Konsten att tömma en bitter kalk

Maggan läste veckotidningens kontaktannonser. Den här veckan var det många som sökte partner eller brevvänner. Antingen berodde det på att det börjat bli vår i luften eller på att påsken låg som närmsta stora helg i almanackan.

Många åkte ju till Åre för att pröva slamonutrustningen som de kanske fått i julklapp. Men den här annonserande mannen ville sticka iväg åt ett helt annat håll. Häxornas samlingsplats, verkade det vara som lockade honom mest.

"Följ mig till Blåkulla, du charmiga häxa", läste Maggan som överskrift på den där kontaktannonsen, som hon fastnade för. Mannen bakom det lockropet verkade intressant, tyckte hon. Medelålders ärlig och sanningsenlig änkeman, inga barn, egen villa. Bil och husvagn för härliga semestrar. Vidare skrev annonsören, att han längtade efter en allmänbildad kvinna, som kunde stå på egna ben… och som smakat bitterhetens kalk…, men icke jämnats med marken av svårigheterna, utan lagt allt bakom sig, och som nu var redo att satsa på ett nytt, och seriöst förhållande…

Svar till signaturen: "Lika barn leka bäst."

   – Bitterhetens kalk, sa Maggan högt och fnissade.

Vilket konstigt språk den här mannen verkade använda sig av… "Icke jämnats med marken…" – Jo, men, det hade varit ytterst nära… att hon gått i däck den där gången. Men nu var hon tillbaka på banan igen. Skönt.

Många intressen verkade han ha. En del stod uppräknade: Resor till intressanta platser. Djur och natur och auktioner – samt litteratur och musik, dock ej dans.

   – Det var ju lite synd, för utan logdans någon gång ibland, var det ingen riktig sommar, ansåg Maggan. Men, men, han verkade ha så många andra fördelar, så hon fick väl klara sig utan dans. Eller sticka i väg på någon dansafton ensam eller tillsammans med någon väninna.

Maggan funderade en stund, innan hon reste sig upp och började leta i skrivbordslådan efter brevpapper och en fungerande penna.

Det gick rätt många dagar innan telefonsamtalet kom. Det som bekräftade att den kontaktsökande mannen fått och även läst och begrundat Maggans svar på hans anrop.

Oj, nu fick Maggan fjärilar i magen, när hon helt plötsligt hörde den här mannens sammetmjuka röst i örat, och hon kände hur den där inre kraften rann till; energi kallades den visst. Hon hade känt sig trött och likgiltig inför det mesta under den här senvintern. Down helt enkelt, nästan deprimerad.

Inte nog med att Runar Ankarberg hade en mörk, förförisk röst när han talade. En kväll sjönk han en stump för henne i telefonen, så hon fick höra hans mjuka baritonstämma. Hon hade fått rysningar över skinnet, där hon suttit hopkurad i soffhörnet och lyssnat. Han verkade både manlig och världsvan. Det var en hel del go i karln, uppfattade hon. En frisk fläkt som svepte in i hennes stagnerade liv.

Men i ett senare telefonsamtal avslöjade Runar något som fick Maggans pulsar att coola ner betydligt. "Jag är präst."

Pang… Där gick solen bakom de rosa molnen… för Maggan.

   – Präääst, hojtade Maggan så högt, så hon förstod att det måste ha låtit rent ut sagt olämpligt. Hur då präst? sa hon sedan.

Runar skrattade lite halvförläget. – Harklade sig och sa: "Ja, präst på det vanliga viset. Du kanske är konfirmerad. I så fall har du väl kommit i kontakt med sådana som mej. Jag hoppas att inte detta ska behöva ställa till några olägenheter för oss."

Maggan suckade, kände sig både besviken och skamsen över det hon kände. Och satte igång att fundera över vilka nöjen man kunde idka – och hur pass roligt man kunde ha tillsammans med en präst… Inte mycket, blev hennes hastigt summerade funderingar.

   – Så du predikar och så där…, då?

   – Ja, viss, men inte varje söndag och jag har planer på att ta tjänstledigt ett tag, för det har varit på tok för jobbigt ett tag.

