Godishästen

Johanna var 25 år och bodde ensam i en liten lägenhet med sin katt Plysch. Katten var stor, han vägde nästan sju kilo. Hans päls var halvlånghårig, tjock och ljust brunaktig med mörkare brun färg i ansiktet, på benen och på svansen. I det chokladfärgade ansiktet lyste två vackra blåa ögon upp som en kontrast till det bruna. Han hade en vit haka, vita tår på både bak och framtassarna, men på ena bakbenet så var han vit upp på hasen. Ragdolls var kända för att vara lugna katter, men Plysch var ett litet monster i jämförelse. Han kastade sig gärna rakt upp i luften och låtsades fånga något som inte fanns på riktigt, välte blomkrukor och använde tapeten innanför dörren i hallen som sin klösbräda till Johannas förtret. Hon älskade sin katt och hade överseende med hans små bus.

En augustimorgon vaknade Johanna av att Plysch studsade ner från hyllan bredvid och landade på hennes mage så hon tappade luften. Hon flämtade till när han landade, men skrattade åt katten, "Är du hungrig gubben?" sa hon medan hon kramade om katten och drog honom intill sig och la täcket över honom. Plysch lät henne hållas, han älskade att gosa. Plysch fick sin frukost och sen satte sig Johanna vid köksbordet med en kopp kaffe och en smörgås. Hon drog till sig sin dator, en laptop, som låg på bordet. Hon drog upp skärmen som var nerfälld och började strötitta på annonser på hästar. Inte för att hon ville skaffa sig en häst utan mer för att sitta och drömma. Hon hade känt sig deprimerad en tid och tappat livslusten, så hon kände att det var skönt att drömma sig bort en stund. Men plötsligt så ser hon en annons som fångar hennes intresse. Det stod att det fanns ett Varmblodsto som var 11 år som skänktes bort. Det stod att hästen var inriden och snäll. På bilden så såg hon en brun häst med en vit bläs i ansiktet. Den hade så kloka ögon. Hon svarade på annonsen, berättade om sig själv och frågade lite om stoet. Sen drog hon ner skärmen och gjorde sig i ordning för att gå till affären.

Två veckor senare ringde telefonen. "Hej, jag heter Matilda och ringer angående annonsen du svarat på." Johanna förstod ingenting, hon hade helt glömt bort att hon svarat på den där annonsen. Men plötsligt mindes hon. "Ja, just det, kan du berätta lite mera om henne?" Matilda berättade att Godis bott i hela sitt liv hos ett äldre par, sen dog mannen och kvinnan gav bort alla deras hästar. Godis hade hamnat hos en tjej som inte brydde sig om henne alls och hade överlåtit henne på Matilda som hade häst i samma stall. Men Matilda kände att hon inte klarade av en häst till, särskilt inte en häst som Godis. Hon sa att hon inte var mycket hanterad på sista tiden, men att hon blivit inriden en gång i tiden. Hon berättade att hon ridit på Godis och att det hade gått bra. "Vill du ha henne?" frågade Matilda. "Du kan komma och titta på henne om du vill?" Johanna hör sig själv säga, "Jag vill ha henne. Jag behöver inte komma och titta, jag vet redan att jag vill ha henne!" När samtalet är slut sitter hon tyst och tankarna skenar i huvudet, och hade hon hört rätt? Hette verkligen hästen Godis? Hon vänder sig mot Plysch som sitter och tvättar tassarna och säger till honom: "Jag har skaffat häst!" Katten tittar tillbaka på henne och säger förstås ingenting.

En vecka senare har Johanna lyckats att ordna en stallplats en mil bort från där hon bodde. Det var långt bort med tanke på att hon saknade körkort och med detta alltså inte hade tillgång till bil. Men det ordnar sig nog tänkte hon. Hon hade städat boxen och lagt in nytt spån. I ena hörnet låg en liten hög med hö. Ägaren till stallet, Pirjo, var också där och när de hörde att en bil med släp kom körande upp på gården så gick de båda ut för att se den nya hästen. Johanna hade aldrig haft en häst och visste ingenting om att äga en, men hon tänkte att det lär hon sig nog med tiden. Hennes kusin hade hästar och hon tänkte att det går ju alltid att fråga henne om det är någonting hon undrar över. Det var lite försent att ångra sig nu när hästen var här!

