Händelser från kusten

Jag kom över ljunghedarna och klipporna, ner mot bryggan. Då såg jag henne ute på redden, en lite kufisk skonertgaleas. Fockmasten var borta och ersatt med ett storsegel med en extra lång bom. Storseglet var uppdirkat, stagfocken och klyvaren låg som bylten på backen, hon låg för ankar.

Jag tog kikaren och beskådade henne, då såg jag den gula flaggan i topp, pestflaggan. De hade sjukt ombord. På styrbordssidan låg lotskuttern med slappa segel, lots och läkare ombord. Jag gick ner till min segelbåt, då såg jag lotsen kasta loss, fick fyllning i seglen och stävade mot lotsutkiken. Vindkårarna var ostadiga och blev starkare där ute vid skonertgaleasen.

Jag kastade loss, men vinden var svag; värmen dallrade. Jag drog igång aktersnurran och gick mot lotsutkiken, rundade pricken vid Håskär och gick i kurs mot den ingående lotskuttern. Vi möttes halvvägs, hon låg och slog i bleket. Lotsen svor och grejade med årorna… Jag kastade över en ända till lotsen och vi gick för bogsering in mot lotskajen. Jag angjorde på samma pollare som lotsen och gick i land.

   – Det är sjukt ombord..?

   – Ja, gulfeber, sade läkaren.

   – Ge hit kikaren, skrek lotsen. Han fick den.

   – Se på fan, det är folk vid gångspelet.. ankaret upp! De tänker lämna karantänen!

Jag såg ut mot skutan, det var folk på styrbordssidan och hade redan en kastända om ankaret. Så åkte stagfocken upp och därefter klyvaren, hon föll av innan han fick stick i skoten och rörde sig sakta framåt. Då gick gaffeln i topp och storen skotades hem.

Hon gjorde ett slag och över till barbords sida, bommen, den långa gick sakta över och släppte vind. Då såg jag toppseglet, loggert gå i topp. Båda skotades hem och hon gjorde fart ut mot Grynskärsudden, hon gick klar, gjorde slag över på styrbordssidan och försvann bakom Grynskär.

Lotsen bad mig att kasta loss och komma i hamn, läkaren svor så det osade svavel.

   – Hon stack!

   – Jo Du, men vilken manöver, den skepparen visste att segla, sade lotsen, med en liten beundran i tonfallet.

   – Men fan, Berglund. - Vi måste i hamn för att jag ska hinna telegrafera till Bergen där hon hör hemma och larma hela norska och svenska kustlotsarna, hon har sjukt ombord...

   – Var kom hon ifrån, hojtade jag, över aktersnurras smattrande...

   – Vigo, Portugal med salt...

   – Då är det väl ingen som vill ha den lasten?

   – Nä, den lämpar de över bord på resan upp, det blir nog hennes sista resa. Hon är gammal och gisten, de hade en man vi länsen hela tiden vi var ombord... Men hon hade en duktig skeppare, en sådan manöver ser man sällan...

   – Jädrans norrmän, segla kan de. Men med sjukt ombord, nej, då blir jag förbannad!

Vi kom i hamn, lotsen sprang upp till Telegrafen. Jag och läkaren stod uppe bland ljungen och såg henne med bra fyllning i seglen stäva norrut. Presenningen var avskallkad och det var folk i arbete på däck.

   – Nu lossar de saltet i havet, sade läkaren och gav mig Zeizz:en tillbaka.

Jag såg och vi gick sakta hemåt. Jag hade varit med om dramatik i det lilla och skrev ner detta, daterat 1947...

Senare fick jag veta att hon hade fått på sig en hård västlig storm på Norska kusten och rände på grund, där stod hon och hackade innan hon gick till botten med alla segel satta. Två man gick med henne i djupet.

Skepparen svor sig fri på sjöförklaringen och kunde kvittera assuransen...

   – Jag blev aldrig kallad!

Så berättade Andrestyrman B. Berglund, Gissleläge

Epilog till Händelser från kusten

Jag träffade Berglund 1977 på min sista resa. Han satt i sin stuga på ljungheden med en hänförande utsikt över havet. Han var då 93 år, händerna krokiga av reumatism men han plockade bland den nautiska litteraturen som om det var dyrbarheter och förgängliga ting...

Han hade mycket att berätta och jag själv hade för lite tid att lyssna. Det gör mig ont, jag hade nog fått mer att berätta ur hans äventyr på de sju haven, om jag hade haft den tiden. Men jag var ung och äventyren ville jag själv uppleva och skapa...

Historien om skeppet som stack från karantänen hade jag nerskrivet på baksidan på ett sjökort från finska viken. Jag tror att jag har skrivit den som han berättade. Om inte, finns det säkert folk som har bättre vetskap om alla termer jag antecknade...

Berglund kvitterade det jordiska samma år på hösten. Jag har inte besökt hans grav men hans stuga står kvar, omgärdat av nyponbuskar och med vindföljen smidd som en brigg, pekande stint i vindögat.

Lotsutkiken är borta från sin bergsknalle, det ligger några grundstenar kvar. Bryggan, den är också borta, allt togs av skruvisen och stormen en vinter på 50-talet.

Den blev aldrig uppbyggd igen, kustfrakten lönade sig inte mer och lotsarna drogs in.

Lastbilstrafiken kom med stormsteg, trots att det i slutändan var billigare med båtfrakt. Den nya tiden och tekniken sprang ifrån förståndet, några ville hålla fast vid det beprövade, men ingen lyssnade...

Detta som ett tillrättaläggande.

Roland Obst

Copyright © Roland Obst 2016 - nutid.

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.