Från oförstånd och förstånd med, till att förstå växter

Ambitiös och förväntansfull stod jag inför den stora utmaningen att hålla liv i en trädgård. Åtminstone kändes det som en trädgård. Jag var nygift och hade blivit med balkong. Att jag var nygift minns jag eftersom jag köpte mina första balkongväxter av mannen jag hade gett förtroendet att binda min brudbukett. Jag litade fullt och fast på Ola. Det enda min nyblivne man inte kunde ge mig skulle Ola ge mig, en evigt blommande balkonglåda.

Ola hade flyttat ut ett stånd på torget och stod mitt i ett prunkande hav av blommor i alla färger. Efter att ha förhört sig om mina odlingskunskaper rådde han mig att välja tagetes. Omöjliga att misslyckas med och rikt blommande hela sommaren om jag bara såg till att plocka bort överblommade blommor efterhand. Nåja, det skulle jag väl klara. Jag hade ju överlevt både en vigsel och en wienervals. I lång klänning, dessutom. I stark förvissning – jag alltså, inte blommorna – om att mina nyinhämtade kunskaper och lite vatten var allt jag behövde för att lyckas med min lilla trädgård vandrade jag hem med papperskassen med tagetes frasandes mot byxorna. Inte som fraset av en brudklänning, men nästan. Någon slags fortsättning på festen.

Men ack – så jag bedrog mig. Trots mitt nitiska plockande avtog blomningen i en rasande fart. Till slut började jag bli irriterad på Ola. Beslutsamt grävde jag upp en av mina taniga blommor och bar ner den till torget för att klaga. Mannen som skulle ge mig allt min man inte kunde ge mig log stort åt mig. Åt – inte emot. Det tog honom närmare tre sekunder att förklara att skälet till den uteblivna blomningen var att jag helt enkelt hade nypt av alla nya knoppar istället för de frökapslar som de vissnade blommorna hade lämnat efter sig. Knopp som knopp – tänk att det ska vara så komplicerat. Men den hårda vägen hade jag i alla fall lärt mig något om växtskötsel. Det är som så mycket annat. Första gången med en ny sort gör man bäst i att pröva sig fram och studera resultatet. Eller eventuellt o-resultatet, som min då nyblivne man, som är jämte skulle uttrycka det.

Många år – och växter – senare har jag kommit till en sällsam insikt om växter. Hittills oemotsagd betraktar jag den som sann. Växter lever. Och nu menar jag inte i någon banal mening. Det är klart att växter lever, i vart fall så länge de inte är döda – självdöda eller ihjälskötta. Jag menar att de har förmåga att interagera, inte bara med annan växtlighet och naturen i övrigt utan också med människor på ett överraskande sofistikerat sätt. Jag har flera bevis för denna tes. Hur många gånger har man inte tänkt – eller till och med sagt högt – att nu får den där gamla orkidén, novemberkaktusen, clivian, eller vad det kan vara för gammal rumskompis, faktiskt gå hädan, och vips! dyker det upp en blomknopp. Det är som om växten vill säga att nej, det är inte dags än, jag är inte färdig med mitt jord(e)liv.

Jag vet att det finns vetenskapliga förklaringar till det där. Ju närmare slutet en växt närmar sig desto viktigare är det att fröa av sig för att arten ska bestå. Men hur förklarar man alla de gånger man i skogens tystnad kan höra hur kantarellerna drar sig ner under mossan när man närmar sig? Ibland är det någon som inte hinner undan, vilket förklarar varför man inte sällan hittar fler svampar när man letar runt i närheten av ett svampfynd, ofta väl dolda under mossan. Nu har jag visserligen blivit varse att det som ser ut som svampar egentligen inte är växter, men det kan ju inte gärna förklaras på annat sätt än att växter också äger förmågan att förklä sig intill oigenkännlighet.

Ibland beter sig växter verkligen som människor. Lismande inställsamma på plantskolan men svårflörtade när man väl har betalat notan. Brer ut sig hämningslöst på ställen de inte har bjudits in till och återkommer gång efter gång trots tydliga tillrättavisningar eller regelrätt portning. Likt medborgarna i valtider händer det att de plötsligt byter färg också. Jag har varit med om att en underbart mörkröd pelargon, inköpt för att matcha den faluröda husfasaden, året efter blommade med grisskära blommor. Å andra sidan hade de gröna bladen skiftat till rött, tyvärr inte heller det i rätt nyans. Knepigast är nog de växter som är underbart vackra att beskåda men som omedelbart överfaller en när man närmar sig. Dem gör man klokt i att lära sig känna igen – helst på avstånd. Börja med nyponrosen, den nöjer sig aldrig med ett tjuvnyp. Sannolikt förklaringen till namnet.

Men – ärligt talat – vi kanske själva har en viss del i att växter beter sig som de vill. Vi staplar våra barn i våningssängar men bygger mer än gärna växthus. Uppvärmda, välventilerade, rymliga, genomgående ljusa och trivsamma små egnahem på bästa plats i trädgården. Naturligtvis försedda med kannor med lagom tempererad näringslösning som serveras växterna enligt ett väl genomtänkt schema. Kannor med olika innehåll om de rara plantorna så kräver. På sin höjd rymmer huset därutöver en ranglig pinnstol där husägaren mellan ansandet och vattnandet kan sitta en stund med en tekopp.

Varför allt detta curlande? För att vi älskar växter – befriande förutsättningslöst och helt utan motkrav. För att de – förutom syre – ger oss så mycket glädje. Trots diverse olater och trots att de ibland rent utav vänder taggarna utåt. En relation inte helt olik den vi har till andra nära och kära.

Irja Hed

Copyright ©Irja Hed 2014

Publicera dig?

Är du intresserad av att publicera en dikt, artikel, novell eller berättelse på dessa sidor?

Du har chansen att nå många läsare då tusentals besöker dessa sidor varje dag. Flera har startat eller utvecklat sig som skribent här!

Se mer info här - publicera dig.

Läsarnas bidrag:

• Dikter
• Artiklar & betraktelser
• Noveller
• Skribenter med egna presentationer
• Se även dessa böcker som läsarna har lagt upp.