Johanna och Pirjo hör stampandet från hovar i hästtransporten. Det låter som en vildhäst är i den, det är inte en lugn häst i alla fall. Pirjo tar grimskaftet och går in i transporten, och tar ut Godis därifrån. Johanna får en chock. Den här hästen är inte särskilt musklad, den svarta manen är lång och solblekt, och hänger i stripor nerför halsen. Men det värsta av allt är hovarna. Det ser ut som om Godis står på styltor, de är alldeles för långa och den här hästen kan inte ha träffat en hovslagare på länge. På något sätt tänker Johanna att den här hästen har potential att bli fin. Hon ska minsann visa alla att denna fula ankunge är en svan! Hästens ögon lyser av stress, hästen svettas och öronen pendlar hit och dit. Hon frustar nervöst och gnäggar. De andra hästarna på gården svarar. Pirjo leder in Godis i stallet och tar in henne i boxen. I samma ögonblick som boxdörren stängs så börjar hästen att gå runt, runt i en cirkel i boxen. Hon gnäggar, kastar med huvudet och ser galen ut. När Matilda och hennes kompis åkt iväg, så stod Johanna där och tittade på den där vildhästen i boxen. Hon skrattade nervöst för sig själv, "Vad har jag gjort? Den här hästen är inte en lämplig för någon som inte har erfarenhet att ha häst!" Godis reser sig gång på gång på bakben! en, kastar sig mot kanterna och försöker bryta sig ut från boxen. Det är uppenbart att det här är en häst som inte är van att stå i ett stall.

Nästa morgon vaknar Johanna som hästägare. Hon är morgontrött av sig och det är inte motiverande att ge sig iväg på cykel i en mil. Men hon måste, detta är någonting hon tagit på sig och då måste hon ta sig till stallet för att ta hand om sin häst. Ja, sin alldeles egna häst. Redan knappt efter att ha kommit halvägs så flåsar Johanna och funderar på vad hon gett sig in på. Hennes kondition är dålig och hon är trött. Solen skiner och hon tänker att det är åtminstone ett vackert väder att ge sig ut på landet. Hon cyklar förbi åkrar, hejar på boskap som står intill stängslet vid vägen och tänker att hon måste ha positiva tankar för att klara av det här. Hon ska klara av det här!

Johanna stannar till vid ett hus där en äldre man går runt och samlar in äpplen på sin tomt. Han fyller sin skottkärra och hon ser att han tippar dem i sin komposthög. Hon ropar åt honom: "Ursäkta mig, kan jag få ta några äpplen av dig?" Mannen hejar glatt och säger att hon får ta så många hon vill. "Ta direkt från träden för de är finast." Johanna plockar tacksamt på sig så många hon kan. Hon cyklar vidare med fickorna fulla av röda äpplen, men ett tar hon i handen och äter på samtidigt som hon trampar vidare. Femton minuter senare är hon framme vid stallet. Godis går i hagen intill stallet. Hon går fram till elstängslet och pratar lite med hästen. Men Godis ger henne bara en snabb blick, sen travar hon nervöst utmed stängslet. Johanna låter hästen vara och går in i stallet för att mocka rent boxen. När hon är klar med det så passar hon på att packa de blå IKEA-påsarna med hö. Hon fyller på åt alla stallets hästar och staplar dem i en hög i ladan. Det blir ganska många med tanke på att varje häst ska ha fyra stycken påsar om dagen.

Johanna går ut till hagen igen. Hon tar tag i handtaget till den understa av de två eltrådarna som omger hagen. Hon hänger upp handtaget mot den översta tråden och kryper under. Hon går sakta mot Godis och pratar med henne. "Kom tjejen" säger hon lågt. Hon håller upp ett av de röda äpplena i handflatan. Godis rusar förbi henne och fortsätter att springa fram och tillbaka utmed stängslet. Hagen är liten, men tillräckligt stor när det gäller att försöka få tag på en häst som inte vill fångas. Till slut stannar Godis och tittar intresserat på Johanna som fortfarande står där mitt i hagen med det röda äpplet framför sig i handflatan. "Kom då gumman" säger hon lågt och vrider sig lite bort från hästen. Det fungerade, hon ser i ögonvrån att Godis kommer närmare. Hon sträcker fram äpplet, och i samma ögonblick som hästen tar en tugga så fäster hon grimskaftet i grimman. Johanna står där och klappar sin häst försiktigt på halsen och hör på det nöjda mumsandet. "Nu går vi in" säger hon.

