Vägen tillbaka

"Sjung om studentens lyckliga dag. Låtom oss fröjdas i ungdomens vår! Än klappar hjärtan med friska slag, och den ljusnande framtid är vår. Inga stormar än i våra sinnen bo, hoppet är vår vän, och vi dess löften tro, när vi knyta förbund i den lund, där de härliga lagrarna gro, där de härliga lagrarna gro!" "Hurra!"

Anna-Carin står där på lastbilsflaket och sjunger, jublande glad. Äntligen är tre års slit över, nu väntar sommarlovet. Hon ska först ut och campa i tre veckor med Torbjörn, hennes pojkvän sedan två år. Sedan väntar jobbet på henne, hennes mor har en cateringsfirma som går riktigt bra. Anna-Carin har ryckt in emellanåt och tycker det är kul att planera maträtter och ge serveringsförslag. Modern och hon har alltid kommit bra överens, många säger att de är lika varandra både i utseende och till sättet.

Anna-Carin är 18 år, en glad och pigg tjej. Hon har lätt för att få vänner, är ofta medelpunkten i det gäng som hon har tillhört nästan ända sedan hon började första klass i småskolan därhemma. Lisa, hennes bästis är med på flaket, de har kämpat tillsammans alla år, de känner varandra utan och innan. Hon ger henne ett ögonkast, ler stort mot henne. Åh vilken härlig dag, solen värmer och det känns verkligen att sommaren är här! Björkarna har slagit ut, syrenerna doftar ljuvlig utmed vägen. Efter kortegen ska hon hem för att mötas av alla släktingar som är inbjudna till hemmet. Många av kompisarna är bjudna och naturligtvis kommer Tobbe också för att gratulera henne.

Senare på kvällen ska gänget samlas till fest, de ska grilla nere vid stranden är det tänkt. Tobbe har lovat ta med sig gitarren, och de ska ha mysigt tillsammans.

Väl hemma sparkar Anna-Carin av sig skorna, hon håller om sina ömmande tår, ovan som hon är att gå i högklackat. Modern var med henne och handlade inför examensdagen. En jättesöt vit klänning, vita skor med sleif med ganska hög klack. Det fick hon sota för nu, men vad gör det om hundra år…!

På fredagskvällen förra veckan hade hon och Tobbe varit på bal, en helt underbar sådan! Klänningen hon då hade haft på sig hade de hittat på "Blocket", en ljuvlig skapelse i nästan mörkt lila. Tobbe matchade henne med svart kostym och en slips i samma färg som klänningen hon bar. Hennes pappa körde dem till balen i sin gamla PV från 1953. Hon fick känna sig som en riktig prinsessa denna magiska kväll. Livet är verkligen härligt, det är underbart att leva!

Klockan är redan bortåt sju på kvällen innan de sista gästerna gått hem. Så mycket presenter hon fått! Av far och morföräldrarna fick hon tusen kronor, mamma och pappa har gett henne en halskedja i guld med en pärla i som minne. Tobbe gav henne ett armband i läder, med ett litet hjärta där det står ingraverat " For ever."

Nu ska hon ta en snabb dusch och byta om till jeans och vit skjortblus. Hon snor upp sitt långa ljusa hår i en truls uppe på huvudet, stryker läppglans över munnen, plus lite svart mascara på ögonfransarna, sedan är hon klar inför kvällens grillparty. Brun har hon redan hunnit bli, det har varit en fin vår och sommaren ser ut att arta sig väl också.

Hon ger föräldrarna en kram, när det ringer på dörren. Det är Torbjörn som kommer för att hämta henne.

"Har ni med er allt ni behöver?" undrar modern, "jag har gjort i ordning tunnbrödsrullar med räkfyllning, salladen och köttet ligger i kylväskan, var nu försiktiga när ni grillar!"

"Morsor", skrattar Tobbe, "jämnt är dom oroliga, min är precis likadan!"

