En Fasansfull Alla Helgonshelg

Torild bar den stora, orangegula pumpan till cykeln och band fast den enorma tingesten på pakethållaren. Nu skulle hon cykla hem och sätta sig i lugn och ro på den inglasade altanen och karva ut ögon, näsa och en bred, grinande mun på den här pumpan. Hon hade aldrig gjort något sådan här tidigare, men hon hade sett att på många ställen hade de sådana här pumpor utomhus med ljus i. Det såg snyggt ut, tyckte Torild och hon som hade trädgård kunde ju passa på att göra lite extra fint till Alla Helgonshelgen.

Efter makens hastiga frånfälle ett par år tidigare, hade hon inte brytt sig om vare sig att kratta löv eller göra något fint i trädgården när det närmade sig höst. Trädgården hade varit Tryggves syssla. Han hade lagt granris över rabatterna och räfsat alla löven och satt gnagskydd på unga, känsliga trädstammar. Nu var helt plötsligt även den sysslan hennes. Hur skulle hon hinna allt? Helt ensam.

Den här hösten – precis som alla de andra höstarna – efter Tryggves bortgång, hade det inte blommat några dahlior i hennes trädgård. De var bortfrusna. Det var alltid Tryggve som tog upp dahlierötterna och ställde dem frostfritt. Han glömde aldrig sådana saker.

Torild skulle för längesedan ha krattat löven, men hade inte orkat. Ville inte ens. Det kändes så vemodigt att göra något i trädgården, när hon var ensam herre på täppan.

Nu funderade hon på att be ett par pojkar i grannlaget om hjälp. Kanske kunde grabbarna räfsa löven, om de fick några kronor var. Hon visste att Emilssons hade fått hjälp av dessa grabbar.

Emilssons är ett äldre par, men det spelar väl ingen roll? Jag kan väl behöva lite hjälp i trädgården, jag också, även om jag inte är pensionär …, tänkte Torild och trampade iväg på sin cykel i ett kallt duggregn. Hon hade jobbat över någon timme också, så nu var det nästan nermörkt.

Just som hon skulle svänga in på sin egen garageinfart, kanade cykelns framhjul i sidled på en sträng blöta löv. Vigt hoppade hon av cykeln, blev stående grensle över den. Pumpan klarade sig, såg hon när hon vred sig om för att se efter.

Hon ledde cykeln uppför grusgången, ställde den ifrån sig lutad mot trappräcket, lösgjorde pumpan, lade ner den på nedersta trappsteget, gick upp på trappan och började gräva i väskan efter nyckelknippan. Hon skulle just sätta nyckeln i låset, när hon upptäckte att dörren inte var ordentligt stängd. Den stod öppen på en liten springa.

   –Men visst stängde jag väl och låste den i morse, utbrast hon högt för sig själv, och kände hur en rysning for genom kroppen där hon stod i mörkret under den trasiga ytterlampan. Den som hon skulle ha bytt för så längesedan. Det hade inte blivit av. Hon hade uppskjutit lampbytet till nästa dag varje gång som hon erinrade sig, att den var trasig.

Det som Torild och Tryggve inte visste när de köpte det här huset och flyttade till Sverige. Det var: att i det här huset hade det bott en kallblodig mördare. Mannen som stått skriven för huset, hade slagit ihjäl sin sambos älskare och hade tänkt fixa sin sambo också, men hon hade lyckats ta sig undan i sista stund.

Huset hade blivit sålt på exekutiv auktion och om detta sorgliga öde hade paret Torild och Tryggve Haraldsen givetvis inte fått veta något. Efter långt övervägande petade Torild upp ytterdörren med tåspetsen och hade piassavakvasten i högsta hugg, för att kunna försvara sig, utifall någon stod och tryckte i farstun.

Försiktigt lät hon högerhanden treva på insidan av väggen tills hon fick fatt i lysknappen och tryckte till. Inkommen i farstun, såg hon sig om åt alla håll, men såg ingen människa. Först när hon skulle kliva ur skorna, såg hon brevet som låg på golvet. Hon böjde sig ner och tog upp det. Det var inget namn skrivet på utsidan av kuvertet. Hon slet upp det och drog ut en liten vit lapp, där det stod: ”Jag vet allt om dig, och jag ämnar komma tillbaka. Lita på det” E …!