Godis står i stallgången med grimskaft fästa på vardera sida av grimman. "Det här verkar inte vara något större problem " tänker Johanna, men inser snabbt att hon hade fel. Pirjo är också i stallet och hämtar lite poppad majs från foderrummet, och ger som godis till hästen. Johanna tar en borste från sin ryktlåda och drar den försiktigt utmed hästens hals. Hästen rycker till. "Såja gumman, det är inte farligt" säger hon och försöker att lugna ner Godis, som nu börjar svettas av stressen. Efter fem minuter ångar den bruna hårremmen av svett , så Johanna och Pirjo inser att detta får räcka för idag. Eftersom Godis inte gillar att vara i stallet så får hon komma direkt ut till hagen igen. Godis springer iväg och gnäggar åt de andra hästarna i hagen bredvid. Det gamla stoet Stina lufsar fram mot Godis och verkar ha en lugnande effekt på den stressade hästen.

En vecka senare står Johanna och borstar på sin häst. Det ihärdiga arbetet att få Godis att lita på människor börjar ge resultat. Nu förstår hästen att de här människorna vill henne väl och ser ut att njuta av att bli ompysslad. Hon står stilla i stallgången med sänkt hals, ögonen är halvt slutna och ena bakbenet har hon vinklat upp i viloställning så hovens tå pekar i golvet medan hon vilar sin vikt på det andra benet. Så här står en avslappnad häst. Johanna ler för sig själv och har stort hopp på framtiden på grund av de här framgångarna som Godis visat upp redan på så kort tid. Med sunt förnuft, tålamod och en stor känsla för andra levande varelser så kan man komma långt även med en rädd häst.

Dagarna går, ibland uppvisar Godis dåligt beteende och ingenting fungerar. Johanna känner ofta att hon ska ge upp det här projektet hon tagit på sig, men inser att Godis behöver henne. Och faktum är att Johanna behöver också Godis. De är två trasiga själar och tillsammans kan de kanske bli hela. Johanna vill inte att någon ska svika henne själv och på samma sätt känner hon att hon måste tänka när det gäller sin häst. Alla har svikit det här stoet, som förlorat all sin tilltro till mänskligheten och det behövs en person som inte viker en tum från hennes sida. Johanna är den personen.

Pirjo lyfter upp ena frambenet utan problem. När Johanna ska försöka så biter Godis henne i rumpan, så hon flyger upp. "Aj!" När de var klara med övningen så tar Johanna med sig hästen ut på ridbanan och promenerar runt. Hon tänker att den här hästen är väldigt lättlärd, hon förstår snabbt vad som begärs av henne. Det är ganska mycket häst att hantera ibland, men Godis är godhjärtat och följsam. "Man kan inte tro att du är 11 år", säger Johanna och skrattar när hästen börjar småspringa fast de skulle gå lugnt runt ridbanan. Efter en stund lugnar stoet ner sig och följer Johannas minsta vink. De tränade på att svänga åt höger och vänster, och att Godis skulle stanna när Johanna stannade. Johanna kramar om hästen med bägge armarna runt hästens hals, och medan hon borrar in ansiktet i pälsen så mumlar hon, "Du är världens bästa häst. Jag älskar dig min Godishäst!"

Veterinären kom ut till stallet för att vaccinera hästarna, och även Godis. Hon undersökte hästen och kollade i munnen, men kunde inte se några fel. "Det ser ut att vara en fin häst, men du kan göra en ny undersökning när hon kommit igång och börjat ridas."

Efter två veckor så provar Johanna att sätta ett träns på Godis. Hon sätter på det, utan tyglar, ovanpå grimman. Det går bra och hon får ha det på sig en stund. Hon verkar komma ihåg att hon haft det på sig tidigare. Den här hästen har ju inte blivit hanterad på många år och man måste göra om allt på nytt, som om hon vore en unghäst. Allt går jättebra tycker Johanna, men det är bara ett enda problem som återstår och det är att Godis inte alls gillar när man rör sig vid bakbenen. Att lyfta upp bakhovarna är något de jobbar med hela tiden. Hovslagaren kommer en dag när Johanna ligger hemma och är sjuk. Pirjo berättar att alla hovarna blev verkade och att hovslagaren inte hade några problem alls att lyfta bakbenen, tvärtom så var det lättare bak än fram. Johanna blev glad, det visar ju på att det kanske kan bli ridhäst av hennes häst trots allt! När Johanna kom till stallet två dagar senare när hon blivit frisk så tog hon en promenad med Godis ut i skogen. Hon tänkte för sig själv, "Den här hästen är en oslipad diamant som ingen förstod att putsa. Jag är lyckligt lottad som fick in henne i mitt liv!"