Det är en underbar sommarkväll, lätta skyar drar över himlen, det doftar starkt och friskt från gärdena runt omkring. De hälsar på grannens hästar som står där i hagen, fåren bräker och flyr skrämda iväg när Anna-Carin och Tobbe kommer vandrandes med kylväskan mellan sig. Det hörs glada skratt nere från stranden. De andra har tydligen redan hunnit dit.

"Här kommer vi med maten, har ni tänt grillen?" "Ja, kolen är nästan grå, vi kan säkert lägga på Flintasteken nu", säger Lisa. "Alla har kommit, nu ska vi ha kul!" Anna-Carin och Lisa gör i ordning allt inför grillningen. Under glada skratt och tjut har de andra rusat ut i vattnet för att svalka av sig. Snart är allt färdigt, alla låter sig väl smaka av köttet, salladen och brödet. Någon har med sig lite vin och stämningen är snart på topp.

"Hjälp vad mätt jag är", säger Tobbe till Anna-Carin, "vilken duktig husmor du är"! De sätter sig ner i gröngräset, Tobbe tar fram gitarren och börjar slå an några ackord. Han sjunger mycket bra, de andra kommer sakta vandrandes och slår sig ner lite varstans runt dem för att lyssna. Solen börjar gå ner över sjön, himlen färgas röd, det är så underbart vackert, Anna-Carin önskar att dagen aldrig ska ta slut. Hon lägger sig ner med huvudet i Tobbes knä och snart sover hon djupt, mätt efter alla dagens händelser…

Hon vaknar av att hon fryser, var är alla? Ser sig yrvaket omkring, det är nästan mörkt nu, hon hör röster på avstånd. Hon går åt det håll där hon hör skratt och fniss, på en buske ser hon Lisas röda bikiniöverdel ligga slängd. Vem vänslas hon med? Hon går försiktigt fram, hon vill absolut inte störa paret som ligger där. Då hör hon plötsligt Tobbes röst, hes av åtrå, " Lisa krångla inte nu, du vet ju att jag vill ha dig!" Anna-Carin blir stel av chock, när hon ser paret framför sig. Där ligger hennes bästis och hånglar med hennes pojkvän! Gråtande rafsar hon ihop sina kläder, och springer därifrån. Hon hör inte vad de ropar efter henne, blint rusar hon iväg, en enda tanke har hon i sitt huvud. Hem, jag vill hem!

Hon springer snabbt längst stigen, snavar över en rot, slår sig illa på smalbenet. Stannar upp för att titta på sitt ben när hon hör någon komma bakom henne. Hon hinner inte vrida på huvudet för att se efter vem det är, en hand täpps över hennes mun och en annan hand drar och sliter i hennes kläder! " Nej, nej, jag vill inte!!!

Hon har inte en chans, han är så stark, hon känner en fasansfull smärta genomborra sig innan hon svimmar av. När hon vaknar igen så är allt över, det är tyst och stilla där hon ligger, oförmögen att röra sig. Till slut drar hon sig upp, känner bara äckel inför sin kropp! Hon är som ett skadskjutet djur, tårarna rinner nerför hennes kinder när hon på stapplande ben tar sig hemåt. Väl hemma ser hon att föräldrarna gått över till grannarna, det ligger en skriven lapp till henne, att de kanske blir sena? Hon ställer sig i duschen, tvålar in sig om och om igen, fattar knappt vad hon har varit med om. Hon skäms så förskräckligt! Först Torbjörns och Lisas svek, som om inte det var nog! Aldrig, aldrig någonsin att jag berättar detta för mamma och pappa, tänker hon. Hon har rejält ont, och lite varstans har hon rivmärken. Hon kryper snyftande ner i sängen och till slut somnar hon av ren utmattning.