En präst är väl en präst även i det civila, grunnade Maggan. Ingen dans. Tänka sig för i allt man sa, så man inte svor eller hädade Gud… och hans änglar. – Vilken sorts musik gillade den här mannen? Kanske bara fiol och piano? Klassiskt för hela slanten. Inga lössläppta toner där inte… Kunde hon ställa lite av dessa inneboende frågor till Runar?

Promenader hade han pratat om, och att göra utforskningar i naturen. Vad stod utforskningar för egentligen? Var det att gå så långt, så han kanske kunde tänka sig att hålla henne i handen medan de vandrade sida vid sida. Längre än dit gick kanske inte prästerskapet i sina utforskningar. Nu suckade Maggan tungt. Detta var nog ingen livskamrat. Åtminstone inte i stil med vad hon sökte.

   – Men kära Maggan…, sa Runar. Jag spelar gitarr och hade en gång i tiden funderat på att dra igång ett hårdrocksband. Men det blev inte så. Att vara präst är inte någon begränsning för vad man kan göra här i livet. Och att avhålla sig från krogar och danshak, har jag aldrig upplevt som något stort offer.

"Nähää, du gubbe lilla, det har du inte… Det förstår jag så innerligt väl", tänkte Maggan. "Vilket torrt liv han måste ha levt." Hon kände ett stort motstånd inom sig över ett eventuellt möte med den här Torrakan Runar.

   – Det mesta är ju synd i olika grader, för dem som är med i kyrkan, klämde Maggan ur sig.

Då skrattade Runar.

   – Nej, lilla vän, där har du helt fel. Så är det inte alls. Låt oss träffas, så ska jag nog överbevisa dig. Att vara präst handlar inte om att försaka både det ena och det andra. Jag är öppen för det mesta, och är ganska stolt över mina färdigheter på en del området. Jag tror att jag skulle kunna ge dig mycket av allt det där som jag förstår att du saknat länge.

Då rann det en ström av värme genom hela Maggans kärlekstörstande kropp eller lekamen säger man kanske på prästspråk. Menade han verkligen… Men hur…? Kunde han ha förstått? Hon hade ju inte med ett ord nämnt…

Där avbröts hennes tankar, när hon hörde Runar föreslå en date. Kanske är det lite liv i karln, i alla fall, tänkte Maggan lyckligt, för trots allt, hade hon börjat bli ganska intresserad av den här främlingen.

Deras första träff blev i Linköping. Maggan var ju från norra delen av Sveriges land, så att dra så långt söder ut, som till Östergötland, tyckte hon kändes som en riktigt exotisk tripp.

De såg musikalen My Fair Lady på Stora Teatern i Linköping. Därefter bjöd Runar henne på en fin middag på en högklassig restaurang.

De hyrde rum på Grand hotell. Vilken häpnad att kunna ha så roligt med en stelbent präst, tänkte Maggan, när hon fick en vindoftande kyss på kinden, innan de gick var och en till sitt enkelrum på hotellet.

Efter det där hastiga, rumphuggna avskedet i hotellkorridoren som avslutning på en ovanligt trevlig dag, kände Maggan sig lite besviken. Det hade doftat Mysk och Sandelträ om Runars kind… kanske något dyrt rakvatten som han använt och förhoppningsvis valt för hennes skull. Hans hår blänkte av någon slags pomada. Maggan kände sig lite yr av vinet och hon misstänkte att kanske prästen själv hade känt av måltidsdrycken. Det hade verkat så lite tidigare under kvällen. Vinet till middagen hade nog varit lite starkare än vanligt nattvardsvin, gissade hon. Efter middagen hade han till och med suttit med hennes ena hand i sin. Fast tvärs över bordet förstås. Så inga osedligheter kunde smyga sig in…

Så snopet kvällen slutade. De var ju inga ungdomar som behövde hålla på sig tills den rätte kom, rann det genom Maggans tankar – och hon kände en tyngd av besvikelse i hjärtat. Förresten den tyngden nådde ända ner till hennes underliv, och hon blev arg på sig själv över sina dumma känslor. Men, men…, det var väl bäst att sköta sina kort. Så inte prällen sökte sig till någon annan häxa, som kanske också hade svarat på hans kontaktannons i hopp om att få luft under vingarna eller under den omtalade Blåkulla-kvasten.