Med tiden började Godis åter igen visa att hon inte ville fångas i hagen. Men nu uppvisade hon inte stress, utan detta var bara på bus. Hon sprang förbi Johanna, på lagom avstånd. Hon gjorde krumsprång och vände tillbaka igen. Johanna tyckte att det såg ut som om hon skrattade åt henne. "Kom och ta mig om du kan!" Efter en stund brukade hon alltid lugna ner sig och lät sig snällt fångas. I övrigt så gick allt fantastiskt bra. Nu gick det att ha på både täcke, benskydd och till och med sadel. Johanna kunde lyfta alla hovarna för det mesta, även om Godis fortfarande inte var förtjust i att någon tog i bakbenen. Tvärtom till att vägra lyfta på bakhovarna så började Godis med att luta hela sin tyngd på det ben som Johanna lyfte upp. "Aj! Du bryter ryggen på mig!" sa hon högt. Ibland försökte hästen bråka när Johanna lyfte på hovarna, men hon höll kvar hoven med ett stadigt tag så att Godis skulle inse att hon måste stå still för annars skulle hon tappa balansen. Den här människan är envis! Johanna hade fått ordna en ny stallplats, för den här hade hon bara fått hyra i en månad. Snart skulle de få flytta till ett stall som låg närmare där Johanna bodde. Det skulle inte bli så lång väg att cykla mer, och det var skönt med tanke på att hösten närmade sig.

Det var nu slutet på september och dagen för flytten var här. Johanna hade fått låna benskydd inför transporten och hennes kusin kom för att hjälpa till att lasta hästen i transporten inför den korta resan till nya stallet. Godis gick in lätt i transporten, men började trampa nervöst. När vi kom fram till nya stallet parkerade kusinen bilen med transporten en bit från stallet. Vi tog ut Godis och då ångade det om henne. Pälsen var blöt av svett, så det såg ut som om hon blivit duschad. Nu var denna häst som hon hade varit när Johanna såg henne för första gången. Vildhästen var tillbaka. Väl i den nya boxen så sparkade hon sönder vattenhinken. Det small i väggarna av hästens sparkar, hon var galen. Johanna ställde sig utanför boxen och då kom Godis och lutade sig mot boxdörren, lugn. Så fort Johanna gick iväg så började galenskaperna igen. "Jag vill inte lämna dig, men jag måste", sa hon till hästen och vände ryggen till och gick utan att titta bakåt. Hon och hennes kusin var tvungna att åka iväg och lämna tillbaka transporten som de lånat.

Senare på kvällen så kom Johanna tillbaka till stallet och då stod hennes häst lugn i boxen. Det verkade som om luften gått ur henne. Själv så tyckte Johanna också att det var jobbigt att komma till ett nytt stall. Det här var större och det var både mer hästar och mer folk här. Hon kände sig lite vemodig över att lämna det lilla stallet som hon tillbringat så mycket tid i den senaste månaden. Nu måste hon lära sig nya rutiner och lära känna nya människor. Johanna hade dåligt självförtroende och var inte alls så förtjust i den här nya situationen. Men det skulle nog gå bra för både henne och Godis med tiden. De måste ge allt en chans.

Johanna och Godis började känna sig hemma efter några dagar i det nya stallet. Vid det här laget visste Johanna hur hästen fungerade. Det var en snäll och samarbetsvillig häst, men som kunde explodera när hon inte förstod. Det gällde att ta det lugnt hela tiden och försiktigt introducera nya saker. Den här hästen gillar inte alls att man rör sig på hennes vänstra sida, men accepterade det. Hon fick nu dagligen ha benskydd på sig när hon gick ut på promenader och det var inga problem. Att lyfta bakhovarna fungerade ibland, ibland inte alls. Johanna lärde Godis att vila sin vikt på motsatta ben, så hon ställde den hov som Johanna skulle kratsa på tå. På detta sätt kratsades hovarna. Johanna ansåg att det viktigaste är att hovarna blir rena och sen på vilket sätt spelade ingen roll. Hon hoppades att Godis med tiden skulle acceptera att någon lyfte bakhovarna. Nu hade Johanna kommit fram till att det var dags att börja longera och tumköra sin häst. Första gången kom hennes kusin och hjälpte till. Hästen stod helt still och förstod inte alls vad hon skulle göra. Det var uppenbart att hon aldrig gjort detta förut. Johanna fick leda henne runt kusinen och till slut så förstod hon. Den här uppgiften gick ut på att Godis skulle gå och springa runt personen som höll i longerlinan i ridhuset.