Nästa morgon vaknar hon utav att modern kommer in med en frukostbricka till henne." Se här älskling, nu får du allt stiga upp, var det inte idag du och Tobbe skulle ut och campa? Nu får du allt skynda dig innan han kommer!" Anna-Carin kan inte hålla tårarna tillbaka, snyftande säger hon att det är slut mellan henne och Torbjörn och att hon inte orkar prata om det. Bara att hon aldrig vill se honom igen!

"Men kära barn", modern blir alldeles förskräckt, " vad har hänt?"

Anna-Carin kryper ner under täcket igen, "jag orkar inte prata om det hör du väl, låt mig vara!" Modern går tyst ut, tänker att hon lugnar väl ner sig, det är väl bara något kärleksgnabb, hon ler överseende. Hon minns väl hur det var att vara ung!

Strax före middagen går Anna-Carin så äntligen upp, hon måste bara duscha igen! Hon känner sig så smutsig, hon tvålar in sig igen, gnor och gnider så att hela kroppen glöder, hon skrubbar och skrubbar vartenda skrymsle på sin kropp, men känner sig ändå inte ren. Hon känner sig helt tom och kraftlös. Hon vet bara att ingen, ingen någonsin ska få veta vad som hänt henne!

Håglöst går hon sedan ner till föräldrarna där de sitter vid middagsbordet. "Snälla Anna-Carin, nu måste du bara berätta för mig och pappa vad som har hänt mellan dig och Torbjörn, det måste väl gå att rätta till, det måste väl bara vara ett missförstånd", säger hennes mamma. "Missförstånd! Att min pojkvän och min bästa vän ligger med varandra mitt framför ögonen på mig, tycker ni att det verkar som ett missförstånd?" Anna-Carins röst bryts, rasande rusar hon upp för trapporna till sitt rum. När föräldrarna försöker komma in för att trösta henne, ser de att hon låst dörren. "Lilla Gumman, låt oss få komma in, vi vill ju bara hjälpa dig. Vi förstår ju att detta är förfärligt, tro oss, det gör ont just nu, men ändå, var det väl bäst att få reda på vilken drummel den pojken är innan det gått längre mellan er? Långt om länge så öppnar Anna-Carin dörren till sitt rum, modern tar henne i famnen och Anna-Carin gråter ut sin ångest och förtvivlan i hennes famn.

Senare samma kväll när Eva och Bengt, Anna-Carins föräldrar sitter och kopplar av med varsin kopp te så säger Eva att hon inte kan fatta att Torbjörn kunde bära sig åt så, och Lisa, vad tänkte hon på!

"Äh, de hade väl druckit lite för mycket öl och vin, där spriten går in går vettet ur, det vet du väl", säger Bengt. " Hon kommer över det, var inte orolig. Vår jänta kommer att reda upp det här, det är jag övertygad om! Hon är ung och tiden läker alla sår. Kommer hon bara i gång med jobbet så glömmer hon den satans grabben snart!"

Men Anna-Carin har förändrats, borta är den pigga och glada tjejen som alltid var snar till skratt. Tyst och inbunden går hon till arbetet. Håglöst utför hon alla sysslor som modern ger henne. Våldtäkten har hon skjutit undan, har helt förträngt den, men hon mår fruktansvärt dåligt. Hon fasar för att någon ska få reda på vad hon har varit med om, vad ska de då tänka om henne? Hon svarar inte när kompisarna sms:ar eller ringer. Hon ser att Lisa har sökt henne ett par gånger på mobilen, men henne vill hon då rakt inte prata med! Just nu hatar hon henne! Torbjörn känner hon bara förakt för.

Veckorna går, modern blir mer och mer orolig för sin flicka, hon försöker på alla sätt nå fram till henne men inte…

"Det här går inte, Bengt!" säger Eva en kväll, "vi måste göra något. Jag tar med mig Anna-Carin till mamma ett par dagar, det är inte så mycket beställningar nu på jobbet, vi kan gott vara borta ett par dagar.

