Gungstolen

Han kom för motor i det smala sundet där almarna nästan snuddade masten på hans segelbåt. Han hade en vecka av sol och bad framför sig, på en av hans barndoms öar.

Moster Märtas gamla stuga hade han ärvt och han hade längtat efter att få vistas nu, efter så många år i storstadens larm, i frid på en ensam ö. Provianten var redan packad i stora väskor och han log åt minnet av klirret då han stuvade ombord en av väskorna ... det skulle bli en skön och lat vecka.

Nu kände han brisen från havet och i ett öppnade sig horisonten i ett öppet hav med god vind.

Aktersnurran tystnade och han hissade på i den friska vinden. Han kände vattnen här ute, de var hans barndoms vatten och han hade seglat denna rutt så många gånger förut i sin ungdom, för att hälsa på moster Märta.

Moster Märta ... hon luktade hembakt bröd, lavendel och trygghet, han minns hur hon genom åren varit hans extra moder varje sommar, långa varma somrar. De satt ofta och "kurade skymning" tillsammans tills Dahlénfyren blinkade långt ute i öst. Då först kröp han ned i svala lavendeldoftande lakan med öppet fönster och en gardin vajande i nattbrisen.

Han minns ofta den sista tiden hon levde och det löfte han gav henne, att sköta graven med friska blommor. Moster Märta var hans sinnebild för tryggheten och sommar.

Han lät draggen gå på gott ankargrund, kastade ut bojen och stuvade in alla sakerna i den lilla jollen. Det blev flera vändor, medan stugan vädrades ut, till den lilla bryggan som blivit illa åtgången under vinterns istryck.

Den skulle han laga, den tid han hade till förfogande; - en hel vecka, en lat vecka med minnen från förr.

Han såg på stugan, den var inte stor. Den rymde bara två rum och kök. Allt var orört som moster Märta hade lämnat den och skulle så förbli. Hennes gungstol stod på sin plats, de broderade löparna med alla bibelspråken satt uppnålade på väggarna tillsammans med ett oljetryck av Konung Oskar II:s familj i ovala små bilder.

Där var enkla och robusta möbler, precis så som hon ville ha det.

Han flyttade ut gungstolen på verandan mot havet, han minns hur han som liten satt i hennes knä och gungade, det var hennes favoritplats under skuggan med ett glittrade hav i perspektiv och en öppen horisont där vedskutor med stora segel stävade in mot staden.

Han ordnade med provianten i det lilla köket, stekte sin strömming med gräslök och lite salt. Sedan satt han i hennes gungstol med en immig öl och såg solen sakta sjunka. Mörkret föll mjukt och han vände sig ut mot Dahlénfyren i öst, den blinkade förtroendeingivande.

Han kröp till sängs mätt och belåten med en god bok, primuslampan väste tills han stängde den. Med en djup suck somnade han in.

Då; "Knack! Knack!"

Har rester sig upp fick fram tändstickor och tände lampan: "Vem, här ute?"

Han ropade: "Vem där?" Inget svar.

Han fick fram stora ficklampan och öppnade dörren. Det fanns ingen där ute, vinden hade friskat i och han lät strålen från ficklampan svepa ut till segelbåten som stilla låg för ankar, tryggt i den lilla viken som i en liten ask.

Han var klarvaken när han stängde dörren efter sig och statt sig på sängen, då hörde han knackningarna igen ... Det slog honom; ett varsel!

Ett varsel från moster Märta! Hade han verkligen gjort det han lovat ... friska blommor, nej det hade han inte! På morgonen stod han upp utan att haft en stunds sömn och packade sina saker. Han seglade hem med ett gnagande samvete.

Körde raka vägen till blomsteraffären och sedan ut till moster Märtas grav. En stor pyts med vatten och tvättsvamp; rotborste och den lilla krattan. Stenen blev fin efter allt skubbande och blommorna på plats sedan räfsade han kvartsitsingeln med omsorg. Ställde den lilla räfsan bakom gravstenen där Allhelgonalyktan låg.

Han stod stilla vid hennes grav och tänkte: "Förlåt moster Märta ... jag hade ju lovat!"

En vindpust tog i så tårpilen över graven böjde sig djupt. Då hörde han: "Kla-bom", bakom gravstenen. Han gick genast fram och såg att vinden hade vält räfsan över Allhelgonalyktan!

Gungstolen! Slog det honom plötsligt, gungstolen i nattvinden, det var den som hade knackat i stugväggen. Den stod ju kvar där ute på verandan! Det var bara vinden som väckt hans samvete ... Han såg på graven och sade: "Nu har jag uppfyllt din önskan moster Märta. Mitt samvete är rent."

Han tillbringade resten av veckan där ute med att städa och göra fint.

Gungstolen bar han in och satte på sin vanliga plats, han strök med handen över ryggstödets allmogemålning och sade: "Du stannar här inne så länge jag lever ..."

Roland Obst

Copyright © Roland Obst 2016 - nutid.

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.