Kanske en hälsning från andra sidan

Septembersolens sena eftermiddagstrålar föll över gatan. Himlen var höstblå och hög. – Luften klar, nästan lite kylig. Färgade löv skälvde i de stora parkträdens kronor. De där träden, som tycktes skjuta upp ur rena asfalten, längs trottoaren.

Torget utanför Gallerian var fullt av fredagshandlande människor. Alla skulle fram. Flera torgstånd med mängder av blommor, frukt och även bär, stod i rad längst uppe vid torgets kant. Där som Drottninggatan tar vid. Just vid cykelstället, där cyklar parkerades en stund, under tak.

Cyklister for fram och åter längs cykel- och gångbanan. Någon gångare såg sig dåligt för – sprang rakt framför cyklisten, som säkert blev irriterad. Pling från cykelringklockor hördes och andra tjoanden för att påkalla uppmärksamhet. Allt detta blandat med frälsningsarméns blåsorkester lite längre ner mot nästa gata. En ensam mor körde en barnvagn, med två småttingar hoppande och skuttande bredvid. Ut från Gallerian kom män, kvinnor och barn. Många med påsar och paket, andra bara planlöst gående i sicksack mellan andra trafikanter.

Någon kanske tänkte sig in i all hast för att handla, parerade bland utgående kunder, skyndade på sina steg. – Alla skulle endera in eller ut från denna affär. En jämn ström av folk ... passerade genom Gallerians automatiskt öppnade dörrar. Alla ville hinna sina ärenden, så här efter jobbets slut, före helgen. Ansikten speglade: förväntan, besvikelser … De flesta även med tillsats av en hel del stress. Även glädje kunde urskiljas hos någon, men även oro och anad sorg kunde ses i många ansikten i denna väldiga massa av människor. – Någon sjöng på en konstig melodi. En fotgängare pratade i sin mobil. Ungdomar brottades och boxades med varandra på lek, där de minglade omkring.

En yngling sågs bära på en nyförskaffad skateboard och tycktes se ljust på den närmsta timmen. Han gick med långa kliv, bärande leksaken under armen, samtidigt visslade han både glatt och falskt.

Där satt hon alldeles utanför på trottoaren, där vid Gallerians svängdörrar. Så späd hon såg ut – där hon satt i den lågt stående höstsolens sken. Så skimrande på något vis. En vit tunn ärmlös blus, det var inte kallare än det gick an. Håret blont och luftigt – rördes lätt av vinden. Allt så stilla som på en tavla. Hon höll sin ena hand på en svart hunds hjässa. Såg på hunden som om hon nyss tilltalat den.

Hunden i sin tur såg med tillförsikt och tro tillbaka upp i hennes ansikte – Visst! Jag tror hon log. Hela bilden – mitt i allt detta stoj – andades frid och himmelsk ro. Som om hon satt helt ensam där, med sin hund – mitt i allt stadsbrus från bilar, folk och allt ståhej. Där … mitt i staden Örebro. Tiden tycktes ha stannat – för en sekund. – Kaoset runt omkring denna bild, hamnade som i en helt annan dimension, som om fredagsvimlets kaos inte alls ägde rum – just då och där i hennes svär. – Hon strök på sin svarta hund i ett förtroligt samförstånd. – Synen andades lugn och harmoni. Ögonblicket speglade sådan frid, som hon aldrig fick här på vår jord.

Hunden kände jag allra först igen! Det var ju Dobber! Kände även igen kvinnan ... Det var ju hon ...!? – Min äldsta syster! – Hon som dog för några år sedan. Jag stannade i steget. – Undrade... – Var jag sjuk eller var detta en uppenbarelse mitt i en stressad dag? Spelade mig solen spratt? – Jag tog några steg till … Då byttes bilden … – byttes så småningom ut – och jag såg en grabb som satt på trottoaren, just där min syster alldeles nyss suttit. Pojken vaktade familjens hund, medan någon var inne på Gallerian – där ingen hund fick följa med.

Ingbritt Wik

Copyright © Ingbritt Wik 2014

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.