Anna-Carin och mamma har alltid kunnat prata med varandra, och det är nog vad hon behöver just nu. Det är nog lättare för henne att berätta för mormor än för oss, om alla känslor hon bär på. Jag ska ringa mamma och höra när det passar att vi kommer." "Ja, ja", svarar Bengt, "tycker du att det är lämpligt att dra in henne i det här, så gör det då, för allt i världen!"

Anna-Carins mormor bor ett par mil bort, hon har en litet torp ute på landet. Maken är död sedan ett par år, varje sommar när Anna-Carin växte upp har hon varit där ute, hjälpt till att räfsa hö, gett hönsen mat, ridit barbacka på "Telma", en ardennerhäst som hon bara älskade! Nu är han borta sedan länge.

Eva har inte berättat så värst mycket för sin mamma, hon hoppas på att Anna-Carin själv ska öppna sitt hjärta för mormodern.

Vistelsen ser ut att göra Anna-Carin gott, hon och mormodern går långa promenader, de samtalar om allt möjligt. Sista kvällen innan de ska åka hem sitter de i kammaren och kurar skymning, Anna-Carin har krupit upp i den gamla soffan, hon håller en mugg med hett te i handen. "Mormor" säger hon, "var du lycklig med morfar?"

"För det mesta var jag det", svarar mormodern, "men du ska veta, kära barn, att livet inte alltid är så lätt att leva. Det kommer stunder då man blir besviken. Jag vet inte riktigt vad som hänt dig Anna-Carin, men jag vet att du kommer att bli lycklig igen, fast det inte känns så nu." Anna-Carin börjar gråta, mormodern tar henne i sin varma famn, det är precis som när Anna-Carin var liten, och då brister allt, hon berättar äntligen för sin mamma och mormor vad som hände denna hemska kväll som skulle varit hennes lyckligaste i livet! De lyssnar alldeles förfärade, fattar knappt att det är sant. Till sist somnar Anna-Carin alldeles förbi av utmattning.

Eva och hennes mamma sitter länge tysta denna kväll, båda två försjunkna i tankar, vad ska de göra för att hjälpa Anna-Carin?

Eva ringer hem till Bengt som tar kontakt med en polis som han är god vän med. När han berättar vad som hänt så säger polisen att Anna-Carin har gjort alla fel man tänkas kan i den situation hon var i, tyvärr. Hon skulle anmält brottet genast, och hon skulle inte ha duschat. Efter så lång tid blir det mycket svårt att spåra någon gärningsman. Men han tycker att flickan ska undersökas så att man kan förvissa sig om att hon inte fått några skador rent kroppsligt. Hon måste också få hjälp med att bearbeta sina känslor, och han hjälper dem att få tid hos en duktig psykolog. Han säger också att det viktigaste av allt är att de visar hur mycket de älskar henne och att de lyssnar på henne, hon behöver berätta om och om igen vad hon har varit med om. Hon får inte bära denna tunga börda ensam!

Två år senare inträffar en ny våldtäkt på samma plats. Gärningsmannen grips på bar gärning. En 23-årig man från grannbyn. Under förhöret erkänner han även att han våldfört sig på Anna-Carin. Han blir dömd till 2,5 års fängelse, samt ska betala skadestånd till båda flickorna.

Anna-Carin tycker att det är skönt att de gripit honom. Hon har sett en angripare i nästan varje man hon mött under dessa två år. Hon börjar sakta få tillbaka sitt självförtroende. Psykologen hon går hos råder henne till att ta kontakt med sin kompis Lisa igen, för att reda ut vad som egentligen hände den där ödesdigra dagen. Anna-Carin är tveksam, men en dag tar hon mod till sig och ringer upp Lisa. Lisa gråter, hon säger att av hela sitt hjärta önskar hon att Anna-Carin ska förlåta henne. "Jag hade aldrig förut druckit så mycket av både vin och öl, Jag vet själv inte riktigt vad det var som hände? Snälla Anna-Carin, förlåter du mig? Jag saknar dig så mycket!"

