En paddeltur i minnenas kölvatten

Morgondimmorna lättade. De grå stråken rörde sig som spöklika skepnader hit och dit över sjöns spegelblanka yta. Det var tidig otta och lommen klagade längst bort mot sjöns södra ände. Borta vid tuvorna någonstans, där dimman låg så tät att strandlinjen knappt gick att urskilja. Där borta verkade lommen alltid hålla till.

Kanoten gled ljudlöst fram utan att det behövdes ytterligare tag med paddeln. Luften kändes så där ljuvligt morgonfrisk, nästan kallfuktig, som den gör en klar sommarmorgon. Doft av gyttja och sjövatten, myrmark och givetvis pors och skvattram från mossen. En behaglig blandning av dofter från barndomstiden.

Så här mitt ute på sjön hördes inga andra fåglars morgonkonsert. Göken hade slutat gala för den här säsongen, så inte ens dennes glada tillrop gick att njuta av. Det var bara lommen som då och då sände ut sina vemodiga rop, vad nu dessa kunde betyda. Fisken var fortfarande stilla under vattenytan. Inte ens flugorna hade vaknat. En stilla morgon. Månens bleka skära syntes svagt på den ljusblå morgonhimlens nederkant, strax ovanför västerhöjdens högsta ås. Inga stjärnor.

Mellan dimstråken kunde skogen anas i öster. Den mörka barrskogen som stod så moltyst och teg. Storskogen. Skulle det bli en varm dag i dag?

Paddeln klöv det mörka, tysta vattnet och farkosten ökade farten, så det hördes ett litet brus av vågsvall. Det blev en grop i vattnet där paddeln tagit tag och myriader av små vågor spred sig över det i övrigt lugna vattnet.

Här var hon född… Uppvuxen. Även härifrån flyttad redan som ung. Nu tillbaka igen. Nästan gammal.

Lite sorgligt att inte ha kunnat se de välbekanta bulliga formerna av hässjor stå på rad på de små tegarna. Men hon kunde i alla fall ana var åkerlapparna funnits. Detta enbart tack vare att det betat kreatur på ägorna. Lite större bönder hade fått arrendera marken som bete åt hästar och får.

I övrigt var det svårt att känna igen sig. Smultronhagarna hade blivit skog. Stora timmerträd stod tätt, tätt… Nästan ofattbart. Och skidbacken var en lummig ås med både hängbjörk och hägg, blandat med undervegetation av sly. En bedrövlig syn, men dessvärre inget att göra åt.

Det stora vattenhjulshuset var halvt hoprasat och vajrarna som gått ner till logen, för att dra tröskverket, fanns inte längre. Varför visste hon inte. De hade väl rasat till marken, på grund av tidens tand.

Naturen höll på att ta tillbaka sitt. Smedjan var borta, så därifrån hördes inte längre några hammarslag. Ladugården stod tom, dörren hade ramlat in och fönsterrutorna var trasiga. En sorglig syn. Där inne hade ju Rosa, Rölla och Hjärtros stått och idisslat tillsammans under långa, kalla vintermånader. Stallet fanns kvar och "Hönslösa"… hönsens lilla krypin, som blivit lekstuga till barnbarn – när sista hönan gav upp andan… – innan gården blev lagd för fäfot. Ja, jaa… Det är tidens gång. Ingen kan bromsa den.

Nu hördes vassen viska mot kanotens sidor. Här var det grunt men bara en bit till, sedan skulle hon åter vara ute på öppet vatten. Det var här som hon som barn suttit på bakersta brädan i en eka, modern hade rott och så hade de stött på ett grund. Hon mindes än fasan i moderns ögon. "Ingen båtshake har vi heller och stormen bara ökar i styrka och här sitter vi fast…" Modern hade varit bekymrad och hon själv vettskrämd när ekan gungades hit och dit som ett nötskal i vinden. Rådigt hade modern lösgjort åran från årtullen och med den som båtshake lyckades hon fösa ekan av grundet – ingen av dem var simkunnig.

