Ignavil


Micael Andersson




Ignavil


Himlen delade sig i två delar. Natten och dagen tog upp hela ytan av skyn samtidigt i en bisarr missfärgning av den vanliga blå och svarta färgen.

Pojken stod ensam på en utav många kullar. Ett oändligt fällt av liknande jordiska backar sträckte sig så långt ögat kunde nå. På varenda en av kullarna stod det ett likadant krokigt träd utan löv. Det vanligtvis gröna gräset lyste nu i vitt på grund av den egendomliga himlen.

Månen stirrade ner kritiskt på honom med sina miljoner ögon. Han hade sett månen på himlen flera gånger förut. Dess miljoner ögon hade alla fokuserat på varsin levande varelse. Men nu hade pojken det stora silver ögats fulla uppmärksamhet. Det stirrade ner på honom med förakt, misstänksamhet och illvilja. Om månen fick bestämma skulle pojkens liv ta sitt slut här.

Solen tittade på pojken med en uthållig värme ifrån sin sida av himlen. Det var ingen vanlig sommar värme, som ibland kan vara för varm och besvärlig. Detta var en perfekt värme. En kärlek som nådde honom ända in i hjärtat. Värmen fyllde honom med mod, och den kalla blicken ifrån månen verkade inte alls så outhärdlig med den varma glöden.

”Vi vet båda två vad han har gjort”, väste månen ifrån sin sida av himlen. Hans röst lät som en fruktansvärd kastvind, som susade med våldsam kraft.

”Vi vet vad han tänkte göra. Det finns ingen annan ursäkt för någon som han. Han ska förtvina här, för att aldrig mer talas om igen.”

”Men han utförde aldrig dådet, du så ont talar om”, sade solen med en sådan mjuk och kärleksfull röst att pojkens ögon fylldes av tårar.

”Han tänkte på det, men tvekade. Han kände ånger över att han ens tagit tanken till sitt huvud. Dessutom, så tänkte han göra det för allas bästa.”

Månen dundrade med en väldig kraft, Blixtar och åska slog ner över allt på det stora fältet av kullar i en demonstration av ren ilska.

”Det spelar ingen roll!” väste månen. ”Handling och betänkande går hand i hand. En människa som vågar drömma som han. Vågar fantisera om det han gör. Vi vet båda två vad han var kapabel till.”

”Han kan inte förnekas inträde till paradiset för något han inte gjorde. Pojken har gjort mycket gott också om man bortser ifrån dessa fantasier. Dessutom har världen varit en ond plats för honom. Att han velat ge igen är förståeligt”, sade solen.

”Saken är att han inte gjorde det. Att han hejdade sig.”

Det blev tyst en lång stund. Hela fältet av kullar fylldes med ljudet av väldiga vingslag. Högt upp emellan dem båda himlarna kom han. Den enorma flygande örnen av guld, bärandes på sin stora våg i ett hårt grepp mellan sina klor.

Örnen landade med den stora vågen på kullen, och satte sig på toppen av den.

Pojken hade aldrig väntat sig att detta ögonblick skulle komma så snart. Innan han ens hade vuxit upp till man. Månens och solens eviga diskussioner skulle aldrig ha en segrare. Dem var båda för partiska till gott och ont. Endast örnen och hans våg kunde fatta riktiga beslut.

Han skulle väga pojkens goda handlingar på sin våg, tillsammans med hans onda. Allting pojken någonsin hade gjort eller tänkt skulle vägas. Vägde hans goda gärningar och tankar mer än hans onda skulle han tillåtas att träda in i örnens paradis. Leva för alltid i det vackra paradiset som väntade på andra sidan. Men vägde hans onda gärningar och tankar över dem goda, skulle han försvinna. Det skulle vara som att han aldrig ens hade existerat.

Örnen knuffade till vågen med en av sina klor. Vågens båda händer började skifta av och an. Den goda sidan satte sig högre, bara för att åka under den onda. Vågens händer höll länge på att studsa upp och ner, som att den inte kunde bestämma sig vilken sida den ville hålla högst.

Men den stannade. Och tystnade som följde var total.

Händerna stod precis på samma höjd.

Ingen kunde säga någonting om det. Det fanns ingenting att säga. Det var första gången dem tre gudomligheterna inte kunde finna orden.

Månen började tala, men Örnen tystade honom med endast en blick. Sedan såg den gyllene fågeln ner på pojken, och en portal öppnades framför honom. Örnen hade tagit beslutet. Örnen hade bestämt att trots att dem vägde lika mycket på vågen, så vägde ändå det goda mer.

Han var välkommen in till paradiset. Han behövde bara ta ett steg in igenom portvalvet och han skulle aldrig ha några mer bekymmer. Han skulle kunna leva precis hur han ville. Och han skulle vara lycklig i oändligheten.

Pojken stod länge och stirrade in i det vackra landet som låg bakom den astrala dörren, som hängde framför honom. Ett grönt, inbjudande landskap. Fullt utav hopp och liv. Det fanns ingen tvekan om att han skulle vara lycklig i örnens paradis.

Men ändå så vände pojken sig om. Han vände ryggen åt dem tre gudarna och började vandra nerför kullen. Han sade inget till dem. Inget farväl.

Dem försökte i sin tur inte heller stoppa honom. Dem lät honom gå, och dem såg länge efter honom. Förundrade över vad det var för människa dem hade mött på. Ändå visste dem alla tre vad han hade valt.

Han hade valt att återvända till livet. Ett svårt val att göra, när man står framför det vackraste av eden. Örnen, månen och solen såg pojken och hoppades att han skulle vända sig om, varje gång han steg upp för en ny kulle.

Det gjorde han inte. Han bara fortsatte vandra hem.

Micael Andersson


Copyright © Micael Andersson 2015 -


Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:



Kontakta författaren





SÖKNING GRAMMATIK
Sök här för att hitta!

Anpassad sökning

 
Kom ihåg! Orden, som är indelade i olika ordklasser, och instruktionerna för hur de används – grammatiken med formläran och satsläran – finns endast där för att hjälpa dig att kommunicera med och förstå andra människor.