Begravningsentreprenören

Var det så här lätt att dö? Skönt att jag inte blev ett fall för långvården. Det var faktiskt min fasa att jag skulle bli liggande där i flera år. Hoppas nu bara grabbarna kommer ihåg att jag lade alla papper om begravningen i kassaskåpet och att de kommer ihåg koden? Jag skrev att jag ville ha Andersson som begravningsentreprenör. Hoppas att de verkligen gör som jag har skrivit. Prata med dem gick inte alls.

  – Morsan, prata inte om sånt som kanske händer om en trettio, fyrtio år, sa den äldste.

  – Jaha du, menar du att jag ska bli bortåt etthundratio år?

  – Ja, varför inte? I Kina vet jag en som blev etthundrasexton år så det är inte omöjligt. Du har väl inte ont någonstans? Och skött dig har du väl alltid gjort? Du har väl inte börjat röka? Han tittar förebrående på mig.

  – Nä, nä, men nu har det alltså hänt. Det är bäst att jag genast ber vår herre om permission! Jag måste få följa med dem till entreprenören, annars skörtar han upp dem alldeles åt skogen.

  – Okey, sa sankte Per. Men du måste vara tillbaka här i morgon eftermiddag igen.

Jag fick låna ett par vingar av lämplig storlek. De hade ett helt förråd fullt av vita vackra vingar såg jag när jag tittade in där. Sedan var jag klar att ge mig iväg. Det lustiga var att ingen kunde se mig där jag svävade fram över hustaken. Men jag däremot hörde och såg allt! Grannfrun stod precis och hängde upp tvätt medan gubben hennes låg i hammocken och halsade en öl. Hemma hos oss var det mörkt och tyst, de hade tydligen redan gett sig iväg till begravningsbyrån? Ja, nu hade det visst kommit en ny lag som sa att man måste ner i jorden inom en månad efter det man var död. Egentligen är det åt helskotta att människor är så stressade och upptagna att de inte ens hinner med att begrava sina döda. Än är det någon fotbollsmatch de absolut måste gå på eller någon som ska ha fest. Och jobbet är man helt oumbärlig ifrån. Jag flyger omkring lite inne i huset, svärdottern har tydligen inte städat? Jag ritar med ett finger över mitt vackra antika bord, det kan hon fundera över vad det kommer ifrån, ha,ha.

Se där står deras bil, då har de valt Anderssons begravningsbyrå som jag sa. Jag smyger in och sätter mig på stolen jämte Anders den äldste grabben. Jag får slå ihop vingarna ordentligt för att få plats. Andersson har just visat olika förslag på kistor den ena tjusigare än den andra.

  – Hade er mor varit sjuk länge? undrar Andersson.

  – Allt är den där Tony Irvings fel, svarar Anders. Vi satt och tittade på "Lets dance" precis som vi brukar på fredagskvällarna när han prompt skulle visa att han kunde gå ner i spagat! Mamma flög upp och sa att hon minsann också kunde det. Och så dog hon mitt i steget. Alldeles för tidigt, hon var bara åttiofyra!

  – Jag förstår att endast det bästa duger åt er lilla mor, säger Andersson deltagande. Anders skruvar på sig förläget.

  – Ja, jag vet inte, mamma ville att det skulle vara i all enkelhet?

  – Titta då på den här, den är väl vacker? I jakaranda med silverbeslag, kostar bara tjugosex tusen men då är inte momsen med förstås. Vad ville hon ha för blommor?

  – Men Anders inte ska vi köpa en så dyr kista, mamma sa…

Gösta den yngre brodern försöker att få Anders att sansa sig.   – Hon tyckte att en papplåda dugde gott åt henne, den ska ändå in i elden. Jag vet att hon bara ville ha en bukett vårblommor på kistan, hon älskade vitsippor.

Jag ler nöjt. Gösta är klok. Han gör som mamma säger.

Andersson ler lite i mjugg. Försök att få tag i vitsippor i november!

Till slut enas de om att vita prästkragar skulle göra sig fint mot kistan för fyratusen som de till sist valde efter det jag viskat i Anders öra att den ska jag ha.

Andersson undrade om lilla mamma hade haft stort umgänge? Det kanske skulle bjudas på mat efteråt? Då hade han en hel del förslag. Rabatt skulle man få om man tex beställde 100 kuvert a`155 kronor stycket, då drog de av femhundra kronor från hela summan.

  – Är han inte vettig, hinner jag tänka innan Gösta öppnar munnen och säger att han inte tror att mamma vill ha så många gäster på begravningen. Hon ville att det bara skulle vara vi barn med. Ville vi kunde vi gärna ta en kopp kaffe efteråt hemma tyckte hon. Det fanns bullar i frysen och sju sorters kakor hade hon allt bakat med tanke på vad som kan hända!

  – Bra min gosse, så ska det låta! Men glöm nu inte att jag vill ha en dragspelslåt med. Ta gärna ” Gärdebylåten”, den gillar jag och rycker lätt i Göstas arm.

Andersson snörper på munnen när Gösta berättar vad modern valt för musik.

  – Nja, det passar nog inte riktigt?

  – Vadå passar, det är bara Anders, mamma och jag som ska lyssna. Du och prästen kan väl gå ut under tiden, säger Gösta sårad och på gränsen till att bli arg.

Jag blir faktiskt riktigt stolt över grabben. Han kommer att klara sig fint genom livet förresten det tror jag att även Anders gör, fastän han gifte sig med den där hoppetossan! jag stryker dem båda över kinden och sedan är det dags att ge mig iväg dit jag ska.

  – Känner du, säger Anders till Gösta. Känner du också en doft av 4711? Parfymen som mor alltid hade på sig?

Gun Kihl

Copyright © 2014 Gun Kihl

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.