Slå nollan till himlen

Sitter här i skymningen, väntar på att du ska komma. Du lovade ju mig det?

Jag har fortfarande svårt för att fatta att du är borta. Jag visste förstås att du inte skulle klara av din sjukdom. Såg hur märkt du var av cancern, men hoppades ändå att du skulle klara dig igenom.

Vad ska jag nu göra? Bara sitta här och vänta på att du ska komma? Gör det då, du lovade ju!

Jag minns hur det hela började, vi kom hem från stugan, efter att ha varit där hela helgen. Plockat i ordning inför vintern, klippt gräset en sista gång, räfsat upp löv och lagt ut dem under de buskar vi var särskilt rädda om.

Du sa att du hade ont i huvudet.Det hade blåst rätt så friskt under dagen så vi tänkte att du kanske blivit kall?

Jag gav dig en Alvedon, sa: "Gå och lägg dig en stund så plockar jag ihop alla grejer, sedan sätter jag på en kopp kaffe och gör oss en macka, så ska du se att du snart är okey igen."

Men det blev inte okej, huvudvärken blev bara värre och värre.

Jag ville att du skulle gå fram till vårdcentralen, men inte! Du slog bakut direkt, lite huvudvärk dör man väl inte av!

Du blev tystare, mer inåtvänd. Du knaprade Alvedon som om det vore karameller. De där citrongula med gegga inuti som du tyckte så mycket om.

"Sch, jag tyckte det var någon som kom i dörren, kan det vara han?" Dörrvredet rör sig sakta neråt.

"Gösta, är det du?"

Jag får inget svar, öppnar dörren, tittar ut. Svaga spår syns i snön bort från huset. Mörkret är kompakt, månen lyser rund och gul ovanför trädtopparna. Jag följer spåren, vid den stora granen som står mitt på tomten slutar de tvärt.

Något stryker mot mitt ben, jag böjer mig ner, det är Missan. Hon står där vid min sida lyssnande bortåt skogen till. Hennes rygg går upp i krum, hon fräser varnande.

Granarna står där tätt med snötyngda grenar det är svårt att se något igenom dem. Ett rådjur ser jag borta vid staketet. Bra, jag la ut äpplen till dem i går, de har det svårt nu när snön är så djup.

Jag fryser, tar upp kattan i famnen och går in igen. Huttrande sätter jag på en mugg the, det finns kanske några skorpor i burken? Öppnar en burk kattmat. Missan kommer för att smaka, glömsk av intermezzot nyss.

Sätter mig i Göstas fåtölj drar upp benen under mig och läppjar sakta på mitt the. Katten hoppar upp i mitt knä, jag smeker hennes huvud, hon börjar spinna högt.

Tankarna kommer och går.

När så äntligen Gösta kom iväg till en doktor, då var det redan för sent. Läkaren skickade i väg honom på ett flertal undersökningar. Först trodde de att det berodde på stress, men efter det att han varit på ultraljud så såg de en tumör på vänster sida av hjärnan.

Sedan var karusellen igång.

Efter provsvaren ringde läkaren en dag och bad oss komma till hans mottagning, det var lika så gott att vi kom båda två. Vi förstod genast allvaret i detta.

Först ville inte Gösta höra talas om varken cellgift eller strålning, men ändrade sig när han såg hur ledsen jag blev. Så blev det bestämt att de först skulle gå in och titta efter hur det såg ut. Huvudvärken var svår, han kunde inte vara uppe mer än korta stunder, det kvittade om jag så gjorde hans älsklingsrätter. Allt kväljde honom. Han tacklade av, såg snart ut som en zombie, min älskade.

Han sa att han längtade till himlen. Där skulle han slippa alla plågor, han skulle få möta sin mor och far som varit döda länge.

"Vi ses också där en gång Eva," sa han. Jag ville inte lyssna, var inte alls säker på att han hade rätt?

