Bröllopsdagen

I dag är det vår bröllopsdag, vi har nu varit gifta i 60 år, hur kan åren ha gått så fort?

Grabben med fru och barn ska komma på middag i kväll, det ska bli så roligt!

Tänker tillbaka på när jag för första gången såg in i dina mörkbruna ögon, hur din mun log mot min. Det var ju inte mig du skulle ha mött den där kvällen egentligen, utan min kompis som du bestämt träff med, hon kunde inte komma, så hon skickade mig istället.

Jag blev kär i dig genast jag såg dig. Och du sa att det var likadant för dig.

Dagen efter kom du upp till min lilla lägenhet, hade två stycken fastlagsbullar i en prasslande påse med dig. Först var vi väl lite blyga för varandra, men snart upptäckte vi hur lika vi tyckte och tänkte.

Jag minns första gången jag var hemma hos dina föräldrar, de tog emot mig med öppna armar. jag förstod snart att du ärvt dina goda egenskaper efter din far, han var en sådan fin man. Svärmor visade mig hur man skulle sköta ett hushåll på bästa sätt, varsamt och försiktigt lotsade hon mig igenom många fällor.

Allt gick rasande fort, två månader därefter förlovade vi oss, vi planerade för framtiden, Du sålde din gamla bil, för att som du sa, "nu ska vi spara allt vi kan, Vill du gifta dig med mig, min älskade"?

Två år tog det innan vi hade sparat ihop till ett hem. Minns du hur lyckliga vi var, vännen min?

Bröllopsdagen, jag var klädd i lång vit klänning, hade en krona av myrten på huvudet som svärmor gjort, lång broderad slöja, vita skor och handskar, på den vänstra handskens långfinger hade jag försiktigt sprätt upp sömmen, så att du lätt skulle kunna sätta på ringen,. Innan vi gick uppför altargången i kyrkan, så räckte du mig brudbuketten, 20 stycken underbart mörkröda rosor.

Vi tågade in till Mendelssohns brudmarsch.

För att vi skulle få ett långt och lyckligt liv tillsammans hade jag enligt traditionen, något nytt, något nött, något gammalt, och något blått på mig. Du var så stilig i din svarta kostym.

När prästen frågade dig, "Vill du hava denna kvinna till din äkta hustru och älska henne i nöd och lust? " Så svarade du med kraftfull stämma, "Ja".

Någon bröllopsresa blev det förstås inte, vi hade inte råd. I stället tog vi våra cyklar, tältet och sovsäckarna på pakethållarna, ryggsäckarna krängde vi över axlarna, sedan bar det i väg till Getterön över helgen, till 5.te vik. Så mysigt vi hade det!

Åren har gått så fort, fattar du vart de tog vägen?

Vår första lilla lägenhet, minns du den? En etta med ett pyttelitet kök. Så roligt vi hade när vi möblerade den tillsammans. Vi hade sparat och gnetat båda två, nu tyckte vi att kunde vi köpa det vi ville ha, inte tjänade vi så mycket på den tiden, men det spelade mindre roll, det viktiga var att vi hade varandra.

Minns du soffan? Den bruna med teak på armstöden? Två likadana fåtöljer, stringhyllan med de tre böckerna. Nu är den modern igen! Golvlampan som du hade gjort i slöjden, gardinerna sydde jag med stor möda själv. Telefon hade vi inte råd med innan efter ett par år, så märkvärdigt det var när vi äntligen kunde köpa en, du ringde hem för att testa den, förställde rösten, sa att det var från skattekontoret! Men jag genomskådade dig allt!

Du hade så många hyss för dig, ibland när jag var ledsen så spelade du trumpet med min arm, jag kunde inte annat än skratta! En annan gång, när strykjärnet mitt hade gått sönder, så kom du hem med ett litet, litet paket, när jag nyfiket slet upp det så låg där en berlock formad som ett strykjärn som jag sedan hängde fast på mitt guldarmband, som jag hade fått av dig den första morgonen som din hustru! Jag har kvar det ännu.