Så där ja… nu låg tjärnen framför henne lugn och fin. Flyttuvorna hade blivit rejält ommöblerade, såg hon, och sundet hade fått en ansiktslyftning. Någon hade åtagit sig att spränga upp en större genomfart till den mindre sjön som låg bortom den hon nu befann sig på. Så bra då. För här hade hon och systern kämpat en ojämn kamp med åskan och andra vädergudar, den gången när de fastnade mitt i sundet på väg hem från ett sommarläger vid Lövåsudden. Men strax före sundet gled kanoten in bland en mängd rödaktiga näckrosblad – lite större än plättar. De vita blommorna sov fortfarande sin skönhetssömn. En och annan hade dock börjat öppna sig mot den nya dagen. Hon stack ner handen och tog tag om en vit blomma. Stjälken var seg, slemmig och hal. Hon fick riktigt ta i för att stjälken skulle släppa sitt tag vid botten. Hon luktade på blomman. Underbart. Doften påminde om vanliga rabattrosor. Helt fantastiskt. Hon kunde knappt ta bort blomman från näsan. Ville fortsätta drömma och minnas flydda tider. I sitt minne hörde hon måsars skri över öppen solglittrande sommarsjö, med en och annan fisk som slog i vasskanten. Skall från en hund någonstans långt bort och så den ljuvliga tvåldoften tillsammans med mild-varmt sjövatten vid Prästudden.

Kanoten gled in över det bruna vattnet i det grunda, dyiga sundet, där myrens vitmosseväggar var svårt sargade efter sprängningen. Svaveldoften kunde nästan anas från mossens svarta kanter, där starrgräset ännu knappt fått fäste. En hel armada av vattenspindlar rände iväg kors och tvärs över den trollska vattenytan.

"Kvack, kvack…" En andmamma varnade sina små och simmade ut från en vassrugge lite längre fram och banade sig väg – bland blommande nate och vattenklöver – med sina sju dunbollar i släptåg. Det blev en mörk fåra – i det annars så stilla vattnet – efter den uppskrämda andfamiljen. Hon lät kanoten glida sakta, utan att paddla. Lika bra att andfamiljen fick ta skydd, innan hon paddlade vidare.

Nu var hon på väg… Karta och kompass behövdes kanske inte. Hon visste ungefär hur stränderna såg ut, där hon skulle göra ett strandhugg. Den enormt stora stenen kunde inte vara borta, även om mycket blivit annorlunda. Kalhyggen där det förr växt skog och skog där det tidigare varit hagar…

Säkert skulle hon känna igen platsen, där de förr alltid brukade förtöja ekan, när de var åt det här hållet i något ärende. – Sedan skulle hon gå skogleds. Kanske skulle hon leta rätt på någon gammal djurstig att följa – i hopp om att hitta torpet. Hon ville se den gamla stugan igen. OM den fanns kvar. Se platsen som den vuxna mänska hon nu var. Se om det stämde med minnet från de gånger hon varit med föräldrarna. Stötartorpet.

Namnet stod numera inskrivet på generalstabens karta, hade hon för sig. Där hade Stötar´n bott och levt och sedan Emanuel med fru, barn och en ko. Ja, gode Gud vilket liv. Leva så långt bort från allfarvägen. Enbart sjöväg eller gå skogleds flera mil för att komma till bebodda trakter. Det kändes helt otroligt, men så var det. Hon mindes mannen som brukat komma över sjöarna till hennes föräldrar i höbärgningstiden.

Emanuel eller Manne som han alltid kallades, brukade göra dagsverken hos hennes föräldrar. Kanske lönen enbart varit mat för dagen och någon brödkaka att ta med hem till familjen. Hon var förliten för att ha reda på hur löneavtalet varit. Tröskningen brukade Manne också hjälpa till med. Han var väl traktens ende dagsverkare, vad hon förstod. Han hade ju inga stora arealer att bruka på det egna torpet, så tiden hade han, men inte pengarna. Knappt att det gick att försörja den enda kon, som han ägde.