Mitt the har kallnat, jag schasar ner Missan ur knät, klockan har blivit mycket, det är dags att göra kväll. Den gamla pendylen slår 11 spröda slag.

Kryper ner under täcket, Missan hoppar upp på Göstas sida rullar ihop sig till en liten boll, snart sover hon djupt. Jag har svårare att komma till ro, är van vid Göstas trygga snusningar vid min sida.

Dåsar tydligen till, när jag väcks av en gäll telefonsignal. Drar till mig luren, drar ner hela telefoneländet i golvet. "Fasen också!"

"Hallå?" I luren hörs bara flämtande andetag. "Vem är det, men svara då!"

Det är tyst men så säger någon, "Det är jag, Gösta." Sedan läggs luren på.

Jag har svårt att somna om, vrider och vänder på mig hela natten och är helt slut när gryningen äntligen kommer.

"Var det idag Brittmarie och Ingrid skulle komma? " Båda mina systrar har tjatat och tjatat på mig, de säger att de är så oroliga för mig? Jag tror jag ringer återbud, tänk om Gösta kanske kommer under tiden de är här och tänk, om jag då inte märker det?

Tar telefonen, minns plötsligt samtalet från natten, varför la han på? Tänk om det ändå hade funnits en telefonförbindelse till himlen! Så praktiskt det skulle vara. Då skulle man kunna ringa och fråga sin bortgångne make hur man skulle göra när man var bekymrad över något. Om bilen som inte vill starta, taket som behöver läggas om, eller bara säga: "Hej, det är jag!"

Det bultar på dörren, är de redan här?

Gud, jag står ju fortfarande i morgonrocken, stryker mig nervöst över håret, öppnar så dörren.

"Hej, här kommer vi, har du inte skottat upp gången,? Usch vad besvärligt det var att ta sig hit." De pratar i mun på varandra, jag får inte en syl i vädret.

De har flera plastkassar i händerna. "Vi tog med oss lite mat, köttfärspaj, sallad och titta!" Brittmarie håller en vinflaska högt över huvudet. Båda ser förväntansfullt på mig för att se min reaktion på deras svada.

"Va, har du inte kommit ur morgonrocken än? Klockan är ju redan två på dagen! Nej men Eva, vad är nu detta?"

Ingrid tar mina händer i sina, "snälla Eva, så här kan du inte fortsätta, du måste gå vidare. Du måste förstå att vi är oroliga för dig, vi älskar ju dig!"

Jag drar en djup suck, "ja, ja, jag ska gå upp och ta på mig något." När jag går upp för trappan funderar jag på om jag ska berätta för dem om fotspåren i snön och om telefonsamtalen? Det har nämligen ringt ett flertal gånger till. Gösta och jag pratar nu nästan dagligen med varandra. Finner det bäst att låta bli att berätta om det, de skulle bara tycka att det är knäppt.

När jag kommer ner igen så har de dukat upp med sin medhavda mat. Jag tar en tugga, har svårt för att svälja, kör runt lite med gaffeln i maten så det ser ut som jag har ätit av den, och med det låter de sig nöja en stund.

Telefonen ringer, jag rusar dit men möts bara av ett brus, lägger besviket på luren igen. Går tillbaka till bordet, båda två ser frågande på mig…

"Jag trodde det var Gösta, han har ringt förut!"

"Men snälla Eva, nu får du väl skärpa dig! Han kan väl inte ringa, han är ju död sedan ett halvår tillbaka."

De tittar på varandra, skakar på sina huvuden, och jag bara hatar dem…

"Har du funderat på att flytta in till stan som Gösta ville, kan inte begripa att ni skulle bosätta er här ute, långt från all ära och redlighet?" De pratar och pratar, jag blir så trött på dem.

Till slut ger de sig iväg, skönt att vara ensam igen.