Varje fredag kom du hem med en bukett blommor till mig, som jag sedan satte i vasen vi fick av mamma och pappa i bröllopspresent.

Efter ett års tid, kunde jag berätta för dig att vi skulle ha barn, Du var alldeles förundrad, du låg ofta med huvudet på min mage och kände vårt lilla barns sparkar mot din kind Du var med mig på mödragymnastiken, och på alla läkarbesök. De andra kvinnorna hade ingen med sig, det var inte så vanligt då.

Så kom han då vår förstfödde son, fastän du hade svårt för sjukhusmiljön så var du med när han kom till världen, du räknade fingrar och tår, dina underbara ögon var fulla av tårar när du såg på honom, och du viskade till mig att du älskar oss båda av hela ditt hjärta.

När vi kom hem, möttes jag av ett hav av mörkröda rosor, du hade gjort i ordning en god måltid åt oss, mina ögon tårades när jag såg den fina vita vaggan du snickrat ihop medan jag och vår son var kvar på BB. Kommer du ihåg gungstolen? Svart med guldornament på ryggen och på medarna! Du tyckte att jag skulle sitta i den när jag ammade, den ger en lugnande inverkan både på dig och på gossen, sa du vist. Själv satt du på golvet bredvid och läste högt ur H.C.Anderssens bok, vådliga sagor för en 2 veckors grabb.

Vilken fin pappa du var, vår pojke hade ofta kolik på natten, då satte du barnvagnsinsatsen i bilen och körde runt kvarteren med honom, då somnade han så gott. Du var alltid med på föräldramötena i skolan, du ville se vad de hade för sig där, sa du.

Tyvärr fick vi inga fler barn, efter de två missfallen sa doktorn att, " så här blir det ibland, fru Persson."

Jag var ledsen och trött länge därefter, du tröstade mig, och sa: "Jag är så nöjd, min älskling, jag har fått allt jag kan begära, dig och vår fine pojke".

Två barnbarn har vi fått, en grabb och en tös, nu är också de vuxna. Så de älskade sin farfar, du var som en liten pojke själv, när du busade och lekte med dem!

Jag minns när vi byggde huset, vi var tveksamma först, så mycket pengar, vågar vi, skulle vi klara av det? Din pappa var också orolig, "Kära barn", sa han, "ska ni sätta er i så stor skuld, tänk er noga för!"

Du gjorde det mesta själv, efter det byggherren hade gått i konkurs. Hjälp, vilken jobbig tid det var! Du jobbade först på verkstaden hela dagarna, sedan åkte du och snickrade på huset halva nätterna, jag fattar inte att du orkade.

Kommer du ihåg hur orolig jag var den natten du inte kom hem? Hur jag cyklade bort till huset och hittade dig sovande på hallgolvet med hammaren i näven. Själv jobbade jag natt på sjukhuset, hade grabben runt benen hela dagarna, det blev inte mycket bevänt med sömnen inte! Men vi var unga, vi var så starka, tillsammans klarade vi allt!

Tack min älskling för att du ställde upp de där åren jag studerade, förhörde mig på läxor, tog hand om pojken, städade och lagade mat.

Kommer du ihåg vår första semestertripp, när vi stuvade in oss i den gamla folkvagnen, det gröna fula tältet, barnvagnen på taket? Spritköket som osade så hemskt, vi höll aldrig på att få värmt maten! Jag tänker på en annan semesterresa, den när grabben fastnade i bowlingsskåpet med armen, de fick riva hela skåpeländet, för att sedan upptäcka att han fortfarande höll om klotet, och därför inte kunde dra ut handen. Så sura de var!

Många, många andra minnen dyker upp i mitt huvud.

Nu har vi bott här i huset nästan 45 år, vi har under åren fått det precis som vi ville ha vårt hem, trädgården har blivit en underbar oas, den är så lummig och grön, det är enbart din förtjänst, vi är helt skuldfria, grabben klarar sig fint, vår svärdotter är en fin och rejäl kvinna, Barnbarnen har bra arbeten båda två. Vad kan man mer begära?

