Inte än, inte idag.

Ännu en gång så har jag hamnat här, på samma plats och med samma känsla. Samma spänning och samma pulserande uppstressade ådror som bildar tjocka lila streck över mina underarmar. Att kärlek skulle kunna skapa så mycket lidande har jag hört väldigt många gånger, men ingen sa någonsin att det skulle kunna driva en person till ett sådant enormt psykiskt vansinne.

Ännu en gång sitter jag här med ett hack i bröstet. En markant skillnad är sårets bredd och djup. Hela såret har eskalerat och huden har bränts bort av den hastighet som snittet har vuxit i. Kanterna runt om såret är svarta som kol och har lite glödande aska som bränner till lite sådär extra. Det bör göra ont, ont som fan- men på senaste tiden har jag vant mig vid känslan som successivt har byggt upp ett relativt starkt immunsystem som hindrar en del av all den 1000 gradiga smärtan att nå klimax.

Det har varit nära några gånger. Men på något konstigt jävla höger, eller rättare sagt, av en oförklarlig anledning så har det inte blivit mycket värre än så här. Men det kanske kommer, fast inte än, inte idag.

Han och jag har varit så mycket tillsammans.

Allt från bekanta, dejtande, bästa vänner och tillslut älskande. Vi har gjort allt som går att göra och vi har alltid funnits där för varandra. Vi har, i en viss period uppfyllt de meriter för att kunna kalla det vi hade för ett lyckligt förhållande. Och med det sagt så kommer den förödande twisten som finns i varenda jävla kärleksfilm.

Att allt det lyckliga plötsligt tog slut och som nu resulterar till att jag sitter här med ångest i hela kroppen. Ångest som vrider och drar i mitt samvete och berättar för mig vad jag Måste göra. Men som jag ständigt försöker argumentera med ett: ”Inte än, inte idag.”

Att ord och handling skulle kunna göra lika ont som en fet käftsmäll trodde jag aldrig, men nu på senaste så har jag upptäckt att det nästan kan vara värre. För smärtan och hettan ifrån ett riktigt slag från en knytnäve svalnar och går över med lite tid, och med en frusen ärtpåse.

Men sårande ord, de stannar kvar även fast man tror att man har glömt bort dem.

De gömmer sig långt inne i det undermedvetna och stannar där tills liknande sak händer igen. Allting byggs bara på, river och sliter i psyket tills man sitter här som jag gör nu, i en hård jävla soffa, i ett kallt jävla rum med en svart skugga framför mig och med ett halvt jävla hjärta utslitet.

”Varför ska du alltid vara så oseriös? Kan du lägga ner? Jag tror inte du fattar hur det är, du bestämmer själv om du ska vara kvar...”

För mig är detta en början på när det som vi idag tydligen kallar för ett förhållande börjar göra en helomvändning.

Inga flirtande blickar, ingen omfamning, en löjlig och frustrerande saknad av att känna sig viktig, inga vackra ord, ingen gnista och definitivt inget "jag älskar dig".

Allt som innan knöt ihop oss har istället blivit upplöst i ett ”du” och ett ”jag”.

   –Ja, hur vill du ha det då?

Jag vaknar upp ur mina tankar och inser att skuggan som varit mitt framför ögonen på mig inte var min, utan hans.

Tonläget på hans röst får mina småhår på kroppen att resa sig och en kall ilning klättrar upp över min ryggrad. Jag vill så gärna svara honom med ett riktigt omfattande svar som får honom att tänka till och få honom att förstå vart vi är på väg om vi inte ändrar på oss. Och hade jag varit klok och förståndig, så hade jag avslutat vårt ”Oss” för länge, länge sedan.

Hans förmåga att få mig svarslös är otroligt imponerande, på ett dåligt sätt.

Jag fumlar efter något bra och vettigt att komma med men det slutar som vanligt med ett: "jag vet inte".

Vadå jag vet inte, ska vi komma någon vart eller ska vi bara skita i allt. Du får ju förfan säga vad du tycker och känner förhelvete.

Här vill jag bara skrika. Så högt så att han flyger bakåt rakt in i den vita betongväggen.

Jag vill bara skaka om hans axlar och skrika att jag älskar honom men att jag inte klarar av detta mer. Att jag inte orkar leva upp till hans förbannade jävla krav och regler.

Men samtidigt är jag rädd. För tänk om han kommer visa sig vara något av det bästa som har hänt mig. Tänk om jag bara slänger bort alla möjligheter, förhoppningsvis fler lyckliga stunder och ögonblick i den eld som bränt igenom min hud. Tänk om jag inser när det är alldeles försent att han vara den som jag skulle vara med resten av livet, medan han har släppt allting och gått vidare.

Jag känner hur de brända partierna av hud och kol runtom snittet i bröstet börjar ta fyr och hur en brännhet värme har hamnat just där, där hjärtat borde sitta. Glöm vad jag sa innan om min såkallade immunitet. Detta var värre än vad jag någonsin kunnat ana och egentligen vill jag bara vända och vrida mig av smärta i soffan. Det enda som kan få elden att sluta brinna är något så simpelt som ett hejdå. Men jag vågar inte och jag vill inte, eller?

Men snälla svara på frågan nu, vad vill du egentligen. Detta är så himla onödigt. Jag lyckas möta hans ögon för en miljondel av en sekund. Och det jag ser är faktiskt en liten bit av ängslan och oro i hans ögon.

Egentligen så borde det han känner inte spela ett jävlaste dugg. För om han hade brytt sig så hade han själv kommit med synpunkter från hans perspektiv, men istället är det jag som ska bestämma hur vi ska göra för att sedan behöva höra hur jag ska ändra mig för att det ska bli bra.

Med det sagt så inser jag vad jag verkligen måste göra och trots den glödheta elden som bränner sönder ännu fler partier från min kropp så får jag faktiskt kraft till att säga något. Något som kan innebära något helt nytt och annorlunda.

   –Jag vill inte mer. Jag orkar inte ha det såhär. Jag vill...

   –Vadå vill du göra slut!?

I hans ögon speglas eldflammor och hans käke drar ihop sig och får honom att se riktigt hatisk ut. Kalla kårar reser sig än en gång över ryggen och jag blir så jävla rädd.

   –Men för fan SVARA!?

Jag hoppar till och håller andan, jag knyter mina händer och bereder mig för strid, en väldig kortvarig en, för sekunden senare inser jag att jag har förlorat.

   –N-nej, n-nej. Jag vill b-bara att vi ska bli s-som vi var förr.

Jag hör hur fejkat och inövat det låter. Men han går åtminstonde på det.

Tystnad.

   –Okej, men då måste du ändra sättet du framstår som, du kan inte bara sitta här och tro att jag ska sköta snacket. Du måste kunna kommunicera, annars funkar det inte. Förstår du?

   –J-ja. Ja det gör jag.

Utan ett ord går han fram till mig och sätter sig i soffan. Ger mig en kram, stryker handen över mitt hår.

Elden fortsätter brinna, håren fortsätter att resa sig, såret fortsätter att växa. Jag försöker släcka elden genom ett lugnande ”inte än, inte idag.”

Men det hjälper inte.

Evelina Karlegärd

Copyright © Evelina Karlegärd 2015 -

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.