Det visade sig att Runar hade mycket god hand med människor. Men så var han ju präst också, och sådana borde ju vara utbildade i att ta människor på rätt sätt. Maggan hade – under flera år – legat i fejd med sina bröder i en arvstvist. Men så fort Runar hade fått träffa samtliga syskon, tog det inte lång stund förrän han lyckats få syskonskaran att enas om en försäljning av barndomshemmet.

Maggan blev utsedd att fixa iordning stugan till försäljningen. Skönt att den här schismen är över, tänkte hon när hon och Runar var på våg för att hjälpas åt att få huset i säljbart skick.

Runar åtog sig jobbet att rensa uppe på vinden bland möss och spindlar. Det var Maggan tacksam för.

Efter bara en stund kom han kånkande på en stor låda som han ställde ner på köksgolvet.

   – Titta vad jag hittade, sa Runar och dukade upp en kaffeservis i äkta silver. Kaffekanna, sockerskål och en gräddsnipa.

Maggan höjde på ögonbrynen och sa:

   – Hittade du det där på vinden? Inte visste jag att det var rena guldgruvan där uppe.

   – Den här kan du hälla eftermiddagskaffet i, sa Runar och vevade i luften med kaffekannan.

   – Nej, bevare mig väl… Inte tänker jag hälla kaffe i den där gamla kannan, som legat på vinden bland skräp och råttlort. Aldrig!

   – Jag kan åta mig att få de här silversakerna värderade, föreslog Runar. Jag är bekant med en antikhandlare. Jag sticker dit med rasket så får han titta på grejerna.

   – Ja, visst gör så. Det går väl att sälja sakerna på Blocket, om inte annat. Och då är det ju bra att veta vad de är värda.

Efter någon vecka frågade Maggan hur det gått med värderingen av silversakerna.

   – Jahaa, ja… , sa han släpigt. Men lade hastigt till: Jasså dom… – Kanske glömde jag säga att chefen var på semester. Så jag lämnade kvar silversakerna på hans auktionsfirma. Grabben hans skulle hälsa från mig, att jag ville ha grejerna värderade. Så han hör väl av sig när han är klar.

   – Jamen, du vet att det är inte enbart mina saker. Tog du inte med den där chiffonjén till en auktionsfirma också?

   – Jo, men den blir ju inte såld förrän vid nästa auktionstillfälle.

   – Hade de inte en affär också.

   – Jo, lilla gumman, det har de, men där har de bara sådant där skrot, som man kan kalla loppisfynd. De stora grejerna säljs inte över disk.

   – Fick du inget kvitto på att du lämnat in grejerna…? Jag menar chiffonjén och alla de där lådorna med porslin.

Runar bara ryckte på axlarana och sa:

   – De hör av sig till dig när sakerna är sålda. Du behöver väl inte ha så bråttom. Det fixar sig.

När Runar ringde och berättade, att han hade tagit tjänstledigt från sitt arbete som präst och tänkte ta det lite lugn ett tag, och ägna sig åt kyrkligt volontärarbete – sådant arbete som han kunde bedriva även uppe på Maggans latitud, blev hon överlycklig. För nu var hon kär. Efter de senaste utsvävningarna var hon vanvettigt förälskad i den här karl´n.

Den där resan till Danmark, skulle hon sent glömma. Runar hade talat sanning. Man behövde inte leva ett sämre liv, bara för att man var präst. Maggan var nu övertygad om att hon skulle bli lycklig med den här mannen, och hade börjat se fram emot den dagen, när hon kunde kalla sig prostinna. Hon ville gärna hjälpa Runar i det där volontärarbetet och det verkade han bli glad över. Det var ett behjärtansvärt uppdrag, hade han sagt. Men vilka de utsatta och nödställda var, sa han inte just något om.

Maggan ville veta lite mer utförligt, vad allt handlade om, innan hon gick ut och skramlade med insamlingsbössan. Så när Runar dök upp nästa gång, hade han en hel del material, med sig. – A4 papper med foto av det översvämningsdrabbade området i Thailand. Bilder som visade hur husen rasat ner i ravinen. Samt närgångna bilder av hemlösa människor bärande på barn och ägodelar. – Vilken katastrof! Han lade upp en stor pappersbunt på köksbordet, så hon skulle kunna sätta sig in i vad arbetet gick ut på. Dessa flygblad skulle de dela ut på strategiska platser i landet.