Efter en tid så var det dags att låta Godis prova att bli riden. Johanna hade ju blivit lovad att den här hästen blivit inriden en gång i tiden, så hon hoppades att hon skulle komma ihåg det. Hon lät kusinens fjortonåriga dotter sitta i sadeln på premiärturen. Det gick fantastiskt bra! Den här hästen kommer ihåg hur det är att bli riden. Hon är en duktig häst. Efter den lyckade framgången så började Godis få gå med lätt ryttare på ryggen nästan dagligen. Johanna gick alltid bredvid och ledde hästen i ett grimskaft. I början av november började Godis att ridas utan att någon gick bredvid. Johanna kunde äntligen sitta på sin hästs rygg. De tog små turer i skritt ut i naturen. Johanna kände sig som världens lyckligaste. Hon hade äntligen den ridhäst som hon visste att Godis var. De andra i stallet hade hela tiden tittat snett på Johanna och hon visste att de pratade en massa bakom hennes rygg. För det första hade hon inte en dyr häst, dessutom en gammal travhäst. Hon hade inte så mycket pengar och utrustningen var billig eller begagnad. Många gånger så gav Johanna nästan upp och tänkte att alla hade rätt. Ingen verkade vilja att hon hade hästen och kände att det skulle vara bättre att överlåta Godis till någon annan. Men hon fortsatte att gå till stallet och ta hand om sin älskade häst, och försökte att inte bry sig om de andra. Den som hade hand om stallet sa till Johanna i förbifarten en dag när hon stod och ryktade Godis: "Du har gjort ett riktigt bra jobb med henne." De orden värmde.

Godis hade visat stora framsteg och reds i volter, serpentiner och ingenting var ett problem. Hon brukade också få trava, men mest gick träningen i skritt. Hästen behövde sakta men säkert bygga upp sig för att kunna ridas ordentligt, och det tar tid. Man måste skynda långsamt med hästar. En dag i slutet av november kände sig Johanna nedstämd, den där depressionen hon känt av innan hon skaffade hästen hade börjat göra sig påmind igen. Hon tog hand om sin häst och bestämde sig för att ta en skrittvända ut i skogen. Det var kallt ute, den första snön hade lagt sig på marken, så Johanna satte på ett ridtäcke på hästen. Normalt sett brukade Johanna hoppa upp från en pall eller liknande, men den här gången så hade hon ingen som kunde hjälpa till att hålla i Godis som brukade ha svårt att stå still, så hon tänkte försöka själv. Godis stod blickstilla och lät Johanna hoppa upp i sadeln. Denna framgång gjorde att Johanna log för sig själv och humöret började stegras till det bättre.

De skrittade iväg och sakta började solen gå ner ju längre bort från stallet de kom. När de kommit ut från skogen kände Johanna att hon skulle ta en liten annorlunda väg, hon tänkte rida en bit utmed en stubbåker och sen vända. När hon vänt så tänkte hon att hästen kändes så fin så hon skulle låta henne få trava en bit. Detta var ett dumt beslut, men det insåg inte Johanna. Det här nervösa stoet var på en ny plats och dessutom gick det hemåt, det hade varit bättre att låta henne trava åt motsatt håll,inte mot samma håll som stallet. Godis började trava på i kort trav och Johanna var lycklig över sin duktiga häst. Plötsligt ökade hästen farten och Johanna lät henne hållas, men insåg inte att detta var början på en katastrof. Hon försökte ta tag i tyglarna och få hästen att sakta ner, men då tog Godis tag i bettet och ökade farten istället. Nu blev Johanna rädd. "Stanna Godis!" försökte hon få fram samtidigt som hon försökte få hästens huvud åt sidan så hon skulle sakta ner. Det fungerade inte. Nu sprang hästen i full fart i trav, en sådan trav som bara en travhäst kan springa i och Godis var ju född som travhäst. Det gick alldeles för fort, hästen föll i galopp och rusade fram i sken. Johanna var rädd, det här skulle inte sluta bra. "Antingen dör hästen, eller jag, eller båda."