Sedan stod det inget mer. Vem var E.? Och vad visste E. om henne? Hur hade denne individ kommit in i hennes hem? Hade han haft nyckel? Det måste han ha haft, för det var ingen åverkan gjord på dörren.

Skulle hon ringa polisen eller skulle hon låta bli? Det var väl för tidigt att kontakta polisväsendet. De skulle väl inte bry sig om en sådan här harmlös grej. Istället ringde hon till familjerna Alfredsson och Flod, för att höra efter om deras pojkar ville tjäna en hacka genom att räfsa löv på hennes gård.

Jo, viss hade de lust till det, de skulle komma redan i morgon dag efter skolan, lovade deras föräldrar. Räfsor och tillbehör, skulle Torild hålla med och själv skulle hon ta halva eftermiddagen ledig för att hjälpa till att få tomten fri från löv och skräp.

När Torild kom hemcyklande på eftermiddagen, såg hon hur två pojkar i fjortonårsålder räfsade löv för glatta livet. Det var inte mycket kvar av alla de där löven. Dessutom såg hon en annan sak: de hade gröpt ur den stora pumpan, som hon köpte i går. Den blev ju bortglömd då under gårdagen, när hon upptäckte att någon varit inne i huset.

   –Vilken fruktansvärt grotesk spökpumpa ni har gjort, men varför har ni karvat så fula märken på kinderna? Det ser ju ut som om den varit utsatt för övervåld, sa Torild och höjde lite besviket på ögonbrynen, när hon såg på pojkarna.

   –Viii…? – Nej, vi har inte karvat i pumpan. Är det inte tant själv som gjort det?

Där kom den där obehagligt kalla rysningen igen. Samma kalla kårar, som hon hade känt i går, när hon stod vid den uppreglade dörren, utan att veta ifall någon stod innanför. Fanns det någon som strök omkring här när som helst, undrade hon inom sig, utan att säga något till grabbarna.

   –Vi skulle ju grilla korv, när vi hade räfsat färdigt, lovade jag, sa hon istället. Det passar ju att vi gör det nu. Vi fyrar väl på högen med grenar och skräp.

Torild tog upp tändvätskan ur kassen, som hängde på cykelstyret. Hon hade köpt både tändvätska, korv och tillbehör på macken när hon åkte hem. Det blev en trevlig stund med grabbarna. De hade jobbat sig svettiga och hungriga och nu satt de allihop på varsin trädgårdsstol, som de ställt ut runt brasan. Grabbarna hade lovat att ställa in dem i uthusboden innan de gick hem. De skulle vakta elden också, så inte den tog sig igen. Därför var bevattningsslangen utlagt på gräsmattan. Så de kunde släcka glöden innan de gick hem.

Någon gång efter midnatt vaknade Torild av att det spöregnade. Det slog på sovrumsfönstret så hårt, att hon trodde att rutan skulle gå sönder. Det måste ha börjat hagla, tänkte hon och satte sig upp i sängen och tittade bort mot fönstret.

   –Neeej … vaa är det? utropade hon.

Vattnet slog mot rutan som om en brandman riktat slangen mot fönstret. Vad är detta?

Hon hävde sig upp ur sängen, sprang fram till fönstret och tittade ut bakom gardinen.

Det gick inte att se vem som höll i trädgårdsslangen, för den som gjorde det, var smart nog att ställa sig i en sådan vinkel, att hon inte kunde se vem det var.

Så fort gärningsmannen såg att Mia var vaken, slängde han vattenslangen ifrån sig och försvann. Förmodligen in bland bärbuskar och äppelträd. Vad skulle detta betyda? Vad menade han med att spruta vatten på hennes fönster? Tokdåre! – Kunde det vara grabbarna som ville skämta med henne? Det hade ju blivit populärt med allahelgonspex. – Nej, tänkte hon sedan. De kan inte vara ute och springa mitt i natten. De har ju skolan som de måste orka upp till nästa dag. Dessutom var dessa grabbar inte kända för att vara några busfrön.

Pojkarna hade använt slangen och sprutat vatten på glöden innan de gick hem. Precis som de hade kommit överens om. Det hade hon sett, när hon var ute för att ställa in cykeln i boden.

