Tragedi i djurens värld

Duvan Märta Mellin som levt så länge tillsammans med sin make Ture Tyren. Inte kunde någon tro att de två skulle separera. Flyga skilda vägar. Inte utan orsak, i alla fall. Orsak…? Jo, det fanns givetvis en sådan. Orsaken var en nästan helvit duvfröken, som Ture kom hemflaxande med en sen kväll i februari. I mitten på månaden, bör tilläggas. För dagarna hade börjat bli längre och vårlika. Solen sken så grant på den vita snön och under dagsmejan smälte snömängderna på garagets tak och ispelarna – från dess takskägg i ena hörnan – blev allt längre för varje vinternatts kalla angrepp. Snart skulle iskristallerna nå marken, trodde Märta, där hon satt på sin utpost i gluggen till hennes och sin makes loft.

De hade haft en otrolig tur, som kunnat få en alldeles egen stor vind att bo på. Som kungligheter, ungefär. För många, många år sedan log lyckan mot dem. Det var på det här viset, att en ventillucka, som suttit på en villagavel, hade råkat falla ner i marken under ett av de hårda, höstliga stormarna …

Huset låg centralt med utsikt över skogen åt ena hållet och över en dal med en strid älv åt det anda hållet. Fotbollsplanen och Servusbutiken åt ytterligare ett annat håll. Sjön och alla fiskmåsar och båtar var intressant att titta på. Och om man vred på sig lite, så att man fick utsikt åt just det hållet, då såg man även skolan och Sandvikens köpcentrum. Även Nobelverken kunde skönjas åt ett håll. Och hade man goda ögon, som Märta hade, då kunde man se Stora Hotellet nere i stadens centrum. Man kunde även urskilja allt folk som kryllade på torget, när det var torgdag. Fast då fick man sträcka på sig lite grann, förklarade Märta. Vart eller vad man såg – det berodde enbart på hur man vände sig på skorstenen, menade Märta. Det nya hemmet på vinden, hade blivit tillgängligt mycket lägligt. Just när den tragiska händelsen med kvarnen inträffade.

När den gamla kvarnen i stadens utkant revs utbröt det panik bland alla hyresgäster, men Ture tog sin Märta i vingen och sa:

   –K-k-komm-m… älskling. – Vi st-st-icker härifrån, älskade Märta.

I kvarnen hade förresten Ture friat till Märta och de hade vigts vid varandra av en Äkta Brevduva från Haparanda. Detta fanns det papper på, men inte tillgängliga just nu, för det papperet hade förkommit i rivningen av kvarnen. Olycksaligt nog.

Duvparet hade bott ett drygt år, där borta vid Granbergsdal i kvarnhuset. De hade andats lantluft och ansett sig fullkomligt lyckliga. En kull ungar hade de fött upp och fostrat till fina medborgare i duvslaget. Före nästa kull, lovade Ture att Märta skulle få en ring. Han skulle se till att hon blev ringmärkt. Han tyckte inte att det räckte med den där lilla papperslappen som legat i deras rede i kvarnhusets skumrask.

Märtas hjärta pickade snabbt och lite ängsligt. Hennes make hade inte alls varit som han brukade vara om vårarna. Inte det minsta uppvaktande. Han verkade rastlös och irriterad för det mesta, tyckte Märta. Han hade en stram linje runt näbben. Han sov inte med huvud under vingen längre, hade hon märkt. Nej, då… När han stoppat in huvudet i fjäderdräkten och sagt god natt, kunde Märta ibland få för sig att kika mellan ett par vingpennor. Och då kunde hon se hur han drog upp sitt huvud ur vingen och började kolla ut mot vindsgluggen, som om han väntade främmande. Vad i Helgoland spanar han efter, tänkte Märta oroligt, men ville inte verka nyfiken. Tids nog skulle hon väl få reda på vad det var som maken hade i kikaren.

Ture behövde inte vara rädd för inkräktare nattetid. Hökar anföll aldrig på natten. Ugglor behövde de inte vara rädda för och ingen av dessa djur gjorde inbrott på vindar. Skator förstås, men de sov, det visste Märta. De hade sällsynt god söm. De var tvungna att sova djupt och länge för att kunna döva och vila upp sina – för det mesta – dåliga samveten. För ibland hände det att de knyckte saker utan att fråga. Som till exempel ägg ur andras bon och si-sånt-där. Även mord på andra arters ungar kunde de begå i frustrerade ögonblick. Ja, listan kunde göras längre, men sömn behövde de ha, det visste Märta.

Katter klättrade inte uppför släta väggar, så Ture behövde inte alls hålla vakt efter vad Märta kunde förstå.