"Vi drar ett streck över alltsammans ", svarar Anna-Carin, "det kanske ändå var bra, att jag fick upp ögonen för att Torbjörn inte var rätt man för mig."

Nästa gång Anna-Carin är hos psykologen berättar hon att hon slutit fred med Lisa. " Nu har du tagit ett stort steg framåt. Bra gjort, Anna-Carin!

Den sommaren Anna-Carin fyller tjugofyra år träffar hon Daniel. Grannpojken som hon växt upp tillsammans med, han flyttade hemifrån för att gå på lantbruksskola, eftersom det är tänkt att han ska ta över gården därhemma.. De har träffats ett par gånger sedan han kom hem, hon trivs och känner sig trygg i hans sällskap. De hade roligt tillsammans som barn, lekte kurragömma, spelade kula, sparkade fotboll ihop, byggde kojor. De har alltid sprungit in och ut i varandras hem, båda föräldraparen gläds över deras vänskap.

En kväll gör de följe ner till sjön, de går längst stranden, hör vågorna klucka, känner doften av friskt gott gräs. De sätter sig ner, tittar ut över vattnet. Stilla lägger Daniel sin arm runt Anna-Carins axlar. Hon lutar sig mot honom, de sitter där tysta tillsammans…

Midsommaraftons morgon vaknar Anna-Carin tidigt av solens strålar. Hon slänger en blick ut genom fönstret, på himlen finns inte ett moln. Äppelträdet står i full blom, dess grenar kan hon nästan nå från sitt sovrumsfönster. Hon tittar mot granngården och undrar om Daniel är vaken. Snart ska Lisa komma för att tillsammans med Anna-Carins mamma och mormor klä henne till brud. Brudklänningen är ljuvligt vacker där den hänger på garderobsdörren. Slöjan har burits av Anna-Carins mormor och mormorsmor, den var lite svagt gulfärgad men det har mormodern avhjälpt genom att lägga den i ett bad av mjölk, sedan hängt ut den i solljuset för att torka. Nu är den skinnande vit, runt hela kanten är det en vacker spets.

En krona av myrten ligger där på kommoden, vita handskar, ( har hon lånat) och nedanför ett par vita skor med taxklack. Ett smalt blått band ligger där också jämte kronan, allt enligt traktens sed att man som brud ska ha något nytt, något gammalt, något blått, något lånat på sig för att lyckan ska bliva brudparet nådigt.

Daniel har tagit över föräldragården, den är renoverad och med ett stort härligt lantkök, den gamla vedspisen med den vitmenade spiskåpan över har de bevarat, samtidigt som de satt in en modern spis. De har haft så roligt när de diskuterat hur de vill ha det. Båda har varit måna om att låta det gamla huset som byggdes redan 1822, få behålla den gammaldags charm som huset hade. I alla rum finns det fungerande kakelugnar, den ena vackrare än den andra. De känner båda två att här kommer de att trivas. Daniels mor fick en stroke för ett par år sedan. Hon är nästan återställd, men när detta hände så började de att fundera på att flytta till en servicelägenhet i staden, och att det var dags att låta sonen ta över.

Lisa, Anna-Carins mor och mormor står alla tysta och ser på Anna-Carin när hon är färdigklädd, så vacker hon är! Måtte hon bli lycklig, tänker modern, det är hon värd efter allt hon har varit utsatt för.

Det är mycket folk i kyrkan, hela byn har tydligen gått man ur huse!

Anna-Carin hör hur kyrkklockorna ringer till bröllop, hon ser Daniel stå och vänta på henne där hon skrider upp för kyrkgången vid sin fars sida. Lisa ser till att slöjan lägger sig som den ska. Så spelar kantorn upp Mendelssons brudmarsch och fadern för henne fram till hennes blivande make, som ler ömt mot henne. När fadern överlämnar henne till Daniel ser hon hans underbara ögon stråla mot henne, då känner hon att alla svåra år äntligen är över.

Gun Kihl

Copyright © 2013 Gun Kihl

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.