Vid tretiden på morgonen hade hon fortfarande inte fått en blund i ögonen efter det där med vattenslangen. Hon vred och vände sig i sängen och tyckte att det kändes alldeles för varmt ut inne i rummet. Detta föranledde henne att gå upp för att öppna fönstret, och tur var det. För då kände hon röklukten, och det hade hon inte gjort när hon ställde in cykeln. Vad var detta för en konstig natt?

Hastigt slängde hon på sig morgonrocken och gick ut i farstun och öppnade ytterdörren. Då såg hon till sin förskräckelse, att röken kom från ett par ställen. En rishög brann alldeles utanför trappan och den andra elden var på den platsen där hon och grabbarna hade eldat kvistar och löv tidigare under kvällen.

Himlen var regntung. Inte minsta gnutta månsken. Enda ljuspunkterna var brasorna. I skenet därifrån såg hon hur en gestalt eller rättare sagt ett gråvitt skelett vandrade eller dansade oroligt framför en av brasorna. Med långa, svepande rörelser hävde skelettet sig fram och tillbaka under otroliga skrik.

Det var hårresande att se och höra gestaltens dans, så Torild backade förskräckt in i farstun, drog hastigt igen dörren så fönsterrutan skallrade. Hjärtat hamrade som en stångjärnshammare bakom revbenen. Hon hade svårt att få luft. Flämtande tog hon sig ut i köket, satte på kallvattenkranen, fyllde ett dricksglas med vatten, sjönk chockad ner på en stol. Var detta en pyroman, eller var det en vålnad från själva helvetet? Och varför fick just hon besök?

Torild gick brandvakt resten av natten, för att se om eldarna skulle sprida sig; ifall det eventuellt var något spår av bensin uthällt mot hennes hus. Ingen kunde veta vad denne vettvilling tänkt ta sig för med.

Hon funderade ett tag på att ringa brandkåren eller polisen för elden – vid trappan – såg ut att vara farligt nära den gamla trätrappan. Men så tynade de slickande lågorna av och till sist kunde hon avblåsa faran från den elden. Skelettet borta vid den andra elden hade dansat färdigt och försvunnit, men hon vågade sig inte ut. Inte vågade hon lägga sig heller, utan satte sig inne i en fåtölj i vardagsrummet. Där hade hon utsikt över den elden som fortfarande brann ute i trädgården med kraftiga, envisa lågor, som nådde nästan ända upp i de lägsta trädkronorna. Vad var det som det blev sådan fyr av? Alla kvistar och det mesta av löven hade ju hon och pojkarna eldat upp på eftermiddagen.

På morgonen, när Torild skulle ta ut sin cykel ur boden, för att åka till jobbet, fastnade cykelpedalen i något som var instucket bakom en säck gödning, som stod alldeles vid dörren. Hon tog tag i trasan och drog och fick upp en stor svart overall. Mansstorlek. När hon skakat ut den, såg hon att det var ett otrevligt gråvitt mönster både på fram och baksidan av overallen. Ett skelett. Fy sjutton. Var detta maskeraddräkten som individen från natten varit klädd i? Var fanns han nu. Någonstans i närheten kanske. Det var ju fortfarande mörkt, så han kunde mycket väl sitta och lura på henne inne i skjulet. Kasta sig över henne när som helst.

En fasans känsla grep tag i henne och hon slängde overallen ifrån sig, fick ut cykeln illa kvickt, sprang en bit med den, men slängde sig sedan upp på sadeln och fick fatt i pedalerna, trampade iväg allt vad tygen höll. Pulsen närmade sig hundra eller kanske ännu mer.

När Torild kom hem, den här eftermiddagen, efter en ansträngande dag, såg hon vad pyromanen hade eldat med; hennes fina teakutemöbler fanns det vissa bitar kvar av i askan.

Hon försökte tänka efter om hon hade några fiender… Kunde det möjligen vara Rune? – Nej… inte Rune. – Visserligen verkade han ha blivit lite stött över att hon avvisat honom några gånger, men nej… Så allvarligt tog han väl inte på, att hon inte ville binda sig än på ett tag. Nu var ju Rune dessutom bjuden hem till henne på allahelgonsafton. Hon skulle bjuda på middag var det menat. Då var det väl dumt av honom att halvt skrämma vettet ur henne strax innnan.