Plötsligt saktade hästen farten en aning, men kastade sig upp i bocksprång, svängde och rusade åt vänster – mot stallet. Johanna flög bakåt, fastnade med högra foten i stigbygeln men den lossnade och landade med en duns i den frusna marken med bakhuvudet före. Det small i skallen och det var tur att hon hade en ridhjälm på sig, utan den hade hon dött direkt. Hjälmen tog den värsta smällen, men Johanna var ändå allvarligt skadad. Hon måste förlorat medvetandet, för hon vaknar till när hon ligger på marken. När hon öppnar ögonen ligger hon på sidan och ser bort över åkern. Hon ser bilar längre bort, men förstår inte var hon är. Hon försöker resa sig upp men det går inte, hon kommer inte längre än halvvägs upp från liggande ställning innan hon segnar ner, som om kroppen vore gjort av kokt spaghetti. Johanna blir rädd, hon inser att något är allvarligt fel, hon inser att hon kan dö om hon ligger kvar. Hon behöver hjälp och det genast. Hon reagerar instinktivt och drar av sig hjälmen, fast det egentligen är bäst att behålla den på sig. Hon ligger där på marken en stund och försöker komma på var hon är. "Vägen är där, åkern är där, jag är här", tänker hon och inser att hon känner igen sig men inte förstår ändå. När hon ligger där försöker hon komma fram till om hon är skadad. Knät värker på samma ben som hon fastnat i stigbygeln med. Käken har åkt ur led, det gör fruktansvärt ont. Hon gör ett nytt försök att resa sig, men det går inte. Hon rullar runt och liggande på den kalla marken får hon fram mobilen. Hon vet att hon måste ringa någon, men hon blir förskräckt när hon inte förstår hur mobilen fungerar. "Stallet, jag måste ringa stallet", tänker hon och försöker slå numret till stallkontoret. Efter flera försök så lyckas hon slå rätt nummer, signalerna går fram. Ingen svarar. "Fan", tänker hon och måste försöka med någon annan. Nu börjar det klarna i huvudet och hon lyckas med ansträngning ringa till en annan hästägare i stallet. "Hallå, det är Anna!" Johanna berättar att Godis skenat och slängt av henne. Hon säger att hon är skadad, att hon ligger vid åkern och att hästen är borta. "Ligg kvar där du är!" skriker Anna. "Jag kommer!" Johanna ligger kvar, men gör ett nytt försök att resa sig. Hon lyckas komma upp på benen.

Johanna haltar sakta framåt genom skogen tillbaka till stallet. Hon känner sig konstig och trött, det är som en stor ansträngning att tänka. Hon vet att hon måste fått en skada i huvudet och är rädd, så hon ringer upp sin kusin bara för att ha någon i andra änden av mobilen. Hon tror att hon ska svimma när som helst och vill helt enkelt inte vara ensam. Det är plågsamt att prata, käken värker något förfärligt. "Nu är jag framme vid stallet", säger hon till sin kusin och lägger på. När hon kommer in i stallet så kommer folk rusandes, de förstod ju att något hänt när Godis kommit tillbaka själv utan henne. I samma ögonblick kommer en polis in i stallet. "Vi har fått larm om en ensam häst som sprungit vid vägen, men sadel och allt, men utan ryttare. Är det någon härifrån som det hänt något?" Johanna tycker att det här är väldigt pinsamt, men säger att det är hon som ramlat av. Hon säger att hon är skadad, men att det nog inte är någon fara. "Jag kan ringa efter ambulans", säger polisen. "Nej, det behövs inte", säger Johanna. Hon går iväg och tittar till sin häst som står i sin box. Det är några andra i stallet som slitit av henne alla utrustning, men sadeln ligger på golvet i stallet. Johanna tittar på den och försöker lyfta upp den, men förstår inte hur man gör. Hon lyckas till slut få upp den och kastar upp den slarvigt på sin plats i sadelkammaren, sätter sig på en bänk och tittar tomt framför sig. "Det här är allvarligt", tänker hon. Hon kände sig som om hon vore kraftigt berusad inuti, men ingen verkade se det. Anna rusar in i stallet och ser Johanna på bänken. "Hur mår du?", säger hon och ser ut att tvivla på att det är bra. "Hon är bara chockad", säger någon. Johanna själv säger inte så mycket, hon känner sig så jätte trött. Hon reser på sig och går mot kontoret där det finns en soffa och sätter sig där. Hon lutar sig bakåt och halvligger, medan hon säger till en annan hästägare att det inte är så bra och att hon nog måste till sjukhus. Det känns som om hon bara vill sova och det är en stor ansträngning att hålla sig vaken.

Johanna ringer sjukvårdsupplysningen. Hon berättar vad som hänt och beskriver hur hon mår. Sköterskan i andra änden förklarar att hon måste åka till akutmottagningen genast för det tyder på att det kan vara en skallskada. Klockan är mycket och det är inte mycket folk kvar i stallet, men en av hästägarna erbjuder Johanna skjuts till sjukhuset.