Jag tar på mig mina stövlar sveper en schal om axlarna, tar vedkorgen för att hämta in ett fång ved. Vedskjulets dörr står på vid gavel, så konstigt? Går in i skjulet, ser att någon har huggit upp veden där, kanske det är grannen? Att han inte kom in? Då var det nog hans fotspår jag såg i snön igår? Usch det är kallt, jag går huttrande in igen.

Då hörs ett himla oväsen, en snöscooter kommer farande längst vägen, den sladdar och stannar någon meter ifrån mig, "Hej tant Eva, det är bara jag!" Grannens grabb, Roger står där framför mig rosig om kinderna av kylan. Ja, just det ja, han är hemma igen, studierna gick inte så bra hörde jag det sladdrades om i handelsboden sist jag var där.

"Det kommer aldrig att bli något av den grabben," sa Gösta alltid.

Den natten ringer telefonen igen, jag tar mod till mig och frågar om jag också kan ringa till honom? Jodå det går bra! "Slå bara nollan till himlen, så kommer du hit!"

Åh, så lycklig jag blir, vi pratar lite om hur det ser ut däruppe, är gatorna av guld och ädelstenar? Jag tycker jag hör ett skratt i bakgrunden, men jag hör nog fel?

Jag berättar för Gösta att jag sålt stugan, pengarna jag fått för den har jag här, ska åka in till banken i morgon för att sätta in dem på bankkontot.

Han förmanar mig, "inte ska du förvara dem hemma Eva lilla," säger han. "Tänk om det kommer en inbrottstjuv och tar dem? Föresten, det är nog bäst att jag kommer och är hos dig, jag lovade ju dig det."

"Åh käre, kan du det? Jag har längtat så!"

Vid 3-tiden på natten bankar det på dörren därnere, jag skyndar ner för trapporna, slänger upp dörren. In rusar två maskerade män, slänger mig bryskt åt sidan, jag slår huvudet i spiselkransen, segnar omtöcknad ner.

"Hit med pengarna käring" skriker den ene, sparkar till kattan med tåspetsen, hon hamnar rakt in i väggen, jag hör hur hon jamar av smärta. Åh, nej, nej! Inte Missan!

"Hon har dem i madrassen," det sa hon i telefon, "tänk vilket skrälle till käring, dum som ett spån. Hon trodde det var hennes man som hon pratade med i telefonen, så kul det var när vi tjuvkopplade den, tänk att hon gick på att man kunde ringa till himlen. Slå nollan så kommer du till himlen, jag trodde jag skulle garva ihjäl mig när du sa det. Gubben hennes är ju för tjyven död sedan länge"!

Jag hör att det är Roger, grannens pojke, då hade ändå Gösta rätt med sina farhågor?

"Roger, säger jag, inte ska du göra så här" jag tystnar, en förlamande känsla går igenom mitt bröst och ut i vänster arm.

"Snälla, hjälp mig jag har så ont!"

"Djävlar, kärringen känner igen mig, kom vi sticker, har du pengarna?"

Dörren slår igen efter dem, det blir tyst, jag fryser, en tår trillar ner för min kind, hur kunde jag låta lura mig så? Då hör jag plötsligt en dörr som öppnas och jag hör en röst säga: "Eva lilla, var inte rädd, det är jag, jag kommer för att hämta dig."

Gösta lyfter upp mig i sina armar lika starka som i hans ungdoms dagar, jag lutar lyckligt min kind mot hans.

Det känns som om att vi åker genom en lång lång tunnel, fort går det, och sedan är vi plötsligt igenom, Gösta ler mot mig, jag ser mig förundrad omkring. Jag är som i en stor oändlig sal, full av strålande ljus, innerlig kärlek strömmar emot mig. Där är ju mor och far, lillasyster och farfar.

"Nej men Missan, är du också här?" Gösta lyfter upp katten, lägger den i mitt knä, och så med ens, är allt bra igen.

Gun Kihl

Copyright © 2012 Gun Kihl

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.