Torild hade gjort iordning salladen och värmt painriche. Vinet var lagom kylt och hon hade lagt sista handen vid dukningen. – Men Rune dröjde, han som annars var så punktlig.

Under tiden hon väntade roade hon sig med att arrangera de vita irisarna i vasen. Den smakfulla buketten som hon köpte på torget samtidigt som hon köpte en vacker thujakrans, som hon ämnade lägga på Tryggves grav i morgon bitti. Då när hon skulle tända gravlyktan. – Men gravlyktan… var fanns den?

   –Jo, visst ja, suckade hon. Den är ju ute i boden.

När hon ändå var tvungen att vänta på Rune, kunde hon lika gärna gå ut till boden och hämta in den.

Sagt och gjort… Hon klev i träskorna, öppnade dörren och skulle just sätta foten på första trappsteget, när hon fick se att gravlyktan stod nerstucken i gräsmattan alldeles framför trappan och lyste för fullt.

Nu började hon må illa, vem hade hämtat den i skjulet, tänt den och satt ner den på ett så strategiskt ställe, som mitt framför näsan på henne. Det måste vara någon som ville henne verkligt ont.

När det gått drygt två timmar, utan att Rune hade dykt upp, ansåg Torild, att hon inte behövde tvivla på vem som var gärningsmannen till alla otrevligheter som hänt under den sista veckan.

Det var naturligtvis Rune, hur hade hon kunnat tvivla på det? Han hade sett skyldig ut varje gång som hon berättat om vad som hänt, han hade fått en nyckel till hennes hus.

Varför skulle han utebli till hennes middagsinbjudan, om han inte var den skyldige? Han skämdes kanske för att sätta sig till dukat bord efter alla sina illdåd. En rysning for genom kroppren. Det var givetvis i kväll han skulle märka henne som ”denne någon” hade skrivit i ett mail, sänt från en dator på biblioteket. Rune jobbade där. Solklart.

Han hade givetvis åkt hit och tänkt gravlyktan, för att liksom befästa att nu snart var hennes sista stund kommen …

Hur hade hon kunnat lura sig så på Rune? Allt pekade ju så tydligt på honom. Han hade friat till henne, men hon hade tackat nej. – Han hade blivit förbannad … Svårare att gissa än så, var det inte.

Rune hade varit en artig och chevaleresk kavaljer. Bjudit på bio, konserter och de hade gjort en kryssning till Thailand. Trevlig och underhållande var han. Men det var väl just så som psykopater hade ord om sig att vara?

Bäst som Torild stod där i skumrasket medan de levande ljusen höll på att brinna ner, bankade det hårt på ytterdörren. Blodet isade sig i hennes ådror. Någon ropade hest hennes namn. Hon skyndade sig ut i farstun och frågade vem det var.

   –Det är jag, Rune. Snälla öppna! Jag är halvt ihjälslagen …

I all hast öppnade hon dörren på glänt. In snubblade Rune. Blodig, med sönderrivna kläder och ett vettskrämd blick. Han försökte ta ett par steg mot Torild, men rasade ihop på golvet.

   –Vad har hänt? snyftade Torild och lade sig på knä bredvid Rune för att kunna höra vad han viskade fram …

Med svag röst fick han fram, att han blivit nerslagen ute på gården, just som han klivit ur bilen. Mannen som dök upp, hade sagt att han skulle stympa honom, om han vågade uppvakta hans Kerstin, sedan hade mannen släpat in Rune i skjulet. Bundit fast honom med en tvättlina. Sedan hade han lämnat Rune med orden: att han skulle sticka hem och hämta grejer, så han kund märka honom för livet. Sedan skulle han även märka Kerstin, men först skulle han tända gravsmyckningslyktan. ”Om det inte blev så många år på kåken, skulle jag förpassa både dig och tjejen min in i helvetet.” Det var de sista orden som Rune hörde att mannen sa, innan denne sopade igen dörren till skjulet.

Polisen lyckades ta mannen – som överfallit Rune – på bar gärning. Han hade nyss blivit frikänd för mordet på sin exsambos älskare och visste inget om försäljning av hem och hus. Utan trodde att Kerstin fortfarande bodde i huset, som varit deras hem för många år sedan.

Ingbritt Wik

Copyright © Ingbritt Wik 2013

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.