Väl där kommer en läkare och gör en undersökning. "Håll upp händerna framför dig", säger han och Johanna lyder. Han undersöker och ser ut att tvivla på att hon är skadad. Han ger henne en remiss till röntgen, en datortomografi av hjärnan. När den är gjort återkommer Johanna till akutmottagningen och somnar på den säng hon blivit tilldelad. Hon väcks av läkaren som frågar "Hur mår du?" Han ser förskräckt ut och fortsätter: "Du har fått blödningar i hjärnan och måste bli inlagd här på sjukhuset på en avdelning." Han frågar gång på gång om hon vet var hon är, om hon vet vilken dag det är, vilket månad och personnummer, men hon svarar rätt varje gång. Hon körs till avdelningen och de upprepar frågorna hela tiden. Hon får inte äta något förrän efter att de fått resultat från röntgen som ska göras nästa dag. Johanna är jättetrött och somnar om.

Dagen efter så ska hon iväg på röntgen av käken, men hon säger att den har hoppat tillbaka på rätt plats igen så det behövs inte, men hon skickas på datortomografi av hjärnan igen. Blödningarna har avstannat. Hon är fortfarande trött och har svårt att fokusera, men hon känner sig bättre för var dag som går. Johanna ligger på sjukhuset i tre dagar. Hon hade pratat med dem från stallet och de hade lugnat henne att hon inte skulle oroa sig för sin häst. "Vi tar hand om Godis, oroa dig inte. Försök vila och bli frisk." Johanna är tillbaka i stallet igen efter några dagar. Läkarna hade sagt att hon inte får utsätta sig så hon får en smäll i huvudet igen och att hon måste ta det lugnt i fyra veckor. Hon får inte cykla eller bära tungt. Egentligen avråder de henne helt från att hålla på i stallet, men hon måste ju vara där och de ber henne att ha hjälm på sig utifall att. Minsta smäll mot huvudet kan orsaka att det börjar blöda igen. Med andra ord gick de nästkommande dagarna ut på att endast mocka och fixa med sådana göromål och att borsta på Godis.

När det gått en vecka och hon var på väg hem från stallet så kände hon sig yr. Det flimrade framför ögonen och det var väldigt snurrigt i huvudet. Johanna hade bråttom hem till Plysch som blivit åsidosatt sedan hon skaffade häst, men tänkte att det är nog bäst att hon går förbi på vårdcentralen och kollar upp det här. Eftersom hon fått en skada på hjärnan så tog de in henne direkt för undersökning. En sköterska försökte ta blodtrycket, men lyckades inte. Hon trodde det var fel på apparaten så hon hämtade en annan, men resultatet var densamma. Det visade sig att Johanna hade så lågt blodtryck så det inte gick att mäta! "Åh, nej", tänkte hon. Hon förstod att de skulle skicka henne till sjukhuset igen. De ringde efter en sjuktransport som skulle komma efter tjugo minuter. Det var fullt av folk som sprang runt som yra höns, och plötsligt kommer de in igen och säger att Johanna måste till sjukhuset så snabbt som möjligt, och att det alltså inte går att vänta på sjuktransport. Hon måste åka ambulans.

Ambulansen är där på nolltid och de kommer in i rummet där hon är. De försöker ta blodtrycket igen, men de lyckas fortfarande inte. De sätter en nål i hennes hand och ber henne sätta sig på deras vagn, men Johanna tycker inte att hon är så sjuk så hon ska göra det så hon går ut till ambulansen på egna ben. I ambulansen ger de henne ett uppvärmt dropp och sakta men säkert börjar hon känna sig bättre. De tar blodtrycket och nu börjar det stiga igen. På sjukhuset berättar läkaren att man kan få problem med blodtrycket efter en skada på hjärnan, och att det är viktigt att dricka mycket. Hon blir inlagd för observation på sjukhuset i tre dagar.

Tre veckor efter hästolyckan kommer veterinären för att göra en besiktning av Godis, för att se om det berodde på någon fysisk smärta att hon skenade. Han böjde på benen och Anna från stallet sprang med henne. Det visade sig att hon visade på smärtor på båda benen bak. Han ansåg att den här hästen är slut, men att man kan göra mera undersökningar. Johanna tittar på veterinären och Anna och säger tyst, "Det kanske är dags att ta bort henne?" De nickar och säger att det är nog det bästa. När de gått så fortsätter Johanna att gå runt med sin häst. Hon försöker intala sig att de har fel och tar fram sin kamera som hon har i fickan och börjar filma hästen där hon går runt i longerlinan. Hon försöker få igång hästen i trav, men hon vägrar. Hon kastar upp med huvudet och drar öronen bakåt för att på alla sätt tala om att det inte känns bra. Hon vill inte. "De har rätt, Godis. Du ska få slippa mera nu." Johanna lägger handen mot den bruna halsen och håller kvar den där medan hon leder hästen till boxen igen.