En eftermiddagskvällning när Märta varit ute och flugit på sitt gymnastikpass, fick hon en chock när hon kom hem. På hennes sittpinne satt en nästan helvit lady och kurrade för Ture, som satt och såg saligt viktig ut. Ture kläckte ur sig dessa hemska ord, under tiden som den där vita skepnaden satt och lyssnade: ”Nu ska vi flyga åt var sitt håll, du och jag, Märta. Detta är min nya flamma, Beirut heter hon och vi ska så småningom flytta till ett större duvslag eller kanske till en egen liten voljär. Du får överta vinden här i Bråten efter oss, när vi har flyttat, men till dess får du anse dig som husvill, lilla Märta!”

Det var hårda ord. Blinkhinnorna föll hastigt för båda ögonen på Märta, så det svartnade för hennes ögon. Hon blev yr och vaggade eller snarare raglade ut till gluggen för att få lite frisk luft. Hon orkade inte flyga sin kos omedelbart. Utan blev sittande och vagga i gluggöppningen en bra stund. Vilken skam, tänkte Märta. Duvor som lever som par i hela sitt liv. Vad ska tjocka släkten säga nu? Jag kommer att bli en visa över hela torget. Kanske över hela stan… Och så… får jag leva ensam, resten av mina duvdar! kuttrade Märta gråtmilt.

Märta tog sorgen med den tragiska skilsmässan som en man, kan man säga. Hon flaxade iväg ut till Lantmannaföreningen – det som nu kallas GRODDEN. Där fick hon mat och husrum i deras sädesmagasin. Kamrater fick hon ett otal ganska snabbt. Många ville höra om Tures svek och hon fick berätta om och om igen för de unga duvorna, de som ännu inte fått någon friare, hur det kan gå till ute i den stora, vida världen.

En dag när Märta och tre andra duvfruar satt uppe på ett tak och diskuterade i vårsolens livgivande strålar, tystnade Märta tvärt. Hon tyckte att hon såg Ture … Men nej, det kunde ju inte vara han. Fast den här charmige duvhanen påminde – både i utseende och i gester – om hennes före detta make. Hennes älskade Ture. Men vad skulle han, i så fall, ha för ärende ut till dessa breddgrader? undrade Märta och blinkade några gånger, sedan fortsatte hon att stirra mot platsen där den där nye duvkillen spankulerade.

Utan att Märta hann tänka sig för, hörde hon sig själv ropa:

   –Tuuree … Tuuree … Tuuu…

Hennes pulsar bränd som aldrig förr.

Märta tvärtystande, när hon hörde sig själv och kollade blygt åt sidan på sina kamrater, som också fått syn på nytillskottet där nere på marken. Märta märkte, att duvan som gått där nere och sett ut som om den letat efter något, som den tappat, hade stannat upp i sina rörelser och såg nu rakt upp på henne.

   –Han tittade på just henne av alla andra duvor, som var ute denna tidiga vårdag.

I nästa sekund fällde duvkillen ut sina gracila vingar och med blixtens hastighet flaxade han upp till Märta och slog båda vingarna om henne.

   –Ååå, men oj…! Är det verkligen du, Ture? – Så lycklig jag blir, kuttrade Märta.

   –Men… Hur … Var… har du Beirut?

   –Oh! – Tyst älskling! – Förlåt mig för mitt hjärtlösa svek och ta mig tillbaka, kära du! – Beirut var bara ett stort misstag. Det är dig jag har älskat hela tiden, Märta.

   –Jamen var är hon, den där vita, fagra skönheten…?

   –Kära du Märta.

Ture såg smått generad ut, när han skulle till att berätta:

   –Du förstår, Märta… En gubbe som hette Noak hade haft flygspaning efter den förrymda Beirut… Så en dag när vi var ute i stadsparken, fick Noak korn på oss och han plockade resolut upp Beirut och började snacka med henne.

   –Oj, oj, oj, då!

   –Beirut skulle följa med gubben Noak, förklarade hon för mig. De skulle ut på en provtur med en stor ark… Ända bort till Ararat skulle de bege sig. Leta efter mullbärsträd, sa hon. Så henne, Beirut alltså, kommer vi inte att få fler besök av.

Så förenades de både turturduvorna i en innerlig smällkyss, näbb mot näbb.

   –Tidigare, så lovade jag dig – att innan vi skaffade nästa kull duvungar, så skulle jag ringmärka dig, Märta.

   –Det är dags nu. Kom så sticker vi.

Och där var sagan ALL.

Ingbritt Wik

Copyright © Ingbritt Wik 2013

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.