Se mig!

Sabine är tolv år gammal när hon kommer till Sverige som flykting från Somalia. Redan som 3-åring blev hon bortlovad till Asmed i grannbyn. Han är tjugo år äldre än Sabine. Bröllopet är bestämt till den dag Sabine fyller sexton år. Hon har träffat sin blivande man en gång, tycker han verkar vara väldigt gammal och han ser sträng ut? Men det är som det är, detta har föräldrarna bestämt sedan länge och då blir det också så. Hennes båda systrar är redan bortgifta. De har berättat för Sabine om äktenskapets alla regler och turer, men gör hon bara som Asmed vill, så ska det säkert gå bra! När Sabine säger att allt hon vill är att bli lycklig, ler de ömt mot henne. "Lilla barnunge". Lycka för oss kvinnor är barnen", säger de.

"Men", säger Sabine, "svenska tjejer får gifta sig med vem de vill, de gifter sig med den man de älskar, deras föräldrar väljer inte åt dem, det är så orättvist!" "Ja, så går det också ofta åt skogen", påpekar systrarna. " Det är inte många svenska äktenskap som håller mer än högst ett par år, sedan sitter de där med ett par tre ungar om benen! Så vill du väl inte ha det? Nej du, lita på att mor och far har valt rätt för din del." Sabine säger inget, men hon är full av trots. Hon vill vara som de svenska tjejerna, de verkar vara så fria. De får minsann göra som de vill, hon själv får inte göra någonting, ska gå direkt från skolan och hem.

Sabine känner sig utanför, övriga elever tycker att hon ser dum ut i sina kläder. Den långa kjolen och slöjan gör att hon syns lång väg. Hon blir retad, hon har ännu inte sagt något hemma. De har nog med bekymmer ändå. Fadern har ännu inte fått något arbete, han går med stor möda en kurs i svenska för invandrare. Modern städar hos några svenska familjer, rutjobb kallas det visst, Sabine vet inte så noga.

Sabine är annorlunda, och annorlunda får man inte vara i Sverige. I Sverige ska man ha tajta jeans, Push up-BH, högklackade skor, massor av smink måste man ha. För det är inne… Gud nåde den som skiljer sig från mängden! Då finns man inte. Sabine känner sig kluven, finns hon överhuvudtaget? Hon har börjat skära sig, att bruka våld mot sig själv lindrar konstigt nog smärtan i själen. Hon kan bara inte låta bli! I skolan retar killarna henne för hennes långa kjolar. " Vad har du under kjolen, är det en tjockmage? Ha, ha!"

Hon bestämmer sig för att banta, det är svårt för modern är över henne som en hök. "Ät, Sabine, ät!" Sabine säger att hon har ätit i skolan, att hon inte är hungrig, fastän magen skriker av hunger. Men det är bara i början, magen blir snart van vid att inte få någon mat. I skolan säger hon att hon ätit hemma och så går dagarna, ingen bryr sig ändå.

Alla andra verkar ha kompisar, vad är det för fel på mig? Hon smyger sig in i skolsalen, sjunker tyst ner i sin bänk, har svårt för att koncentrera sig. Inte behärskar hon det svenska språket något vidare heller, hemma kan de inte hjälpa henne, föräldrarna pratar mest Somaliska sins emellan.

Hon drömmer sig bort, längtar hem till Somalia, visst var det fattigt och armt, men där fanns mormoderns varma famn och oreserverade kärlek. Det var inte så stressigt, mobbing hade de inte hört talas om!

"Sabine, sitter du och drömmer nu igen?" Läraren kommer fram till hennes bänk, spänner ögonen i henne. "Har du gjort hemläxan tills idag?" Hon hör hur de andra tjejerna i klassen fnissa, de sticker huvudena tätt ihop och viskar och kastar menande blickar.

Det ringer ut till rast, Sabine drar en lättnadens suck, rafsar ihop böckerna och försvinner snabbt ut. Hon låtsas inte om att hon hör magistern ropa efter henne, "glöm inte att det är bad i morgon, glöm ej att ta med baddräkten!" Sabine ska inte följa med till badhuset, hon får inte visa sig i baddräkt, det har föräldrarna meddelat skolan. Hon får vara kvar i skolan och vara i en annan klass under tiden, de har teckningstimma och det gillar hon, så det går an.

Under middagsrasten går inte Sabine till matsalen, utan går till toaletterna i stället, där får hon vara i fred. Låser in sig i ett av båsen, rotar i ryggsäcken, plockar fram en liten fickkniv, sätter sig ner på det skitiga golvet, drar upp ärmen på sin tröja. Rispar sedan djupa långa skåror på undersidan av armen. Hon blundar, ser byn hemma framför sig och mormoderns kära ansikte.

Tänker på sina äldre bröder som båda omkommit under inbördeskriget. Vad hon saknar dem, de var alltid så snälla mot sin lillasyster. Hon drömmer om hur grönt gräset var där på savannen när regnperioden äntligen var över, hur hennes morfars kameler krumbuktade sig i sanden och hur stolt hon var när han lät henne rida på dem. Hur getterna for runt benen på dem, hon suckar djupt och tröstlöst. Allt är så annorlunda här, skolan skrämmer henne, hemma hade hon inte fått gå i skolan, där fick kanske bara ett av fem barn skolundervisning. Och det var väl inte så mycket till undervisning heller där ute på landet. Inne i huvudstaden Mogadishu hade de hunnit mycket längre, sades det.