Det bestäms att Godis ska åka iväg till slakt en vecka senare och Johanna behöver inte följa med. Detta är fruktansvärt och Johanna stänger av alla känslor. Den sista veckan försöker hon att fotografera och filma Godis så mycket det går. Pirjo kommer för att träffa Godis en sista gång. Det är skönt att prata med någon som varit med från början, en människa som sett hur denna häst utvecklats från en vildhäst till en trygg individ. Men plötsligt är dagen där, den sista dagen. Johanna tillbringar hela dagen i stallet, ända till kvällen. Hon går in i ridhuset och Godis är lugn för ovanlighetens skull, hon går glatt med runt i ridhuset och bryr sig inte om att det finns andra som rider där. Det känns som om hon vet att detta är sista gången de får vara tillsammans. Denna kloka häst som kunnat uppvisa sitt humör, hon gick lugnt där och följde sin mattes steg utan att vika en tum åt något annat håll. Hästen hade kunnat följa med Johanna till världens ände, hon gick med trygga steg och Johanna behövde inte ens sträcka på grimskaftet som hängde löst i hennes hand.

Detta var slutet på deras vänskap, det här var deras allra sista promenad. Någon började prata med henne. Tårarna rann på Johanna och rösten skar sig när hon tyst sa, "Hon åker imorgon." Hon tog ett djupt andetag och tog sats igen: "Hon åker på slakt imorgon." Nu gick inte tårarna att hejda längre, Johanna kände att hon skulle bryta ihop och tog med sig sin häst tillbaka till sin box. Hon satte på henne täcke, för att sen sätta på henne den nya grimman med rosa nosludd som det stod "Love hurts" på. Hästarna hade aldrig grimma på sig i boxen, men Johanna lämnade sin häst med den på. Det var viktigt att hon hade just den grimman imorgon bitti när hon åkte iväg. Kärlek gör ont. Johanna dröjde sig kvar och orden var borta. Vad är det sista man säger till någon man älskar som kommer dö? "Jag älskar dig", säger hon gång på gång. Hon tar fram kameran från fickan och filmar den nöjda hästen som står där i sitt blåa täcke och rosa grimma. Godis drar mulen mellan hovarna för att se om det hamnat något mumsigt hö där. Hon fnyser, tittar upp på Johanna som säger "Hejdå Godis. Hejdå Godishäst." Johanna klappar hästen, drar handen över den vita bläsen och stänger sedan igen boxdörren. I samma ögonblick som hon vänder sig om och går därifrån så fylls hennes inre av ett mörker. Någonting försvann från hennes hjärta.

Det är en ny dag. Johanna väcks på morgonen av sin katt som hoppar ner på hennes mage från hyllan bredvid. "Aj!" säger hon högt när den sju kilos ragdollen landat på henne. Hon tappar andan, men suckar sen och drar täcket högre upp under hakan och ger katten en lätt knuff så han ska hoppa ner. Plysch brukar inte vara pratsam, men han tvingar sig kvar på henne och börjar trampa med tassarna mot henne samtidigt som han säger "Mjaaaoou!" Hon vrider på sig och försöker få bort honom. "Gå iväg din dumma katt!" men han stannar kvar och fortsätter trampa samtidigt som han spann nöjt. Johanna vill aldrig mer gå upp ur sängen. Helst av allt önskar hon att hon vore död. "Det finns ingen mening med någonting längre." Hon börjar gråta hejdlöst, det är tårar av sorg, av förtvivlan, av saknad och av tomhet. Hon tar ett tag om sin katt, drar honom intill sig och borrar in ansiktet i hans päls. Han ligger helt still och börjar spinna. Hon gråter tills det inte finns några tårar kvar längre.

De ligger på samma sätt länge, och Johanna somnar till slut av utmattning, med armarna runt sin katt. Hon drömmer om en brun häst med vit bläs som springer på en grön äng. Hästen har ett blått täcke på sig och en rosa grimma med texten "Love hurts". Hästen ser lycklig ut. Den tittar på henne och gnäggar försiktigt, sen vänder den sig bort och galopperar iväg över ängen. Solen skiner från en blå himmel, det doftar sommar och alla plågor är borta. "Vi ses", viskar Johanna …

Helene Henhammar

Copyright © Helene Henhammar 2013

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.