Hästen och blomman


Daniela Andersson




En vacker dag då solen lyste och början av sommaren var här, släpptes tre hästar ut på en stor äng. De galopperade och tog glädjeskutt på ängen. Det var två valacker, den ena ljusbrun till färgen med vit bläs med namnet Ares. Den andra var helt mörkbrun och som hette Micke Den tredje hästen var ett sto som var gråvit till färgen och hette Bella.

Efter att ha sprungit sig trötta stannade de och började beta. Den ljusbruna hästen som hette Ares gick en liten bit längre bort på ängen. Där han tuggade på lite gräs såg han några små blommor en liten bit bort. En vacker liten ljusblå blomma med små skira gröna blad runt stjälken väckte hans intresse. Den blomman måste jag äta upp, tänkte Ares och började trava bort till den lilla blomman.

Väl framme så böjde han på halsen och tänkte precis äta upp blomman, då han hörde ett "stopp". "Vem var det", sa Ares och lyfte på huvudet. Hans två vänner längre bort kunde det inte vara, de var för långt bort och betade. Då han tog ner huvudet igen för att ta blomman sa någon "ät inte upp mig". Ares blev så förvånad att han satte sig på baken. Han stirrade på blomman. Han var säker på att det var blomman som talat. Ares kände sig lite fånig då han tänkte fråga blomman om den kunde prata. Ares frågade blomman, "kan du prata"?

"Ja" svarade blomman. "En blomma som pratar, vad konstigt" sa Ares. " Ja det är det antar jag", sade blomman. "Det är visst bara jag som kan prata" "jag har försökt att prata med de andra blommorna och gräset runt omkring, men ingen svarar". "Det måste vara ensamt" sade Ares. "ja det är det" suckade blomman. "Och jag som hade tänkt äta upp dig!" sade Ares. "Tänk om jag hade gjort det. "Det var tur för mig att du lyssnade på mig, för jag vill då inte bli uppäten av en häst" sade blomman. Ares frustade glatt åt detta." En talande blomma uppäten av en häst" Åt detta hade dom båda roligt åt. Detta var början till en bekantskap mellan hästen och blomman.

Varje gång som hästarna släpptes ut i hagen sprang Ares bort till blomman. Då berättade blomman om allt spännande som den sett under dagen. Ares berättade i sin tur vad han sett och upplevt. Blomman berättade om fjärilarna som dansade runt, om bina som surrade, om den vackra soluppgången och solnedgången. Blomman hade nästan alltid något nytt att berätta för Ares när han kom. Det kunde vara roliga saker, vackra saker, eller ibland, sorgsna saker. Han berättade när han såg ett rådjur med kid, eller en hare som varit på ängarna. Ibland kunde han sen när en rovfågel tog en sork från ängen. Det tyckte blomman inte om. Det var hemskt att lyssna till sorkens skräckslagna tjut då den togs. Men sådan var naturen. Ares kunde ibland fråga om blomman var rädd när det kom en hare till exempel som kunde äta upp blomman. Åt det svarade blomman, " min tid den kommer då jag inte längre finns" "Under den tiden som jag lever ska jag inte tänka på det, utan jag ska vara glad och se allt det vackra som gör mig glad".

Sommaren gick, och med den även sensommaren. Hösten närmade sig och det blev allt kallare. Ares låg ner på gräset bredvid blomman. De pratade och hade det trevligt tillsammans. Det började bli mörkt och Ares visste att han snart skulle in till stallet.

"Jag har haft det jättetrevligt med dig" sade blomman till Ares." Jag är glad att jag träffade dig". "Jag har också verkligen haft det trevligt med dig" sade Ares. "Du är min bästa vän, och det har du varit sen den första dagen vi träffades"." En bättre vän skulle jag nog inte kunna få" sade blomman. "Men tänkt på att du har Micke och Bella också, de är dina vänner". "Ja det är de, men du är min bästa" sade Ares.

Ares hörde människorna ropa på honom. "Jag måste gå nu" sade han. "Ja gör det" sade blomman. "Vi kommer kanske mötas nån gång igen". "Vad menar du", frågade Ares. "Nej det var inget" svarade blomman. "Okej men vi ses imorgon då" sa Ares. "Hejdå" sade blomman. När Ares var borta tänkte blomman tillbaka på de trevliga stunderna med Ares.

Kvällskylan började komma mer och mer. Det var en klar natt med stjärnor lysande vackert på himmelen. Det blåste lätt i trädkronorna. Gräset svajade lätt i vinden, frosten var på väg.

Nästa morgon släpptes Ares ut tidigt på morgonen i hagen. Han galopperade snabbt över ängen. Luften var kall och uppfriskande. Farten fick hans man och svans att flyga. När han närmade sig blomman saktade han ner till gående fart. Väl framme såg han ner på blomman och sade ett glatt hej. "Blomma"? Frågade han. Blomman svarade inte, där blomman varit och levt under sommaren var där bara en frusen vissen blomma som inte längre levde. Och aldrig mera tala. Ares blev väldigt ledsen. Blomman hade vetat att frosten varit på väg och vad som skulle hända. Ares skulle sakna blomman väldigt mycket, men han visste att blomman varit lycklig in i det sista.



En droppe faller ner och träffar ett frö som börjar gro,

fröet spricker och ur fröet växer en liten stjälk så grön och fin,

upp ur jorden kommer stjälken växer snabbt och får små blad,

på toppen av stjälken en knopp som sakta öppnar sig,

en vacker blomma tittar fram i gryningens ljus,

Blommar under några dagar och vissnar snart.

Livet föds, livet dör.


Daniela Andersson


Copyright © Daniela Andersson 2013


Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:



Kontakta författaren





SÖKNING GRAMMATIK
Sök här för att hitta!

Anpassad sökning

 
Kom ihåg! Orden, som är indelade i olika ordklasser, och instruktionerna för hur de används – grammatiken med formläran och satsläran – finns endast där för att hjälpa dig att kommunicera med och förstå andra människor.