Många flydde från landet, det visste hon. Trodde att de skulle få det bättre både för sig själva och i synnerhet skulle det bli bättre för barnen? Men aldrig att hon hade trott att hon skulle känna sig så ensam och övergiven Ingenstans, hör jag längre hemma!

Blodet rinner nerför armen, far kors och tvärs, hon skär ännu djupare, blir lugnare när hon ser blodet flöda, hjärtat bultar inte så förtvivlat, ångesten lättar, varför vet hon inte riktigt?

Skolklockan ringer, hon river av en bit papper, reser sig, torkar av armen med hastiga rörelser, blaskar lite vatten i ansiktet, så är hon klar. Ingen märker till henne när hon kommer tillbaka, ingen undrar vart hon har varit. Alla skrattar åt något skämt någon har dragit, hon finns inte. dagen släpar sig fram, men så till sist är den då äntligen över…

När hon kommer hem så är ingen av familjen hemma, hon tar av sig slöjan, skakar ut håret, tittar sig i spegeln. Usch vad tjock jag är, tycker hon, fast hon nog gått ner en 5-6 kilon, revbenen sticker ut, men det ser Sabine inte.

Nu sätts en nyckel i dörrlåset, in kommer modern, har kassen full med varor. "Har du börjat med maten, Sabine? Jag är så trött." Modern sätter sig ner, ser utmattad ut. Sabine skulle vilja berätta hur hon mår, men hur ska hon kunna det när modern ser så trött ut? Hon plockar in varorna i kyl och skafferi, säger att hon redan tagit sig en smörgås, att hon har mycket läxor, de har prov dagen därpå. Det är allt bäst att hon sätter sig och läser till provet! Väl inne på sitt rum så får hon en ångestattack, hjärtat bultar som besatt, hon blir lite yr, tänker, nu dör jag! Allt går bara runt, runt! Inte förstår hon att det är ångest hon har, hon vet bara att hon mår bättre om hon skär sig i armar och på andra ställen som ingen ser. Huden är nu på många ställen ärrad och ful, täckt av oläkta sår. Hon river sig blodig, det gör ont, men samtidigt ger det en underbar lindring.

Dagarna går, Sabine blir tunnare och tunnare, en dag svimmar hon i skolan, vaknar inne i skolsköterskans rum. " Men Sabine, hur är det fatt? Hur mår du?" "Det är inget fel på mig, låt mig vara", säger Sabine tyst, "det händer att jag svimmar vid den här tiden på månaden", ljuger hon, och sköterskan låter sig nöjas med det svaret. Hon tänker att hon ska ta kontakt med tösens föräldrar någon dag framöver, det var fasligt vad blek och glåmig hon såg ut?

Nästa dag vill fadern ha ett samtal med sin dotter, han berättar att det har hänt en mycket tråkig sak. Asmed hennes tilltänkte make har råkat ut för ett bakhåll hemma i byn, tyvärr klarade han sig inte, så nu måste familjen tänka om, det blir inget bröllop för Sabines del ännu. Nu får fadern fundera på någon annan brudgum åt sin dotter, det måste vara en muslimsk man, en svensk är helt otänkbart enligt hans sätt att se, han får se sig om bland sina landsmän, det kommer att ordna sig! Sabine går där ifrån med blandade känslor, hon vet att det inte är lönt att trotsa fadern.

I skolan har de fått en ny lärare, en lite äldre man som verkar ta sitt arbete med stort allvar. En dag när han står vid Sabines bänk, så åker hennes ena tröjärm upp och han får se hennes hemska sår på armen. Deras blickar möts, hon ser värme och förståelse lysa från hans ögon. Han säger ingenting, men när skoldagen är slut så ger han henne en poesibok med orden," jag läste mycket poesi när jag var så ung som du. Titta i den här, och berätta sedan för mig vad du tyckte om den."

Hemma i Somalia läste mormor och hennes bröder ofta för Sabine de mest underbara berättelser. Hon skyndar sig hem, gör de sysslor hon måste göra i hemmet, sedan sätter hon sig arr läsa. Snart har hon glömt både tid och rum, en del av poesin känner hon igen och det sprids en värme inom henne. Tänk att magistern gav henne boken, att han kunde veta att hon älskar poesi?

Nästa dag ger läraren henne i hemläxa att försöka sig på att skriva en dikt om vad som helst hon kommer att tänka på. Uppdraget gör att hon helt glömmer bort lusten att skära sig, hon får till och med i sig lite grann av kvällsmaten modern dukat fram.

Det är svårt att tro,

Att samma stjärnor bo.

På Somalias himmel som här,

Här, där inte en enda finns

Som ser mig

För den jag är.

Läraren berättar för henne att det finns poesi och diktböcker på skolbiblioteket för henne att låna även på Somaliska.

Hon börjat trivas lite bättre i skolan, hennes blyghet börjar gå över och livet blir lite lättare både i skolan och hemma. Som vuxen kommer Sabine att bli en erkänd författare, men det vet varken hon eller hennes lärare ännu.

Hon blir äntligen sedd.

Gun Kihl

Copyright © 2012 Gun Kihl

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.