Han var så full av idéer den här mannen. Aldrig still längre än nödvändigt.

   – En sådan präst som du, Runar, skulle man ju ha haft, när man gick och läste. Då hade man kanske blivit intresserad av kyrklig verksamhet.

   – Så, så, sa han blygsamt. Detta är väl inte så märkvärdigt.

Maggan hade för ett halvår sedan vunnit en storvinst på Bingo-Lotto, så i sitt garage hade hon en sprillans ny Volvo stående. Allra först hade hon funderat på att sälja den nya bilen och fortsätta åka i sin gamla, och använda pengarna som hon kunde få för vinstbilen till saker hon bättre behövde. Men till sist bestämde hon sig för att sälja den gamla kärran och åka lite flottare. Och nu – inför den stundande semestern – var det ju jättebra, att hon hade en fin bil som verkligen fungerade och som det var AC i när sommarsolen glödde på himlen under långa dagar. Runars bil var nämligen både gammal och rostig och startade endast när den själv ville.

Runar hade en idé om att de kunde slå samman semestern och det kyrkliga volontärarbetet.

   – Hur menar du då, undrade Maggan.

   – Jo, ser du… Vi tar min husvagn och så gör vi en repa genom Sveriges avlånga land och hoppar in på olika köpcentrum och skramlar med bössan och delar ut lite av de här flygbladen. Då gör vi nytta, samtidigt som vi gör en enorm hjälpinsats för de nödställda.

Den idén nappade Maggan på omedelbart och började göra i ordning den gamla husvagnen. För Runar hade faktiskt en husvagn, precis som han nämnt om i kontaktannonsen. Men det var en gammal skruttig sak. Fast med lite nya gardiner och överdrag till de slitna dynorna, blev den användbar. Riktigt trevlig att bo i under en lång semester.

Vilken semester…! Tack vare allemansrätten, kunde de stanna ett par tre dagar – med sitt husvagnsekipage – vid någon fin, liten sjö. Meta, grilla, sola och bada, samt älska, och det sistnämnda blev det nästan mest av.

Runar brukade fixa frukost och duka fint på campingbordet vid husvagnenes läsida i moronsolens gyllene strålar. Fåglalåten och klucket av vågor mot en närbelägen strand, gav en sällsam lyckokänsla, tyckte Maggan. Hon kände sig lycklig och rik på många vis.

När de for igenom någon stad, brukade de stanna till vid ett lämpligt köpcentrum och gå omkring och samla in ett litet bidrag för den kyrkliga välgörenheten. – På bara någon vecka hade deras volontärarbete inbringat åtskilliga tusen till de olycksdrabbade människorna i det översvämmade området i Thailand.

Efter semestern skulle Runar köra ner till Malmö, där huvudkontoret för hjälpverksamheten var beläget.

Tidigt på måndagsmorgonen ringde Runar till Maggan och bad att få låna hennes bil, för hans egen gick det inte att få något liv i.

   – Visst! – Kom och hämta den, du, svarade Maggan sömndrucket och kravlade sig ur sängen.

Runar gav henne en kram och en hastig puss, och så slängde han sig in bakom ratten. Tutade, vinkade och drog iväg med en rivstart. Det var sista gången Maggan såg Runar Ankarberg.

Efterforskningen gjorde gällande, att någon präst vid det namnet hade det aldrig funnits i den församlingen som Runar uppgett. Däremot fanns han upptecknad som dagdrivare och diversearbetare på den adressen som Maggan fått. Tyvärr hade han sagt upp både lägenheten och telefonen. Någon ny adress fanns inte angiven. Maggans nya, fina bil gick att spåra … Den hade Runar Ankarberg sålt, så den bilen hade bytt ägare.

Nå, ja… Maggan var van att tömma bittra kalkar. Så hon bestämde sig för att klara av att tömma även denna stora bägare. Allt för kärlekens skull. Hon hade trots allt fina minnen att leva på, men de tenderade att vara i dyraste laget.

Ingbritt Wik

Copyright © Ingbritt Wik 2014

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.