Pensionärer, hur kan vi redan vara det? Inte känner jag mig som en pensionär, det är ju löjligt?

Senast i går visade du mig att du kunde nudda golvet med raka knän och armar, du har alltid haft förmånen att få vara frisk, den enda gången jag minns dig sjuk, var när grabben smittade dig med vattenkoppor, läkaren sa att han aldrig hade sett så fina och rejäla prickar som du då hade!

När jag ser på dig, så blir jag fortfarande alldeles varm i hela kroppen. Du är lika stilig i dag som du var då, dina ögon är lika underbart mörkbruna som första gången jag såg dig, ditt hår är inte längre svart, snarare kritvitt, men det är bara klädsamt.

Vi har fortfarande lika roligt tillsammans, har många gemensamma intressen, och framför allt vi är fortfarande lika kära. Så många resor vi gjort tillsammans, vi har varit i Amerika, Grekland, Spanien, Italien, länder jag aldrig kunnat drömma om att vi skulle besöka!

Alla underbara vänner vi fått under åren, de flesta lärde vi känna redan under vår förlovningstid, några har gått bort alldeles för tidigt, men det tycker man väl alltid?

Min älskling, vilket liv vi fick tillsammans, så mycket vi upplevt, jag är så tacksam, kan verkligen säga att jag fick det liv som jag önskade mig.

Vi var ju båda två rätt så aningslösa den dagen när vi stod framför prästen, om vi ska vara ärliga? Vad visste vi om livet?

Vet du, ibland kan jag fortfarande sakna våra föräldrar, tänk om de hade fått se hur bra vi fick det, den generationen hade ju inte de möjligheter som vår fick. De hade ingen bil, utedass på gården, kallt och eländigt inne, din far tjänade inte många kronor i veckan. Inte min heller. förresten, han gick ofta arbetslös, fick han något jobb ibland så söp han upp förtjänsten.

Jag är så glad över att du inte nyttjade alkohol, jag hade lovat mamma att jag aldrig skulle gifta mig med någon som drack sprit, och du tog aldrig så mycket som en droppe av starksprit, endast något glas vin ibland vid festliga tillfällen.

I nöd och lust, tills döden skiljer oss åt, det lovade vi varandra, för närmare 60 år sedan.

Det löftet har vi hållit, det har inte varit det minsta svårt, visserligen har vi väl varit sura på varandra ibland men det har lika snabbt blåst över. Vi har alltid kunnat prata med varandra om vad vi känner och tänker, det var viktigt tyckte vi båda två.

Och i går kväll, jag drar ett djupt skälvande andetag, i går kväll efter det vi hade gjort i ordning allt inför vår bröllopsdag, så satte vi oss ner vid glasvarandan, såg ut över sjön där solen just höll på att gå ner, jag hade satt fram kex, ost och varsitt glas vitt vin att smutta på, då tog du fram gitarren och så sjöng du vår älsklingssång ännu en gång för mig.

"Höstvisa" av Tove Jansson:
Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mig en smula för nu är jag ganska trött,
Och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut att mörkret är så stort, jag går och tänker på allt det man borde.
Det finns så mycket saker jag skulle sagt och gjort
Och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dig älskade, skynda att älska,
Dagarna mörkna minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
Snart är den blommande sommaren slut.

Jag älskar dig så!

En hand tar varsamt tag om min axel, jag tittar förvirrat upp, vår son står där vid min sida, så lik han är min älskade, samma underbara mörkbruna ögon, nu fulla av tårar, " Mamma ", säger han "vi måste nog gå nu."

Jag reser mig upp från min makes dödsbädd, en massiv hjärtinfarkt, sa doktorn att det var, en tröst måste väl vara att det gick så fort, han hann aldrig känna något?

Jag smeker min man en sista gång över kinden, sedan går jag sakta ut genom sjukhusets dörr.

Gun Kihl

Copyright © 2012 Gun Kihl

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.