Minnesbilder av den gamla stugan dök upp: En grå liten stuga, som aldrig hade sett rödfärg. En prydlig granrisbädd framför farstutrappen, en grå trätrapp upp till en dörr som hon hade för sig fanns på ett litet utbygge på stugans södergavel… Kunde det stämma? I den lilla farstun tog man av sig stövalar och skodon. – Skodon… det var stövlar och träskor och kängorna som användes till fin… Vid eventuella kyrkobesök. Eller kanske när man var tvungen att någon gång uppsöka doktorn. Svarta var de med tillhörande pampuscher. Också i svart.

En fårskinnspäls hängde i ett mörkt farstuhörn. Kanske för användning vintertid, när det fanns möjlighet till slädskjuts. Fast egen häst hade inte Emanuel, men hon hade som för sig, att han fick låna häst ibland. Men av vem hade hon ingen aning.

Köket var litet och skåpen få. Bara ett enda, och det fanns över den bänk som skulle föreställa både diskbänk och arbetsbänk. Bänkens sidor bestod av gulbruna panelbräder. Översidan var klädd med zinkplåt. Ovanpå bänken stod vattenhinken med skopan hängande på utsidan. Fotogenlampan hängde i taket över det vaxduksklädda bordet. Där stod kaffekvarnen och en pelargonia. Den gamla vedspisen var enda värmekällan och inne i rummet fanns en järnkamin, som stod på tre lejonliknande fötter och med små glasrutor i luckan. En fin sak. En nästan likadan kamin fanns även hemma i hennes hem.

Det som gjort starkast intryck på henne vid det här besöket som barn, det var väggarna. Väggarna i det enda rummet och i köksdelen var klädda med gulnade tidningar. Dagstidningar, sådana som hennes föräldrar fick med postgången, och som de fick hämta i lanthandeln en gång i veckan.

Förmodligen var dessa tidningsklädda väggar enbart till för att hålla draget ute, för skönhet var det ju inte tal om, att de var uppsatta för. Så mycket begrep hon, utan att behöva fråga föräldrarna. Men visst kändes det både kusligt och bisarrt, att folk tvingades leva så utan allt som var brukligt.

Alldeles där hon skulle landsätta kanoten, såg hon hur en bäver tog sig ett morgondopp. Det blev svallvågor efter hans breda svans.

Hon visste att skogen höll på att stryka med lite längre bort. Bävrarna fällde och dämde och så blev marken vattensjuk och träden dog, men det var ju dessa arma djurs enda sätt att göra på. Var skulle de bygga och bo, om inte just i älven? Djuren var ju skapade för att leva så, även om bönderna nere på slätten – de som ägde skogen – knöt nävarna och svor.

Äta eller ätas… Var det så livet var för alla varelser här på jorden? Hon hade hört att det ibland sprängdes bäverdammar för att rädda skogen. Vilket ogästvänligt paradis… de arma djuren bosatt sig i.

Det skrapade under kanotens botten, när den gled upp på strandstenar och grus alldeles invid den stora stenen, som förr varit landmärket. Så långt var hon rätt. Nu skulle hon ta sin vandringsstav och söka rätt på det som kunde finnas kvar av Stötartorpet.

Innan vandringen och sökandet efter torpet började, drog hon upp kanoten så långt det gick. En storspovs rullande toner, riktigt vällde ut i den tysta morgonen. Kanske blev den skrämd. Hon ställde sig dyr still. Lät blicken gå ut över det morgonstilla vattnet.

Blicken fastnade på ett svanpar vid den västra stranden – där höjden mörk, tyst och dyster lät sjön sluta i en inbäddad och skyddad vik. – Det blänkte i fåglarnas vita fjäderdräkt och vitheten speglades i skogssjöns mörka vatten. Svanarna tycktes hålla på med någon slags kärleksdans eller var det kanske bara vanlig morgongymnastik?

Nog vore det väl bra eländigt och synd… om denna tysta och kanske en av de sista vildmarkerna – inom kort skulle prydas med stora vingar av stål, som också skulle speglas i vikens vatten. En hel vindkraftspark ville de styrande sätta upp.

Svanparet slog med sina vita vingar och tackade nej. Men vem kan förstå en svans tysta protest???

Ingbritt Wik

Copyright ©Ingbritt Wik 2013

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.