes. Hon låg där i våndor, medan mor satt bredvid. Men hon hade inte väntat att smärtorna skulle vara så hisnande starka. Långt borta hörde hon någon som kved och skrek. Hon var inte medveten om att det var hon själv som skrek förrän hon hörde mors röst mellan några värkar.

"Så, älskade barnet mitt, skrik du bara, det lättar och ger kraft."

Anna blev född och hon fick kaffe på sängen av Viktor.

"Du är inte lika vacker som mor din", sa han, när han såg Anna. Men hon kände sig nöjd och glad, att allt var över.

Ja, sedan kom då Eva-Lisa och Lisbeth till världen. Tiderna blev bättre och de fick till och med råd med en egen tvättmaskin. Hon hade protesterat när han kom hem med den, men han hade bara skrattat och sagt:

"Alla här har ju. Man måste hålla standarden, förstår du väl?"

Men det var inte sant. Det var inte många som hade egen tvättmaskin på den tiden. Inte i arbetarhemmen...

Tiden som följde blev den lyckligaste i hennes liv. Men säg den lycka som varar beständigt.

Viktor var inte mer än femtiofyra då han rycktes bort från henne och flickorna. Hjärtinfarkt. Inget att göra. Livet hade flytt. Den gången var det nära att hon dött själv. Sorgen och saknaden var obeskrivlig. Viktor, som hon hållit så kär, fanns inte längre. Hon var ensam kvar.

"I svagheten döljer sig styrkan", brukade Viktor säga, och nu fick hon erfara hur sant det var. För på något sätt orkade hon resa sig igen, det var som om hon hämtade kraft underifrån, där på djupet, där hon var som allra mest sårbar. Så, nog var det sant, det också.

När Eva-Lisa påföljande dag kom för att besöka sin mamma, var det något som inte stämde. Maria svarade inte ens på tilltal. Satt där bara på stolen i sitt rum och stirrade tomt framför sig.

   – Jag tror det är något som inte står rätt till med mamma, sa hon till den första sköterskan hon fick fatt på. Det är något konstigt med ena sidan på henne.

Sköterskan satte sig på huk.

   – Ta mig i handen, fru Andersson. Krama den.

Maria såg lite oförstående på henne. Men gjorde som hon blivit tillsagd.

   – Nej, hon håller så fint, det finns kraft i handen, det är nog ingen fara.

De hjälptes åt att lägga ner henne i sängen.

   – Nu, fru Andersson, ska vi ta och vila oss lite, det blir snart bättre. Och så avsidesrepliken i en annan samtalston:

   – Vi tittar till henne hela tiden. Turas om att gå in på rummet.

Maria var ensam igen. Med tankens snabbhet flög hon med Viktor genom rymden vart helst hon önskade. Amazonfloden, Lycksalighetens öar, Afrikas savanner... Och tigrar, pantrar, lejon var deras vänner.

Viktor log som bara han kunde göra:

"Min kärleks röda ros... nu far vi hand i hand vår kos..."

Utanför fönstret till rummet med den blommönstrade tapeten singlade de första höstlöven till marken.

Jan-Erik Johansson

Copyright © Jan-Erik Johansson 2014 -

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här    – publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.